Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag och Lotta Olsson har faktiskt bara en identisk rad, även om jag var tvungen att ta hennes och ÅOs idé om nattens köld.

Jag har förresten ändrat en liten grej i min gamla översättning av Grey Pilgrim. Eftersom Wilderland översattes till Ödevidderna ändrade jag mitt "öde ort" i andra versen till öde vidd som också Olsson har. Så nu ser andra versen ut så här:

Från öde vidd till kustlig ort;
från norr till söder, brett och vitt,
i drakbo, genom hemlig port
och mörka skogar gick han fritt.

Sålunda kvad Éomer på Pelennors slätt:



Och sålunda förstörde Lotta Olsson detta kväde:



OK att det är alldeles ruskigt svåröversatt. Men är det verkligen rimligt att fullständigt ignorera allittereringen som är så central i Rohirrims diktning? Vore inte även ett halvdåligt försök att återge versmåttet bättre än att bara strunta i det? (Aningen ledande fråga kanske... )

Tar med Ohlmarks version för jämförelsens skull. (Den är inte helt kass som fristående dikt betraktad, men om möjligt ännu sämre som översättning än Olssons.)

OK, ett första försök till allittererande översättning. Förbättringsförslag mottages med tacksamhet!

Ur missmod, ur mörker till morgons bräckan
kom jag sångsäll under solen, drog svärdet ur skidan.
Till hopps ände red jag och till hågs förtvivlan:
Kom nu ursinne, undergång och evig natt!

Nu har jag inte min egen variant till hands, men jag har ett vagt minne av att jag hade samma allitterationer (om inte exakt samma ordalydelse) som du i första raden.

Tror min fjärde rad innehöll "ursinne, undergång och eldröd skymning" eller något i den stilen. Då fick jag med det röda i vart fall, fast jag vet inte om det är en förbättring.

Tack för responsen! Jag begrundade "eldröd" som ett alternativ, faktiskt, men som jag tolkar "a red nightfall" så är det snarare blodröd som åsyftas; dvs Éomer skaldar om sin förestående död, han tror inte han kommer levande därifrån. Då tyckte jag att "evig" lite bättre fångade andemeningen. Däremot hade jag gärna lyckats hitta ett ord som började med 'u'. Jag vet att alla vokaler anses allitterera med varandra, men det hade ändå låtit bättre.

Det är lustigt med sånt här. Jag kan sitta och klia mig i skallen och brottas med ett översättningsförsök hur länge som helst innan jag vågar sätta något på pränt här i forumet. (Och det har jag gjort också, tro mig!) Men efter publicering går tankarna ofelbart i nya banor och jag kommer genast på en massa nya lösningsvarianter som allt mitt grubblande inte lyckats nå fram till tidigare.

Här är följaktligen version två, som jag tycker är lite bättre än den första (jag trivdes t ex inte riktigt med ordet "håg"):

Ur missmod, ur mörker till morgonljuset
kom jag sångsäll under solen med svärdet draget.
Till hopps ände red jag, tills harm tog hjärtat:
Kom nu ursinne, undergång och evig natt!

Men jag hade gärna hittat ett starkare enstavigt ord än "tog", något som betyder "krossade" eller liknande och gör det tydligare att det är "harm" i betydelsen stor sorg jag är ute efter och inte att han är lite purken...

Måste nog försvara Lotta Olsson lite här även om din verison inte var så pjåkig heller. För visst är det allitteration i hennes dikt! Och den flyter på bra med rakt otvunget språk. Men sista delen av dikten känns kanske mindre lyckad då allitterationen ju försvinner där (även om jag t ex föredrar "mot" istället för "kom nu").

Och Ohlmarks var en hejare på att rimma, men den här dödens gast känns mest som att den har ett ohlmarkskt humorvärde. Dock kanske du borde ta till dig hans "hjärtat brast"?

"Sångsäll" och "evig natt" tycker jag också att du borde fundera på. Att det är rött när natten faller varslar ju om ett blodigt slut snarare än evigt mörker.

För övrigt måste jag säga att det är imponerande att du ger dig på detta! Inga lätta grejer...

Inte speciellt tydlig sådan jämfört med originaltexten i så fall.



Fast just Éomers kväde här, samt kvädet från Théodens begravning, är två obegripliga lågvattenmärken. Han (eller Disa Törngren, för det lär ha varit hon som gjorde dikterna) gjorde ju ett helsikes bra jobb med övrig rohirisk diktning, så varför ersattes allitterationen med helt påhittade slutrim här?

Anledningen till "sångsäll" är förstås att "sjungande" inte allittererar med sol och svärd. Alltså får man försöka hitta på något med "sång" istället. Men det kan säkert finnas bättre varianter än just -säll. Jag brottades t ex med "sångstark" ett tag, men tyckte nog ändå att det var ett sämre alternativ. På samma sätt allittererar inte "hjärta" (j-ljud) med "hopp", det är därför jag famlar efter andra ord istället för att använda t ex "hjärtat brast".

Vad gäller Lottas allitteration så är jag övertygad om att det lilla som finns närmast är ett olycksfall i arbetet. Hon har uppenbart gjort en rak översättning utan hänsyn till sånt.

Angående avslutningsraden så gillar jag faktiskt konstruktionen med "kom", jag tycker den har klang. Men den låter för all del bättre om man lyckas få till en upprepning, som i originalet. Ett av mina tidiga utkast till sista raden såg t ex ut så här:

Kom nu vrede, kom vånda och en vild skymning!

Men jag gillade varken "vånda" eller "vild", och så småningom förkastade jag utkastet.


Visst är det svårt, sånt här! Men görkul!

Jo, och i fornnordisk poesi var det t.o.m. så att vokalerna helst skulle vara olika; allitteration på samma vokalljud ansågs inte snyggt.

[Edit: ändrade den sista svåra raden.]

Ok, vad sägs om den här varianten...?

Ur missmod och mörker jag kom till morgonens ljus
i sång under solen med draget svärd.
Till hoppets slut jag red, tills hjärtat rämnade:
nu kallar raseri, ruiner och en skymning i rött!

Och C.S. Lewis lär ju ha varit den som gjorde dessa dikter i originalet …

Skall man förstå det som att du tycker att dessa två uppgifter har samma trovärdighet?

Det visste jag däremot inte. Intressant! Då är frågan om man borde ta hänsyn till det, eller istället följa ett mer modernt språköra som tycker att det allittererar mer ju mer likt det låter.



Underbart att du också försöker, så jag slipper kämpa ensam!

Tolkien har visserligen en ganska löst hållen rytm, men jag tycker nog ändå inte att man kan överge den fullt så mycket som du gör. Det känns som om det blir lite för många obetonade stavelser mellan de betonade ibland; t ex i "Nu kallar raseri", med fem obetonade innan den betonade "ri", till skillnad från Tolkien som bara har två på motsvarande ställe. Rytmen spretar också ganska vilt mellan raderna.

"Hopp" allittererar inte med "hjärta", och inte heller "raseri" med "ruiner". (Det är betonad stavelse som räknas, "ruiner" är alltså ett i-ljud i det här sammanhanget. Fast det är klart, man kanske kan räkna "raseri" som ett i-ljud också, om man ser stavelsen som "i" istället för "ri"? "Raseri, ruin och en illröd skymning", hmm... )

"Rämnade" är ett bra ord, jag gillar klangen i det. Önskar jag kunde komma på något sätt att passa in det i min version utan att det blir för långt. Och "skymning" är nog bättre än "natt", även om jag förstås inte kan använda "evig" då. Får grunna på det. Fast konstruktionen "en skymning i rött" får mig av någon anledning att tänka på Arthur Conan Doyle...

Det kanske är Ylva Spångberg som skrivit Tolkien och den svarta magin? Det skulle ju förklara en del.

Allvarligt talat, så menade jag så här:

"Martinus, det där påståendet att Disa Törngren gjorde dikterna dyker ju upp då och då. Vad jag förstår är det enda argumentet för påståendet att Ylva Spångberg på Sverifandomlistan (och senare även på Skrivalistan) påstått att Erland Törngren påstått att Disa Törngren typ själv påstått det. Du eller någon annan har dessutom någonstans sagt att undersökningar pågår i kulisserna. Om dessa undersökningar nu mot förmodan resulterat i något mer avgörande argument för påståendet, så vore det ju högst intressant. Berätta gärna mer i så fall! Men att bara nämna detta påstående i förbifarten som någon form av etablerad sanning det påminner mest om Ohlmarks prat i Tolkien och den svarta magin om att det var C.S. Lewis som skrev bok II-VI av LotR."