|
RECENSIONEN:
The Hobbit
Av: Molnár-Veress Ágota
I slutet av 2003 släppte Vivendi Universal Games genom Sierra
Entertainment The Hobbit. Vivendi är det företag som
innehar rätten att producera elektroniska spel baserade på
Tolkiens böcker, medan EA GAMES har rättigheterna till filmbaserade
spel.
 vå
minuter innan stängningsdags släpptes jag in i butiken av en hygglig vakt
för att köpa spelet The Hobbit. Manualen läste jag ut på tunnelbanan,
så väl hemma var det bara att bänka sig framför teven, stoppa in skivan
i mitt Playstation 2  och
börja spela.
Och bli förälskad.
Att The Hobbit är den perfekta boken att basera ett tv-spel på
slog mig redan när jag läste den. Äventyren är lagom långa och följer
varandra som pärlorna i ett halsband, utan parallella trådar i handlingen
att hålla reda på. Utmaningarna är mångskiftande, fienderna likaså. Dessutom
utspelar sig hela historien i en sagovärld där personerna, miljöerna och
föremålen kan ges egenskaper som passar spelet. Ingen blir förvånad om
det till exempel dyker upp självlysande jättesvampar som sprider ett skimmer
över mörka platser, en lösning som onekligen hade känts lite underlig
i ett spel som utspelar sig i vår vanliga värld. Det är inte svårt att
förstå hur spelutvecklarna tänkte när de valde inspirationskälla.
Skapat av fans
Att i princip varje medarbetare måste ha läst boken och älskat den framgår
väldigt tydligt. Musiken utgörs till exempel för det mesta av glada (men
inte sockersöta) melodier som drar åt folkmusikhållet, spelade på instrument
som ger den rätta stämningen. Samtalen förhöjer Tolkienkänslan genom att
bjuda på små glimtar av tankevärlden hos Midgårds invånare: en hobbitpojke
klagar på att han ännu bara har ätit två frukostar, Glóin talar om sin
son Gimli och alverna som vaktar Thranduils portar diskuterar ryktena
om sina fångars förehavanden medan Bilbo smyger omkring mellan träden.
Grafiken är dock viktigast för känslan i ett tv-spel. I The Hobbit
har man valt att satsa fullt ut på sagokänslan, med läckra färger, humoristiska
figurer och magiska miljöer. Det är fullt med små detaljer att upptäcka:
plötsligt omges Bilbo för en sekund av en svärm av trollsländor som lika
plötsligt försvinner; när han går upp från vattnet lämnar han blöta fotspår,
som torkar efter ett tag; när han hoppar på föremål i vattnet guppar dessa
till. Det är kanske det som imponerar mest i grafiken: denna ständiga
interaktion mellan Bilbo och omgivningen.
IQ-test
Spelet äger rum i en värld som inte riktigt känns igen som Midgård,
något som ju gäller även för boken. Däremot finns det i spelet, till
skillnad från i boken, en hel del antydningar om många av Tolkiens andra
verk att hittas av den uppmärksamma spelaren. Dessutom finns det ett tillfälle
mot slutet där den som har Ringarnas herre i hyllan premieras rikligt.
 Spelmässigt
påminner The Hobbit till en början om The
Fellowship of the Ring. Bilbo hoppar, smyger, talar med andra
hobbitar, kastar sten och viftar med sin vandringsstav ungefär som Frodo
i FOTR, med skillnaden att Bilbo är mycket smidigare och enklare
att manövrera. Snart visar sig dock de största skillnaderna: i detta spel
har man mer användning för hjärnan än för avtryckarfingret, och det är
överlag väldigt utmanande och varierat. Det barnvänliga tilltalet och
den låga våldsnivån kan invagga en i tron att detta är ett lätt spel,
men ack så man bedrar sig! Efter ett tag börjar man få ägna sig åt avancerad
problemlösning som sammantaget kräver mer hjärngympa än ett genomsnittligt
IQ-test. Man måste också utnyttja Bilbos lättstyrdhet och de enkelt ändrade
kameravinklarna maximalt för att klara sig. Det är svårt att föreställa
sig att en sjuåring varvar spelet utan hjälp av större barn såsom mamma
och pappa.
Charm, spelglädje och humor
Tyvärr finns det ett par små tråkigheter också i The Hobbit, till
exempel att sista banan inte alls håller samma nivå som de övriga. Den
är för lätt, grafiken är direkt ful och plötsligt dyker Beorn upp i ett
av de få avstampen här från den ursprungliga historien. En annan
miss är att det inte finns någon topplista för hur väl man har klarat
de olika banorna, vilket gör att man inte känner sig ett dugg motiverad
att försöka varva spelet mer än en gång. Livslängden hade helt klart kunnat
åtminstone fördubblas med en sådan lösning. Sedan har vi avvikelserna
från boken, som inte alltid känns nödvändiga. Den skadade alvkvinnan i
trollgrottan är en sådan onödig konstighet.
Men allt detta väger lätt jämfört med charmen, spelglädjen, humorn, klurigheterna
och det faktum att spelskaparna så tydligt älskade att arbeta med The
Hobbit. Detta i kombination med de underbara animerade sekvenserna
gör väntan på filmatiseringen av denna älskvärda bok lite mindre outhärdlig.
Betyg:
5 Andúril av fem möjliga
|
---------------
 Om
spelet
Genre: Action/äventyr.
Plattform: Game
Boy Advance, GameCube, PC, Playstation 2, Xbox (recensionen baseras
på Playstation 2-utgåvan).
Utvecklare:
Inevitable Studios.
Rekommenderat från: 7
år.
Officiell webbplats: thehobbit.sierra.com |
---------------
Kommentera (5)
---------------
 Upp
|
