INFÖR
PREMIÄREN:
Sagan om konungens återkomst
tar ett steg till
Av: Gustav Dahlander
Att förväntningarna
är högt ställda inför årets filmhändelse -- Sagan om konungens återkomst
-- är helt klart. Nu är det dags ...
I två långfilmer,
Sagan om ringen och Sagan om de två tornen, har den mäktiga
berättelsen från Härskarringen spelats upp inför våra ögon. Filmmakarna
har, i bitvis anpassad och förändrad tappning, återberättat två tredjedelar
av boken.

Bild: Taurrohir |
Får
vi se fler spektakulära ändringar? |
Den 17 december har den
tredje och sista filmen, Sagan om
konungens återkomst, premiär.
Det är nu vi
får se filmvarianten av Aragorns ankomst till Gondor, men inte innan
anspråket bekräftats genom en vandring samman med vännerna Gimli och Legolas
-- på Dödens stig. I denna tunnelgång dväljs gastarna av förbannade edsbrytare
från fjärran tider, som endast kan få fred genom att hörsamma den sanna
kungens kallelse och dra ut i krig. De viktigaste händelserna sker samtidigt
i Mordor, där Frodo - med Sam vid sin sida - tvingas ta sig an såväl orcher
och en jättespindel som sitt inre drama, där Ringen får en allt större
plats.
Filmhistoriens mest spektakulära slag
Regissören Peter Jackson har verkligen försökt att göra den tredje
och avslutande Härskarringen-filmen så maffig och storslagen som
möjligt. Vi som såg Sagan om de två tornen och tyckte att slaget
vid Helms klyfta var imponerande får alltså hålla i oss -- nu blir det
många resor värre! I Sagan om konungens återkomst finns två stora
slag. Det mest omfattande äger rum vid Minas Tirith: i Helms klyfta deltog
10 000 orcher -- här hamnar motsvarande siffra på över 100 000. Man säger
att det blir det mest spektakulära slag som någonsin filmats.
Men trots de väldiga härmönstringarna och stridsscenerna menar Peter
Jackson att filmens kärna och riktiga styrka ligger i den intima,
känslomässiga berättelsen. Framför allt berör denna Frodo och Sam, som
sakta kämpar sig närmare Domedagsberget, med världens öde i handen. På
en storskalig nivå pågår det väldiga kriget om Ringen. På en lägre nivå
har vi dessa två hober, som sakta, sakta kryper uppför ett berg. Nu lider
Frodo svårare än tidigare under Ringens bedövande inflytande. Vi får med
fasa se honom brytas ner bit för bit, tills han praktiskt taget upphör
att vara Frodo. Scenerna på Domedagsbergets sluttning beskrivs som de
mest rörande i hela filmtrilogin -- det berättas att man grät till och
med under inspelningarna. I Sagan om konungens återkomst måste
de goda betala ett högt pris för att segra.
Faramir fördöms
Med filmerna har en intressant företeelse smugit sig in bland Tolkien-fantasterna,
i form av förhållningssätten gentemot förändringar i handlingen från bok
till film. Att manusförfattarna bestämt sig för att omarbeta viktiga delar
av handlingen var för många oväntat, och reaktionerna har varit blandade.
Vissa bryr sig inte alls om saken, medan andra för dess skull gjort Peter
Jackson till ett hatobjekt. Ändringar som dock allomfattande fallit
väl ut är Gandalf och Gollums något mildrade karaktärer. Framför allt
den senare har blivit universellt prisad, och då även för animatörernas
fantastiska insats. Nästintill alla intresserade har å andra sidan kraftfullt
fördömt Faramirs personlighet, som får ses som en veritabel blunder av
annars professionella manusförfattare.
"Peter
Jackson har på ett plan återskapat Midgård, snarare än anpassat
världen för vita duken." |
Jackson tenderar
att, enligt många helt i onödan, ta handlingen minst ett steg längre än
Tolkien: Faramir är inte bara lockad av Ringen utan faller faktiskt för
frestelsen; Théoden är fysiskt besatt av Saruman, inte bara kontrollerad;
Elrond inte bara sörjer för Arwens val utan fördömer det rakt ut; Lavskägge
nekar istället för tvekar till att gå i strid med enterna. Detta ger en
känsla av Hollywood-mässig övertydlighet och karikerad dramatisering,
som åtminstone jag hade klarat mig bättre utan. Jackson har ödslat
så mycket tid på att visa upp sina coola actionscener och häftiga specialeffekter,
att han försuttit mycket av den tid som han kunde ha använt till att ge
oss mer av berättelsen.
Peter Jackson har på ett plan återskapat Midgård, snarare
än anpassat världen för vita duken. Han skapar sitt eget Midgård,
vilket har för- och nackdelar. I hans bästa stunder bryr sig en bokälskare
inte om att handlingen är rejält förändrad, men det händer också att vi
inbitna -- som exempelvis i fallet med Faramir -- unisont gnisslar tänder,
och frågar oss varför man inte helt enkelt har filmatiserat boken. Intrycket
är nämligen stundtals att filmmakarna skrivit om boken efter eget tycke,
för att sedan filmatisera denna version; utan att bry sig om att ursprunget
kallats för det 20:e århundradets bästa bok. Jackson har dock sagt
att Sagan om de två tornen är den av Härskarringen-filmerna
som har flest ändringar. Detta bör betraktas som goda nyheter inför Sagan
om konungens återkomst för de som gillar böckerna.
Höjer ribban
Peter Jackson menar att Sagan om konungens återkomst kommer bli
den bästa av Härskarringen-filmerna, och personligen håller
jag som sett filmen med honom. Det är nu man avslutar och fulländar allt
som de två första delarna byggt upp, och samtidigt måste man gå ett steg
längre: vi har redan sett ett fantastiskt slag och gripande karaktärsgestaltningar,
och dessa kommer filmmakarna nu att med alla tillgängliga medel försöka
överträffa. Eftersom det är de själva som i de två föregående filmerna
lagt ribban, så lär de lyckas. Vi ställs inför något väldigt speciellt.
---------------
Kommentera (1)
---------------
Läs också Tolkiens Ardas recension av Sagan om konungens
återkomst här.
Upp
|