Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag tycker inte att du ska be oss om ursäkt, Aderyn. Dina inlägg är mycket intressanta och jag uppskattar att du delar med dig av dina erfarenheter!

Tack Beledhel. Det känns skönt att läsa sådant. Men du förstår väl att det aldrig är en rolig händelse att genomgå.

Just nu sitter jag i nätet och läser om allt som har med rykten att göra. Detta beror, som sagt, på att det jag gjorde har dragit ned mitt rykte. En intressant artikel som jag läser handlar om att man aldrig någonsin ska hemfalla för skvaller. Oavsett hur oskyldigt skvallret är kan det i värsta fall hamna i fel öron. I mitt fall tillhörde det felaktiga paret öron den som verkligen inte skulle höra vad jag sa, oavsett om det var oskyldigt eller inte. Även om detta felaktiga par öron tillhörde någon som fick höra min historia i 2a eller 3e hand, så skulle mitt ansvar vara lika stort. Så jag har verkligen lärt mig att aldrig någonsin skvallra om folk.

Men vem kan klandra dem som i andra hand har förlorat förtroendet på mig, eftersom vi människor fungerar så att den som avslöjar känsliga saker om andra kan ha en viss förmåga att avslöja saker om oss själva, vilket gör att vi ogärna, oavsett om vi tycker om människan i fråga, avslöjar saker för denne. Det har med förtroende att göra, och jag, som håller mina löften så mycket som möjligt, ser det som besvärande att hamna i en sådan situation där folk inte litar på mina löften. Men som jag har förstått är det fler människor som har hamnat i den situationen, och byggt upp förtroendet igen. Därför måste jag följa huvudregeln, och vara konsekvent från och med nu.

"Det som vi tror kommer att hända, händer" heter det. Därför ser jag att jag har byggt upp förtroendet snart.

Vad är det här ?
Det känns som att jag missar livet när jag praoar Vet inte varför .. jag älskar min prao plats men det bara känns så.
Aja jag ska hålla ut och försöka hitta något possitivt att tänka på...
Längtar hemskt mycket till mässan ! Min underbara "Blind Guardian syster" kommer vara där och några härifrån ! Hoppas på ett hej ialla fall .

Jo det är nog bäst! ska försöka se om jag ser nån av er.

Jag var i Ullared igår, ett av inköpen var en riktigt snygg skinnrock för 800 spänn

Oooh... *dreglar* Min är ganska ful, men jag hittade den på en loppis för 150 spänn så det är inte som att jag klagar!

ohh... Ullared... Det är en, vad ska man säga, speciell (?) plats. Var där i somras för första gången och jag har itne planerat in några besök de närmaste åren om man säger så...

Idag var det oktobermarknad inne i stan. Trots att jag nästan inte har några pengar kvar är jag nöjd med mina inköp: 3 tröjor (Children of Bodom, Cradle of Filth och Nightwish), ett nitarmband och en Rammstein-flagga.
Tyvärr började det regna efter en timma, så det blev till att åka hem tidigt.

Annars är det skönt med lov nu! Trots att jag har något att göra varje dag... imorgon är det äntligen Lacuna Coil konsert och på onsdag ska jag kanske åka till Ullared. Inge vidare för min ekonomiska situation, men jag får helt enkelt leva fattigt ett tag framöver. Man får ju passa på att leta julklappar på Ullared

Usch, jag är lite bitter för tillfället. För det första är det ganska ironiskt att jag är så missnöjd med mitt utseende när det egentligen inte har något att göra med mina verkliga problem. Att jag inte kommer att ha en riktig relation förrän jag är fyrtiosju beror knappast på att jag är så otroligt ful och äcklig, utan snarare på att jag har en sjuk personlighet, klär mig konstigt, är allmänt obegriplig och osocial, samt lider av en mycket lätt social fobi.
Å andra sidan läser jag ofta artiklar om personer med liknande problem där det står saker i stil med: "om jag inte hade haft min pojkvän Lasse så hade jag aldrig orkat hantera min sociala fobi"... Hur f-n lyckas man få en relation att hålla om man har social fobi?! Åtminstone jag känner mig misslyckad när jag läser sådana saker...


Sen så har vi som en följd av detta mina spontana reaktioner på saker till ting:

Bekant: Jag är så kär i den där personen...
Jag: Åh, stackars dig!
(Här tystnar alla och tycker att jag är extremt konstig om jag råkat prata för högt.)

Bekant: Hur ska jag våga ta kontakt med honom?
Jag (tänker): Är du dum i huvudet, eller? Du tar inte kontakt med honom! Det du ska göra nu är att ägna all din kraft åt att glömma bort honom; annars går du bara rakt i fördärvet. Tro mig.


För det tredje så har jag ett par intressanta återkommande mönster i mitt liv.
1) Jag blir kär i en kille -> killen blir kär i min kompis -> jag uppmuntrar killen och min kompis att umgås med varandra för att göra killen (och min kompis) lycklig(a).
2) Killar med olika personlighetsstörningar dras till mig. Helt allvarligt talat.
Visst verkar det mysigt? Eller inte...

Okej, jag vet! Jag har inte ens fyllt sexton än, jag kommer att växa upp till en underskön advokat, gifta mig rikt, skriva en egen kokbok, skaffa elva barn och en häst, osv...
Men det är inte som att det spelar någon roll just nu!

Det är ju nu som jag vill ha ut något mer av livet än att sova, vakna, duscha, åka tåg till skolan, gå i skolan, åka tåg från skolan, se på TV, äta, plugga, sova, vakna, åka tåg... Ja, jag spenderar mina första trettio år i en plåtburk och sedan kan jag gå ut och leva på riktigt när en tredjedel av mitt liv redan passerat! Det blir väl bra! Precis vad jag alltid har drömt om!

Jag anar att detta inlägg inte egentligen är något du skriver för att vi andra ska kommentera hur fel du har..Trots det vill jag ändå säga ett par saker.

Den person som du visar upp på forumet är 1.intressant 2. intelligent 3. empatisk. Jag skulle givetvis kunna fortsätta men dessa tre saker är ju faktiskt helt tillräckliga i sig. De gånger vi har träffats har jag aldrig funderat över din klädsel. Kanske att killarna har gjort det men i så fall beror det knappast på att den var konstig. Att leva sitt liv i en plåtburk är nog inget någon drömmer om och jag har jättesvårt att tro att du verkligen gör det ens bildligt talat. Om jag får ge ett par konkreta tips som kan hjälpa glaset att gå från halvtomt till halvfullt är det att 1. se sig själv i spegeln varje dag och säga fem positiva saker till sin spegelbild (och ja, det ska handla om dig själv) 2. bestämma sig för att varje dag (eller vecka) göra något man inte tidigare gjort/vågat. Det kan vara allt ifrån att göra sig hörd i klassrummet till att le åt den snygga killen på tåget (som man aldrig kommer att träffa igen och som därför inte är det minsta skrämmande). Nu gör du säkert dessa saker redan men konceptet blir i alla fall tydligt.

Jag vill verkligen varken låta som att jag inte tar din frustration på allvar eller att jag tror att man bara kan trycka på en knapp och alla problem går upp i rök. Det jag vill säga är jag tror att de flesta känner sig som ett ufo ibland och att de flesta ailiendrag är sådana som ingen annan märker av. Dessutom vill jag säga att det bästa sättet för att få en förändrad situation är att ta ett litet babysteg i den riktning man vill komma till. Nu har jag låtit fantastiskt gammal och klichéartad men när jag nu är dubbelt så gammal som dig, Beledhel, så får du ha överseende med det.

Tack, jag var lite rädd efter att jag hade stängt av datorn igår att mitt inlägg skulle uppfattas mer som "Tonåring söker bekräftelse" än som ett försök från min sida att skriva av sig lite och kanske få någon konstruktiv respons! Vilket jag uppenbarligen har fått av dig.


Vad gäller min klädsel och utseende i allmänhet så har jag alltid svarta kläder (utom på BG då jag faktiskt bar en illröd skjorta för att synas lite mer) och tycker att blek hy är mer tilltalande än brun (om man inte är naturligt brun, förstås!). Många jag umgås med tycker att jag klär mig jättetråkigt och att jag borde börja sola. Jag blir inte sårad av sådana kommentarer, men de får mig ju att förstå att jag inte lever upp till de flesta människors ideal.


Kärnan i mina problem (vilket tyvärr inte framgick i mitt förra inlägg) är att jag klarar mig hur bra som helst så länge jag mår bra (har tillräckligt med energi) och vet att jag ser ut som jag borde. Då kan jag både göra mig hörd i klassrummet och le åt den snygga killen, för att använda mig av dina exempel.
Men när min energinivå sjunker hamnar jag i ett läge när minsta felsteg i värsta fall kan ge mig riktig ångest och jag måste koncentrera mig intensivt på att ta långa, djupa andetag och tänka på något som är så neutralt som möjligt för att inte börja gråta. När det känns lite bättre kan jag, om jag är i skolan och har lite pengar med mig, gå till cafeterian och köpa något som ger snabb energi.
När det gäller den utseendemässiga biten så kan jag ta ett exempel: Det är så att min hud producerar för mycket fett (jag har ju som bekant acne). Det gör att jag blir alldeles blank i ansiktet hela tiden och det enda sättet att hålla det borta (förutom att tvätta eller att använda någon mirakelmedicin som man får hudcancer av) är att lägga på mer puder. Så om jag inte gör det känner jag mig otroligt ful, men om jag gör det så tycker folk att jag är konstig som sminkar mig hela tiden. Jag vet helt enkelt inte vad som är värst. Lägg sedan till att allt detta på ett eller annat sätt också gäller mitt hår, mina läppar...

Alltså, när jag är pigg och ser okej ut är det förstås inga problem. Men jag kan inte vara sådan hela tiden! Någon timme är det lätt, och en hel kväll kan jag faktiskt klara om den är hyfsat stillsam... Men ibland är man tvungen att visa sig längre än så. En övernattning är en katastrof. En lägervecka är inte att tala om. Jag kan kanske klara det, men oftast kommer jag inte iväg över huvud taget eftersom jag får panik innan avresan.

Jag är också missnöjd med mitt utseende och jag är verkligen inte världens socialaste männsika.. *host* no way!
Jag hatar alla i min klass (nästan) för att dom behandlar mig som om jag vore mindre värd.
Jag duger bara när dom tycker att jag ska få existera.

Mina kompisar går i andra klasser och jag vill byta men jag kan inte eftersom att vi har teater produktion i nian och det är jätte viktigt för min framtid..
Så frågan är .. ska jag byta klass och skippa teatern? eller ska jag stanna kvar och fortsätta att bara träffa mina kompisar efter skolan och på franskan?

AlexTook, om jag var du skulle jag gå kvar i den klass du redan går i. Det är inte värt att offra teatern som kommer påverka din framtid för att din klass inte är något vidare. Om du och dina vänner är nära vänner så borde ni hitta ett sätt att hålla ihop trots att ni inte går i samma klass.

Samma sak hände mig, men jag gick kvar i klassen trots att jag inte kände någon. Nu har jag hittat nya vänner som är precis som mig. Jag menar inte att du kommer förlora dina vänner för att ni inte går i samma klass, för jag har två kompisar som jag adrig träffar i skolan. Dock är de mina närmasta vänner på fritiden.

Jag var alltid lite annorlunda än alla andra, och jag kände inte at jag kunde vara den jag ville. Men ända sen jag började gymnasiet för över ett år sen blev saker och ting bara bättre. Jag klär mig bara i svart och uppfattas ibland som annorlunda, men jag trivs såhär.
Tyvärr får man stå ut med vissa fördomar också (tex att bli kallad nazist pga mina kängor) men det får man lära sig att leva med. Så länge man är den man vill vara ska ingen annan få förstöra det.

Örebro är väl lagom stort!

"Stockholm i mitt hjärta"...