Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Men reglerna för vad som är, respektive inte är, konst är väl väldigt luddiga. Vem kan bestämma att vad någon gör inte är konst? Om konstnären har gjort sitt livs mästerverk men ingen uppskattar det, är det då konst? Eller om konstnären ifråga bara vill tjäna pengar på sitt verk men alla älskar det, är det då inte konst?
Jag har nu läst de av dig Fëanor föreslagna dikterna, och jag kan inte säga att jag gillar dem. Men någonstans därute finns det ju folk som gör det, så är det eller är det inte konst? Det är frågan...


Ahem. Han har säkert en djup mening med det här, men...

Jag måste nog säga att jag håller med Fëanor.

Som Jag sade så anser Jag att konst är allt kreativt som man inte har någon praktisk använding för. En guide på Moderna Museet tyckte att det var en utmärkt definition, när Jag förklarade varför en urinoar som var utställd inte var konst. En stol t.ex. är inte konst, hur vackert utsmyckad den än är, eftersom den är gjord för att sitta på. En didaktisk dikt är inte heller konst eftersom den är skriven med syftet att förmedla ett budskap. Jag håller fast vid Min definition. Konst för konstens egen skull!



Att folk gillar det betyder inte att det är konst. När det gällerThe Waste Land bör Jag kanske påpeka att de flesta brukar påstå att de gillar den och tycker att den är jättebra helt enkelt för att det är det som förväntas av intelligenta människor i dag. Man ska tycka att Eliot är bra (han är ju faktiskt Nobelprisvnnare!), precis som man ska tycka att Shakespeare är bra. Båda är viktiga karaktärer inom litteraturen. Skillnaden är att Shakespeare påverkade litteraturen positivt, medan Eliot påverkade den negativt. Själv så tycker Jag inte om eller kan ens förstå The Waste Land. Men Jag vågar åtminstone erkänna det.



Det är bra Túrin!

Jaja, det är väl ingen idé att diskutera, för vad jag förstår så kommer ingen av oss att ge sig, eller vad tror du Fëanor? Sen får man väl beklaga att du anser de flesta som skrivit dikter här vara eliotister (vilket jag antar betyder att du inte gillar våra dikter ). Menmen, det är ju tur att det finns dikter för alla smaker!

Jag kan väl tycka att du har en poäng där med toastolen. Men jag tror att alla (möjligen omedvetet) väver in buskap i sina dikter. Åtminstone kan man tolka budskap i det mesta.

Läs gärna dikten om Ecthelion av Fëanor i alster. Den är väldigt bra.

Nu låter jag kanske smörig och insmickrande men jag menar inte så.
Jag gillar högtidliga hjältedikter!

Det ska jag göra, den är säkert bra. Fëanor är i alla fall väldigt bra på att uttrycka sig!

Det var någon dikt som var bra, men Jag kommer inte ihåg vilken. Jag orkar inte kolla igenom just nu för Mitt internet är ganska segt idag. Jag gör det senare.



Tolka kan man alltid. Men man kan aldrig veta. Jag försökte förklara skillnaden för en väninna när vi var på Moderna museet. Jag förkastade Salvador Dalis målningar (för att Jag tycker att de är fula, inte för att det inte skulle vara konst). Hon sade att det var för att Jag ej förstod, och Jag svarade med att man inte kan förstå konst, endast tolka, men hon vägrade lyssna, och diskussionen förvandlades till en munhuggning á la Benedict och Beatrice i Much ado about nothing, i vilken, lustigt nog, Jag spelade Beatrice roll och hon Benedicts. Men nog om det.

Kanske dags att gå "on-topic" igen. "En kritiker är en man utan ben som försöker lära andra att springa" var det någon som sade en gång. Så för att ha rätt att kritisera era dikter så får Jag väl publicera några egna. Som Túrin sade så finns det dikter av Mig under Alster på huvudsidan. Ecthelion, som var den första längre dikt Jag skrev på engelska, och Tribute (Ode) to Fëanor, som faktiskt har kommit med i en Engelsk poesiantologi (fråga Mig inte varför). Jag tänker nu publicera två dikter, båda Tolkien inspirerade. Jag har för Mig att Jag har publicerat åtminstone delar av dem här förut, men skit samma. De är inspirerade av Poe, i det att de är skrivna, främst, för att låta bra, och vackert. Rad 5-8 i vers 2 i Farewell to Lórien är dessutom, i viss mån, tagna från Poes The Village Street.

River Dance

Behold the fair and valiant lord!
His shining shield, his keen, bright sword.
Engaged in fierce and gory fight
He bravely fought, the valiant knight.
He fought the foe to make amends,
He fought the foe to save his friends.
But from his friends the knight was torn
While blowing on his mighty horn.
And it was all to no avail,
No help arrived, the knight did fail.
But in the end he came to light,
And to a splendid maiden bright.


Behold the lovely maiden bright!
Her blue eyes filled with crystal light.
With clear voice of abundant glee
She sings a joyful melody.
For years she sang and danced alone;
Her voice ne'er changed its pensive tone,
She sang and danced in wild distress,
She sang and danced in loneliness.
But things no longer are amiss,
The maiden sings now songs of bliss.
For now this splendid maiden bright
Has won her handsome, valiant knight.


Behold them as they wildly dance!
The lovers fair, as if in trance.
They dance like leaves on golden Trees,
They dance like winds on silvery Seas.
They do not care 'bout sun nor snow,
Nor reckless rain, nor winds that blow.
The glorious, splendid maiden bright
Together with her gallant knight.
But is their vernal love to be
This fragrant dance of vivid glee?
What possibly could go amiss
Amid such overwhelming bliss?


Behold the wistful lady bright!
Her eyes with crystal tears alight.
In silence cold echo her sighs
Beneath the melancholic skies.
Once more she sings a pensive tune,
Alone beneath the heedless Moon.
Alone in the saturnine Night
She sings about her gallant knight.
The lover who she did adore.
The lover she will see no more.
He lies now in eternal sleep,
Beneath the Ocean, buried deep.


Farewell to Lórien

O blissful were the days of yore
In Lórien the fair.
When scent of golden Elanor
Did satiate the air.
The flowing Rivers bright did sing
Their ancient melody,
Which softly in the breeze did ring
In everlasting glee.
The Trees were dancing to the tune,
So merrily and bright.
They did not stop for Sun or Moon;
To Night’s and Day’s delight.
Yes, blissful were the days of old,
The days of joy and glee untold,
In Lórien, in Laurelindórenan.

And in those golden days of yore
My heart was e’er at peace.
I walked with her, whom I adore
Beneath the dancing Trees.
She walked there radiant by my side
Like light of stars serene;
She walked in beauty there, my bride,
My Night’s irradiate Queen.
A single second at her side
Was like eternal bliss!
And while she with me did abide
Nothing would go amiss.
But nothing is eternal,
Especially not delight.
No more my Queen nocturnal
Will illuminate My Night.
She sought the havens long ago
And sailed into the West.
And no more with her radiant glow
Will this poor soul be blest.
For gone is now My starlight Queen,
And nevermore she will be seen
In Lórien, in Laurelindórenan.

No more the Trees will dance now.
No more the Rivers sing.
No more the lark upon his bough
Will welcome sparkling spring.
No more upon fair Amroth’s Hill,
As in the days of yore,
Will grow the livid Niphredil
The golden Elanor.
For all that’s good is leaving,
Bound for the Western Shore;
And my soul, all torn by grieving,
Will find peace nevermore,
And no more I will sit in peace
Beneath the still and silent trees
In Lórien, in Laurelindórenan.


Jag skulle även vilja passa på att göra reklam för den enda poeten i vår generation som Jag håller för att vara duktig. Min väninna Anna. Ni finner henne på www.sockerdricka.nu under namnet Styx. Hon har skrivit många bra Tolkien-inspirerade dikter.



Tack Túrin. Du låter inte alls smörig.

Jag föredrar den här typen av dikter, även om jag anser att ett par av de tidgare i denna tråd har varit jämnbra.

Jag tror att jag skulle kunna skriva bra dikter men jag vet inget om versmått o dyl. Måste man kunna det och isf hur lär man sig det?

Dikter måste ju inte rimma. Men det är väldigt svårt att skriva bra dikter på prosa. Ytterst få människor klarar av det. Jag själv gör det inte. När det gäller versmått så finns det säkert någon bok att låna som behandlar ämnet. Annars är väl bästa sättet att läsa dikter. Det var så Jag lärde Mig. Men ärligt talat, man behöver inte komplicera det i onödan. Man behöver ju inte skriva t.ex sonett, madrigal, villanelle eller sestina. Det är bara att rimma liksom. Det enklaste är väl nästan ABAB. Fast vissa brukar tycka att AABB är lättare. Jag föredrar det förstnämnda. Tolkien föredrog det senare. Hela Lay of Leithian är ju skriven så.

Nåja, här är några fler dikter. Den ena är en Rohirrisk version av den Irländska sången Erin O Erin av Thomas Moore. Den andra är skriven för att passa melodin Tara's harp. Båda skulle vara med i en lång berättelse som Jag skrev om Grimbold och Rohan, men som Jag aldrig skrev klart.

Rohan, O Rohan

When our great horns were heard upon Celebrant's field,
when Eorl the Young led our forces to war,
When the Sun cast her rays of bright gold on his shield
and led him through darkness to Victory's shore.
Rohan, O Rohan, in those dark days of yore;
arose from the shadows, Thou, whom we all adore.

We all still remember the days of thy glory,
when Meduseld still shone of unsullied gold.
Thy children were proud to be part of thy story,
and their blatant affection was bliss to behold.
Rohan, O Rohan, in those bright days of old,
there was mirth in abundance and beauty untold.

But from the dark West now a cold wind is blowing,
while Meduseld's golden reflection grows dim.
Thy brave children's blood in vast rivers are flowing,
as they fight for thy honour, both fearless and grim.
Rohan, O Rohan, our desperate land,
Thou will never fall, while thy children still stand!


Burial Song for Théodred

He's dead! Our valiant prince is dead,
he lies now pale and cold.
In battle he his blood did shed
all for his country bold.
And so he fell, the noblest lord
this land has ever known.
He'll never wield the regal sword
nor sit upon the throne.

But though he lies now in the ground
his name will never fade.
For Evermind adorn his mound
in sunshine and in shade.
Beneath them now he lies in fame
like mighty Kings of yore.
And in our songs and lays his name
will live for evermore.

Notes:

Evermind=Simbelmynë. The white flowers that grow upon the mounds of the dead Kings of Rohan.

The melody of this song was composed by Thomas Moore, the National Bard of Ireland, for his song "Tara's Harp" (Irish melodies volume 1). You can find two versions of the melody here (the second is my favourite):

http://www.ingeb.org/songs/theharpt.html

Du är väldigt haj på rim, Fëanor! Den på alster var också bra.

Fëanor,
väldigt fina dikter! Själv brukar jag undvika att skriva på rim, det blir nästan aldrig vackert.

Det där med Eliotister,
jag undrar vad jag klassas som... Kan du som är insatt i det här avgöra det? Känner mig lite förvirrad just nu...



Här är en kort dikt:

Why did you leave me?
Why are you not here anymore?
No one here to comfort
when the world seems so grey
No one left lying by me
in the dark of night
I understand now,
I must be alone until I die

Fëanor:

Jag ska förklara mig och försvara mig emot flera av dina påhopp men det blev en hel del att läsa:

För det första, ända anledningen att jag någonsin funderat på Poesislam är min ekonomi. Socialbidrag är inte mycket.



Kalla mig inte Eliotist jag var nära att bränna hans bok på bål när jag läste den. Och för att besvara mer tar jag en dikt.



som sagt jag tror vi i mycket delar inspirationskällor. Karlfeldt är också en av mina favoriter (men var det mest omkring året jag slutade gymnasiet...)

Jag hittar inte det du sa om Shakespear och att allt han gjorde var bra. Håller med förutom bilden av Alver.

Om man gillar Eliots dikter är man Eliotist (så tycker åtminstone jag att det borde vara). Om man nu skriver/gillar dikter som liknar hans spelar väl ingen roll. Bara för att man gillar fantasy är man väl inte Tolkienist, heller!