I DETTA NUMMER
INNEHÅLL | ANGÅENDE TOLKIEN | NYHETER
SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST TAR ETT STEG TILL
SAGAN OM KONUNGENS ÅTERKOMST – SLUTET PÅ EN LÅNG RESA
EN DAGBOK FRÅN TÄLTET
| OMRÖSTNINGEN

INFÖR PREMIÄREN:

Sagan om konungens återkomst tar ett steg till


Av: Gustav Dahlander

Att förväntningarna är högt ställda inför årets filmhändelse -- Sagan om konungens återkomst -- är helt klart. Nu är det dags ...

I två långfilmer, Sagan om ringen och Sagan om de två tornen, har den mäktiga berättelsen från Härskarringen spelats upp inför våra ögon. Filmmakarna har, i bitvis anpassad och förändrad tappning, återberättat två tredjedelar av boken.

Bild: Taurrohir
Får vi se fler spektakulära ändringar?
Den 17 december har den tredje och sista filmen, Sagan om konungens återkomst, premiär.

Det är nu vi får se filmvarianten av Aragorns ankomst till Gondor, men inte innan anspråket bekräftats genom en vandring samman med vännerna Gimli och Legolas -- på Dödens stig. I denna tunnelgång dväljs gastarna av förbannade edsbrytare från fjärran tider, som endast kan få fred genom att hörsamma den sanna kungens kallelse och dra ut i krig. De viktigaste händelserna sker samtidigt i Mordor, där Frodo - med Sam vid sin sida - tvingas ta sig an såväl orcher och en jättespindel som sitt inre drama, där Ringen får en allt större plats.

Filmhistoriens mest spektakulära slag
Regissören Peter Jackson har verkligen försökt att göra den tredje och avslutande Härskarringen-filmen så maffig och storslagen som möjligt. Vi som såg Sagan om de två tornen och tyckte att slaget vid Helms klyfta var imponerande får alltså hålla i oss -- nu blir det många resor värre! I Sagan om konungens återkomst finns två stora slag. Det mest omfattande äger rum vid Minas Tirith: i Helms klyfta deltog 10 000 orcher -- här hamnar motsvarande siffra på över 100 000. Man säger att det blir det mest spektakulära slag som någonsin filmats.

Men trots de väldiga härmönstringarna och stridsscenerna menar Peter Jackson att filmens kärna och riktiga styrka ligger i den intima, känslomässiga berättelsen. Framför allt berör denna Frodo och Sam, som sakta kämpar sig närmare Domedagsberget, med världens öde i handen. På en storskalig nivå pågår det väldiga kriget om Ringen. På en lägre nivå har vi dessa två hober, som sakta, sakta kryper uppför ett berg. Nu lider Frodo svårare än tidigare under Ringens bedövande inflytande. Vi får med fasa se honom brytas ner bit för bit, tills han praktiskt taget upphör att vara Frodo. Scenerna på Domedagsbergets sluttning beskrivs som de mest rörande i hela filmtrilogin -- det berättas att man grät till och med under inspelningarna. I Sagan om konungens återkomst måste de goda betala ett högt pris för att segra.

Faramir fördöms
Med filmerna har en intressant företeelse smugit sig in bland Tolkien-fantasterna, i form av förhållningssätten gentemot förändringar i handlingen från bok till film. Att manusförfattarna bestämt sig för att omarbeta viktiga delar av handlingen var för många oväntat, och reaktionerna har varit blandade. Vissa bryr sig inte alls om saken, medan andra för dess skull gjort Peter Jackson till ett hatobjekt. Ändringar som dock allomfattande fallit väl ut är Gandalf och Gollums något mildrade karaktärer. Framför allt den senare har blivit universellt prisad, och då även för animatörernas fantastiska insats. Nästintill alla intresserade har å andra sidan kraftfullt fördömt Faramirs personlighet, som får ses som en veritabel blunder av annars professionella manusförfattare.

"Peter Jackson har på ett plan återskapat Midgård, snarare än anpassat världen för vita duken."

Jackson tenderar att, enligt många helt i onödan, ta handlingen minst ett steg längre än Tolkien: Faramir är inte bara lockad av Ringen utan faller faktiskt för frestelsen; Théoden är fysiskt besatt av Saruman, inte bara kontrollerad; Elrond inte bara sörjer för Arwens val utan fördömer det rakt ut; Lavskägge nekar istället för tvekar till att gå i strid med enterna. Detta ger en känsla av Hollywood-mässig övertydlighet och karikerad dramatisering, som åtminstone jag hade klarat mig bättre utan. Jackson har ödslat så mycket tid på att visa upp sina coola actionscener och häftiga specialeffekter, att han försuttit mycket av den tid som han kunde ha använt till att ge oss mer av berättelsen.

Peter Jackson har på ett plan återskapat Midgård, snarare än anpassat världen för vita duken. Han skapar sitt eget Midgård, vilket har för- och nackdelar. I hans bästa stunder bryr sig en bokälskare inte om att handlingen är rejält förändrad, men det händer också att vi inbitna -- som exempelvis i fallet med Faramir -- unisont gnisslar tänder, och frågar oss varför man inte helt enkelt har filmatiserat boken. Intrycket är nämligen stundtals att filmmakarna skrivit om boken efter eget tycke, för att sedan filmatisera denna version; utan att bry sig om att ursprunget kallats för det 20:e århundradets bästa bok. Jackson har dock sagt att Sagan om de två tornen är den av Härskarringen-filmerna som har flest ändringar. Detta bör betraktas som goda nyheter inför Sagan om konungens återkomst för de som gillar böckerna.

Höjer ribban
Peter Jackson menar att Sagan om konungens återkomst kommer bli den bästa av Härskarringen-filmerna, och personligen håller jag som sett filmen med honom. Det är nu man avslutar och fulländar allt som de två första delarna byggt upp, och samtidigt måste man gå ett steg längre: vi har redan sett ett fantastiskt slag och gripande karaktärsgestaltningar, och dessa kommer filmmakarna nu att med alla tillgängliga medel försöka överträffa. Eftersom det är de själva som i de två föregående filmerna lagt ribban, så lär de lyckas. Vi ställs inför något väldigt speciellt.

---------------

Kommentera (1)

---------------

Läs också Tolkiens Ardas recension av Sagan om konungens återkomst här.

Upp


© Tolkiens Arda
Publikationer | Nyheter | Forum | Alster | Faq | Prenumerera | Fråga | Länkar | Om TA