Hialmr skrev:
Kamel! Du är kanske den internetkompis som oftast förgyller min vardag!
Tack!
Hialmr skrev:
Där tycker jag att Andersson har den vackrare repliken för Frodo, inkluderat "sade han stilla"
Jag håller med om att "sade han stilla" är vackrare än "sade han tyst". Å andra sidan är det en särskild poäng att han, eftersom han ännu inte har berättat för de andra att han tänker lämna Sysslet, säger det så pass tyst att han inte tror att de hör honom. (Men det gör de ju ändå, som vi får veta senare.) Och jag skulle nog vilja hävda att "tyst" är tystare än "stilla", vilket gör den poängen tydligare. Annars riskerar det att låta som om han säger det helt öppet, fast bara med lite dämpad och vemodig röst.
Men det är ju hur som helst ingen stor sak! Jag skall fundera på om jag kanske ändå föredrar "stilla". Tack för tipset!
Hialmr skrev:
Innan dess har jag upptäckt ett möjligt fel med pronomen: du använder "sin grå damm", medan Andersson skriver "dess grå damm". Jag är inte så bra på mitt modersmål som jag önskar att jag vore, men jag tror att det finns ett rätt och ett fel och att Andersson är den som felat.
Ujuj, nu är jag på djupt vatten! Jag har nämligen inga nämnvärda grammatikkunskaper, utan går helt på min språkkänsla (som för all del oftast är ganska pålitlig). Men i Anderssons mening –
"... följt av Åby och dess grå damm" – tror jag inte att han
får använda "sin", det skulle bli helt fel. Och det tror jag har med det där "och" att göra; det signalerar starten på en ny "konstruktion" (jag kallar det så i brist på korrekt språklig fackterm
) och bryter kontakten mellan orten och pölen. I min mening däremot –
"... och följdes av Vattnaby bredvid sin grå damm" – känns det som om "sin" går utmärkt. Här finns ju inget "och" emellan utan bara ett "bredvid", vilket gör att dammen ingår i samma konstruktion som Vattnaby, och då kan man syfta tillbaka med "sin". (Detsamma hade gällt om det hade stått "med" istället för "bredvid".) Dock tror jag att "dess" också hade varit tillåtet i min variant av meningen. Men det låter i mina öron betydligt sämre, det förvandlar på något sätt Vattnaby från en levande ort till ett dött objekt.
Men ta det här resonemanget för vad det är: en oinsatt efterhandskonstruktion för att försöka rättfärdiga ett val jag gjort helt och hållet utifrån magkänsla!
Hialmr skrev:
Sedan tycker jag inte att det är så att en "naturligtvis" tycker om fonologin i alviskan. Framför allt sindarin är ju stundtals rätt grovt och morrande - till den grad att ett par av mina tokienistvänner liknar det vid grävlingars morrande (vilket jag inte alls upprör mig; grävlingar är rätt häftiga djur)
Det är klart att det är en smaksak! Men alviskan är uttryckligen konstruerad för att klinga vackert åtminstone i Tolkiens egna öron. Här är ett litet utdrag ur Letters (nr 163, till W. H. Auden) som kanske kan vara intressant i sammanhanget:
Tolkien skrev:
I learned Anglo-Saxon at school (also Gothic, but that was an accident quite unconnected with the curriculum though decisive – I discovered in it not only modern historical philology, which appealed to the historical and scientific side, but for the first time the study of a language out of mere love: I mean for the acute aesthetic pleasure derived from a language for its own sake, not only free from being useful but free even from being the 'vehicle of a literature').
There are two strands, or three. A fascination that Welsh names had for me, even if only seen on coal-trucks, from childhood is another; though people only gave me books that were incomprehensible to a child when I asked for information. I did not learn any Welsh till I was an undergraduate, and found in it an abiding linguistic-aesthetic satisfaction. Spanish was another: my guardian was half Spanish, and in my early teens I used to pinch his books and try to learn it: the only Romance language that gives me the particular pleasure of which I am speaking – it is not quite the same as the mere perception of beauty: I feel the beauty of say Italian or for that matter of modern English (which is very remote from my personal taste): it is more like the appetite for a needed food. Most important, perhaps, after Gothic was the discovery in Exeter College library, when I was supposed to be reading for Honour Mods, of a Finnish Grammar. It was like discovering a complete wine-cellar filled with bottles of an amazing wine of a kind and flavour never tasted before. It quite intoxicated me; and I gave up the attempt to invent an 'unrecorded' Germanic language, and my 'own language' – or series of invented languages – became heavily Finnicized in phonetic pattern and structure.
[...]
All this only as background to the stories, though languages and names are for me inextricable from the stories. They are and were so to speak an attempt to give a background or a world in which my expressions of linguistic taste could have a function. The stories were comparatively late in coming.
Och visa mig den grävling som kan kläcka ur sig något så här välljudande!
A Elbereth Gilthoniel,
silivren penna míriel
o menel aglar elenath!
Na-chaered palan-díriel
o galadhremmin ennorath,
Fanuilos, le linnathon
nef aear, sí nef aearon!Hialmr skrev:
Vi dorech min geven dorthast perian.
Tack!
Jadå, även det där klingar vackert!
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
