Vi får i denna saliga blandning av komman, pronomen och särskrivningar inte tappa bort det som ändå är mest intressant i den här meningen: det förunderliga ordet "wonder"!
Jag håller med Pellegrino om att det är lite freak show över Randalins "kuriosum". Ja, det är lite freak show över de flesta alternativ som nämnts i den här tråden: "sevärdhet", "unikum", "fenomen", "kuriositet", "märkvärdighet", "mirakel". Inget av dessa ord är i sin enskildhet något språkligt freak i klass med "kuriosum", men de gör alla ändå Bilbo till ett freak. Språkligt känns det ju minst sagt freakigt att beteckna en
person som en sevärdhet, en märkvärdighet, en kuriositet eller ett kuriosum. Att säga att en person är ett unikum, fenomen eller ett mirakel känns språkligt inte lika freakigt, men samtidigt dröjer den där freak-känslan ändå sig kvar rejält. I det första fallet blir personen något slags socialt freak, i det andra något slags naturvetenskapligt freak och i det tredje något slags magireligiöst freak.
Men visst, Bilbo var säkert något slags freak för fylkesborna; det sägs ju egentligen bara några ord tidigare i samma mening: "very peculiar". Och "the wonder of the Shire" kan kanske ses som en precisering, en komplettering eller något sådant av det där att han är snuskigt rik och jäkligt underlig. Men jag tycker ändå inte riktigt att det freakiga ligger i själva ordet "wonder" som Tolkien använder det här. Och det där att det står "very peculiar" strax innan gör även att de där freak-orden mest känns som trötta upprepningar. Herr Unikum är naturligtvis den tröttaste av dem alla, en trött dubbelgångare till Mr Very Peculiar. Sedan har vi ett gäng trötta museiföremål som inte ens rör på sig utan bara sitter där på varsin piedestal och tronar i all sin kuriösa märkvärdighet. Därmed återstår bara Det vandrande fenomet och Mirakelmannen, och de är kanske ändå de minst trötta bland de trötta.
Nej, "the wonder of the Shire" kan ju även (och ska kanske i första hand) läsas som att "wonder" beskriver själva den känsla som Bilbo ger upphov till hos fylkesborna. Det som är centralt är hans roll som tankeobjekt. Och ur den aspekten känns Anderssons "en källa till förundran" helt rätt. När jag tittar tillbaka på hur jag vridit och vänt på den här meningen ser jag också att jag länge var inne på att helt skamlöst stjäla Anderssons lösning. Men den kändes för mesig, och dessutom är den ganska klumpig.
Andersson skriver "
en källa förundran" (min fetstil). Vadå
en? I många fall är det säkert mycket lämpligt att översätta engelsk bestämd form till svensk obestämd form. Ibland kanske till och med nödvändigt. Men Bilbo har ju (med Ohlmarks ord) varit
hela Fylkes stora samtalsämne i sextio år! Och tyvärr kan man inte gärna säga "hela Fylkes stora källa till förundran" eller "den stora källan till förundran i hela Fylke". Att skriva "en källa till stor förundran i hela Fylke" är visserligen en möjlig förbättring, men det hjälper inte riktigt. Det är fortfarande för obestämt.
I Ohlmarks fall är det genitivformen "Fylkes" som gör att frasen språkligt kan ses som bestämd, även om den inte blir riktigt lika "bestämd" som i originalet. Men det kompenserar Ohlmarks skickligt för med "stora" och "hela"; det senare ska dock kanske även (eller kanske snarare) ses som något av en kompensation för att ortnamnet Fylke har obestämd form.
Men en annan möjlighet är ju att faktiskt, på riktigt, använda det där "samtalsämne" som jag hade i min parafras. Det är också vad norsken Høverstad gör, men han är anderssonskt mesig och skriver att Bilbo "hadde vært samtaleemne i Hobsyssel i seksti år". Men här är det fullt möjligt att bomba på i Ohlmarks stil med "hela Fylkes stora samtalsämne". Själva "undrandet" är nu visserligen borta, men det framgår ändå tydligt av sammanhanget att det är i förundran man snackar så mycket om honom. Och man kan kanske dra till lite mer på något annat håll för att kompensera. Ja, kanske i samma mening och då slå ihjäl en annan ful fisk på samma gång:
Ohlmarxisten skrev:
Bilbo var mycket rik och mycket egendomlig, och i sextio år hade han varit hela Häradets stora samtalsämne, alltsedan hans märkliga försvinnande och oväntade återkomst väckte allmän förundran.
Skulle jag översätta den här meningen separat skulle jag nog faktiskt välja "samtalsämne"; och jag är även inne på det som den verkliga lösningen. Men så finns det, naturligtvis, ett antal kopplingar till formuleringar utanför den här meningen som komplicerar det hela en smula. Jag ser åtminstone två andra grejer jag skulle vilja dra fram; den första grejen kan ses som ett argument för "samtalsämne"; den första grejen ger samtidigt en ny infallsvinkel på ett annat fint gammalt randalinskt problem; den andra grejen kan ses som ett argument mot "samtalsämne"; båda grejerna är finfina tolkienska klurigheter. Men det där får bli i ett annat inlägg. Jag måste jag ju ge Randalin en chans att grubbla över vilka andra grejer jag syftar på!
