Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Engelska språket har en del uttryck för vänner som inte har några direkta motsvarigheter på svenska.
Jag tänker bl a på "best of friends", "friend of friends", "my love", "poor old Bill" och "Sam lad".
Vi har tidigare avhandlat best of friends och kommit fram till att "bäste vän" är en bra motsvarighet.
För "friend of friends", har jag också använt "bäste vän". (Vän bland vänner, hade låtit så tillkrånglat.)
"My love" (i Déagols och Sméagols dialog) blev till slut "min käre vän". Har för mig att Andersson också har det.

Sams berömda "Poor old Bill" tillsammans med alla andra "old", t ex "old Gandalf" funkar inte riktigt att översätta rakt på svenska alla gånger. Jag har svårt för Fem-böckernas ständiga "gamle gosse", och uttrycket "old Bill" och "old Gandalf" betyder inte riktigt att de är just gamla, snarare nära och kära vänner. Bill har jag prövat att göra till "stackars lilla Bill", eftersom det är så en ledsen svensk Sam skulle kunna utbrista i en liknande situation med en liknande känsla.

Uttrycket "old Gandalf" går i en del fall att översätta till "gamle Gandalf", men vid några tillfällen har jag prövat med "vår Gandalf" även om jag inte är helt nöjd med det heller. Pippin: "Jag undrar om vår Gandalf har varit här." för "I wonder if old Gandalf has been here".

Nu senast ramlade jag på: "It's heavy on me, Sam lad, very heavy." Jag prövar just nu med "Den är så tung för mig, du Sam, väldigt tung", men tar gärna emot fler förslag på hur man gör med "lad"-et. Lämnar man det helt, skriver man Samponken, eller finns där ytterligare idéer?

Jag tycker nog att det oftast fungerar med "gamle" för "old". Jag har ögnat igenom alla förekomster av "old Gandalf" och "poor old Bill" i min elektroniska LotR, och i samtliga fall tycker jag att en rak översättning fungerar. Man kan ju använda "gamle" på det sättet även på svenskan, så att det inte betyder något ålderstiget, utan istället en lätt kåserande kärvänlighet.

"Sam lad" var däremot svårare! Jag skulle nog föreslå "Sam min vän". Men det är svårt att hitta något som klingar exakt likadant som originalet.

Jag håller helt enkelt inte med dig, utan att direkt kunna påstå att du har fel, eller kunna peka på exempel. För mig klingar "stackars gamla/-e Bill" som en tydlig anglicism, och jag kan inte skriva "Jag undrar om gamle Gandalf har varit här" utan att tycka att det låter krystat och styltigt.
Undrar vad gamle Ohlmarxisten tycker om det hela...?
Undrar vad vår Ohlmarxist tycker om det hela...?

Döm själv...

"Sam min vän" är bra. Det kan jag nog använda!

Gandalf är vännen Gandalf, men den där andra gubben går jag bet på.

Jag ids bara kolla i första boken (som är den enda jag har liggande här vid datorn), men Andersson har i den översatt "old Gandalf" till "gamle Gandalf" helt konsekvent, och "poor old Bill" till "stackars gamle Bert" på alla ställen utom ett, där det är Frodo som säger det. (Då blir det "arme Bert" istället, troligen för att kunna eka med ett "och arme Sam" direkt efter.) Och är det någon som annars brukar vara (över)känslig för anglicismer så är det ju Andersson!

"Vännen Gandalf" är annars ett utmärkt alternativ, det håller jag helt med gamle Ohlmarxisten om!

Jag får inte riktigt klart för mig hur landskapet egentligen ser ut här. Den där "steep fall of land" till vänster, är det en brant nedförsbacke eller en dito uppförsbacke, sett från sällskapets position? Både Ohlmarks och Carroux (tror jag, fast jag är lite osäker på betydelsen av Steilhang) tycks ha tolkat det som en uppförsbacke, medan Andersson går att tolka på båda sätten. Själv tycker jag spontant att "a fall" borde tolkas som nedför, men å andra sidan blir det lite konstigt då; vägen går i så fall som uppe på en bank, med nedåtsluttningar på båda sidor om sig.

I vanliga fall skulle jag resonerat som du, men några rader inner beskrivs hur Gimli rusar upp på en höjd och pekar neråt mot vägen de nu befinner sig på. Alltså har de gått ner till vägen som befinner sig mellan flodbanken och den höjden Gimli sprang upp på. Då antar jag, utifrån beskrivningen, att det har varit en liten nedförsbacke (från höjden) som fortsatt längs hela vägen.

Nja, jag är nog tveksam till om Gimlis bergknalle är till någon nytta i tolkningen. Även om det bara är ett fåtal textrader emellan så har ju sällskapet vandrat hela eftermiddagen, "for many miles", mellan den knallen och den plats de är på nu.

Däremot kan man, slår det mig nu, kanske ta "their path lay in a deep trough of land" bara två meningar innan som intäkt för att det är en stigning de har till vänster om sig. Det är kanske så Ohlmarks och Carroux har resonerat. Får nog ta och citera en lite längre snutt:


Och kanske kan det där på slutet, "the main road wound away left and climbed with several loops up to the level ground at the top", också bidra till tolkningen att det är en stigning de har till vänster om sig?

Jag tänkte inte på den lilla kullen för sig, utan mer att det det sluttade neråt till vägen därifrån, och att det fortsatt så - att de liksom behövt komma upp lite för att kunna se ner, att man hade kunnat missa det annars eftersom det ligger lite nedsjunket. Ordet trough tycker jag ger stöd för den läsningen.

Mm, du kanske har en poäng. Hur som helst så känns det nu, efter lite närmare granskning, som om bevisen är tydliga för att det är en brant klippa uppåt snarare än ett stup nedåt som avses - trots Tolkiens lite vilseledande formulering. Tack för hjälpen, merilitur!

Fast du har ju pekat på Fem-böckerna! Och sedan har vi Biggles! Och faktiskt även Det susar i säven. Ja, vimlar det inte av allehanda gamla gossar i var och varannan engelsk barn- och ungdomsbok från den här tiden? Ja, även i annan lättsammare engelsk litteratur från tiden! Jag är helt klart böjd att hålla med dig. Det är upp till Kamelen att visa att det även finns en massa gamla gossar i svenska originalböcker av samma typ. Sedan gillar jag vissa av de där gamla gossarna, men det är en annan femma.


Äh, han kör ju med "hobbitar"!

Jag tycker "uppåtbranten" är mer logisk även pga att sällskapet ser en låg klippa framför sig först efter att de rundat hörnet. Som om en klippbrant s a s står i vägen för fri sikt, vilket inte ett nedåtstup borde kunna göra.

För att vara Tolkientrogen har jag använt mig av uttrycket "brant landsluttning", dvs det är en "uppåtbrant" men innehåller ordet "sluttning". Jag undrar om inte professorn ibland kliver ur huvudpersonernas perspektiv och ser det liksom från andra hållet. Här tycker han nog att det är en brant sluttning ner från högre höjder, utan att ta hänsyn till att för Frodo är det en brant stigning från lägre marker.

Vad gäller de gamla gossarna så är man väl petig med olika saker.
Även om Andersson är anglicism-allergiker, så är han inte gamle gosse-överkänslig.
Själv är jag i synnerhet gamle gosse-intolerant, vilket beror på att min mor uppmärksammade mig på detta redan som barn, när vi läste nämnda kända femgäng. Jag har det s a s via modersmjölken...

För att nu vara lite kritisk och mycket petig, men för mig klingar inte "brant landsluttning" särskilt svenskt.

Nej, men så skrev jag "för att vara Tolkientrogen" och inte "för att uttrycka mig särskilt svenskt"... Tolkien skrev "a steep fall of the land" och det är lustigt redan på engelska. Över huvud taget knyter det sig lite i magen varje gång Tolkien beskriver höjdskillnader. Jag förstår inte varför han ska krångla så med just backar, sluttningar, branter, stigningar, lutningar osv. De är ofta halvbranta stigningar som går stadigt -för att inte säga stelt - uppåt längs en sluttning med jämn yta som varierar lätt i början för att allt eftersom plana ut och bli allt mera krackelerad. Typ så... Puh!!!

I slutet av De två tornen lyssnar Sam på Shagrats och Gorbags samtal när de bär Frodo genom gångarna mot Cirith Ungols torn. På ett ställe säger Shagrat:
Det där "if we've stopped it once, we've stopped it a hundred times" har gett mig huvudbry.
Jag fattar inte riktigt vad som åsyftas.

Ohlmarks löser det sålunda: Andersson löser det sålunda: Själv har jag löst det sålunda (i brist på bättre): Men jag förstår det inte. Är det Shelob som avses; om hon är tystad så är hon det för all framtid (och hur kan Shagrat veta det?).
Är det de andra orkerna som avses, så undrar jag varför de plötsligt inte borde tystas ner den "hundraförsta" gången i ordningen.
Min egen lösning är snarare inne på samma spår som Ohlmarks; att om Shelob nu är hindrad så kan det gälla för lång tid framåt. Men då kvarstår mitt problem: jag tycker inte riktigt att det är det som Tolkien menar. Har jag rätt? Har jag fel?

VAD MENAS???