Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

En till fråga angående hur bör dvärgnamnen översätts/förändras i svenska översättningar:

I både Zetterholms och Hallqvists översättningar har Th- blivit till T, t.ex. Thorin stavas Torin, men Andersson väljer att behålla Th-. Det sticker i ögonen på mig, eftersom vi inte har th-kombinationen/Þ-ljudet i svenskan, och Tolkien tar ju bort accenterna i dvärgarnas namn för att göra dem mindre främmande och mer "barnboksaktiga" (gissar jag iaf), så borde man då alltså inte fortsätta på det spåret och försvenska namnen i en översättning?

*nyfiken på andras åsikter*

Intressant fråga! Eftersom jag inte har ägnat mig åt att översätta The Hobbit någonting, och inte har planer på att göra det heller, så har jag inte funderat på saken förut. Thorin nämns några gånger i LotR, men jag har inte stött på honom än. (Jag har tills vidare hoppat över prologen.) Men i det sammanhanget känns det ganska givet att behålla h:et. I hoberboken (som Ohlmarxisten alltid kallar den ) är det helt klart en mer öppen fråga.

Men spontant skulle jag nog faktiskt göra som Andersson och köra med Thorin. Dels för att undvika att namnen diffar mellan böckerna (annat än om de gör det i original, förstås). Och dels för att jag faktiskt inte tycker att det där Th:et stör. Vi har ju det på svenska också ibland, t ex i det mycket vanliga namnet Thomas (vanligare än Tomas utan h till och med, tror jag). Skillnaden gentemot engelskan är att det inte blir ett Þ-ljud på svenskan, utan helt enkelt uttalas som T. H:ets enda funktion är att det ser lite bättre och "snofsigare" ut då (rent subjektivt, förstås). Men om man nu kan knö in det, och alltså behålla originalets och efterföljande boks form, utan att förlora något på kuppen, då tycker jag att det känns som rätt väg att gå.

Ja, riktigt bra fråga!


Andersson vek ned sig redan i ringböckerna. Han berättar om det i sin underhållande dagbok, Översättarens anmärkningar.


Det verkar finnas någon föreställning om att dvärgarna inte har anglifierade namn hos Tolkien (om vi bortser från Torins tillnamn) och att namnen därför inte ska vara försvenskade i en översättning till svenska. Men Tolkien är snarare inspirerad av engelsk namngivning på området, skulle jag säga. Så jag ser inget egentligt problem med att göra som Hallqvist. Man kan även gå ett steg längre mot svensk namnpraxis, vilket Andersson tydligen tänkte sig, och byta det avslutande "i"-et i namn som Ori mot "e". Vi pratar ju inte om Loki eller Bragi på svenska.

Går man på det spåret så blir det väl Gandalv också. Bara det känns som ett tungt skäl till att inte göra det - även om man egentligen inte borde ta hänsyn till invandhet...
Språkprofessorn Henrik Williams var tvärt emot att göra på det här sättet, har jag för mig att Andersson skriver i sin Ö. A. Men jag minns inte - får vi någonsin höra Williams argument?

Om jag översatte LotR skulle jag ha klart lättare för att behålla Th-, men för mig som bara hållit på med hoberboken (I like it ) är det en annan fråga (som jag tar en annan dag, tror jag). Dock används accenterna i dvärgarnas namn (t.ex. Glóin och Thráin) där, något som Tolkien har valt att inte göra i hoberboken, vilket ger namnen en mindre främmande och mer "barnboksaktig" karaktär. Alltså är det en skillnad mellan hur namnen skrivs i de olika böckerna.

Th- fyller, precis som du säger, ingen funktion i svenskan förutom rent estetiskt, vilket inte riktigt känns som om det stämmer överrens med Tolkiens namn, särskilt inte där namnen redan har förenklats/anpassats. Dessutom översätts Þ i isländska texter (åtminstone i de sagaöversättningar jag har hemma) till T på svenska, och det är ju just från Þ Tolkiens dvärgar får Th- i början på sina namn.


Hmm, måste verkligen ta reda på vart mitt/farsgubbens exemplar av den har tagit vägen och läsa om den. Är säker på att den kommer vara ännu intressantare nu när jag (antagligen) kan relatera lite till hans problem.


Precis - namnen är redan anglifierade i Tolkiens text, alltså är det bara naturligt att fortsätta processen på svenska.


Tja, varför inte? Rent principiellt åtminstone Zetterholm kör ju med Oni och Gloni. (Det heter de dock även i Codex Upsaliensis enligt farsgubben har jag för mig, så ifall det är menat som en försvenskning eller inte vet jag inte.)


Om det inte står med kan jag försöka ta reda på det, om du vill. Nu är jag nyfiken...

Här är den relevanta biten av Valans spådom i Erik Brates klassiska översättning från 1913. (Jag söker mig alltid till de äldre versionerna av någon anledning. Jag har ändå en nyare översättning av Eddan i en hylla någonstans...) Vill man vara konsekvent med försvenskningen så får man kanske gå på (ungefär) de här namnformerna rätt över?

Här är förresten en mycket intressant urgammal diskussion på samma tema. Rekommenderas! Läs åtminstone ner till Lindirs kommentar, fjärde nerifrån, där han framför ett mycket övertygande resonemang. (Vilket Lindir alltsomoftast gjorde. Synd att han tycks ha försvunnit ur Tolkien-diskussionerna sedan ganska många år.)

Det är kanske en självklarhet, men det har ju inte nämnts förut här i tråden (om jag inte missat det), så jag gör det väl nu: Självaste Ohlmarks kör också med Torin, utan 'h'. (Torin Ekenskölde, närmare bestämt.) Däremot kör han ju med Gimli och inte Gimle, så han var inte helt konsekvent ur det perspektivet. (Konsekvens var ju inte direkt hans starka sida.) Ohlmarks hade vid denna tid redan översatt Eddan, så han visste ju vad han gjorde. Jag har inte hans Edda-översättning tillgänglig, men i de av hans isländska tolkningar jag för tillfället kan kolla har han konsekvent översatt alla namn på Þ- till T-. (Alla namn som på isländska slutar med -i tycks han ha översatt till -e. Fast man skulle kanske kunna hävda att det där är en separat fråga, att man inte måste köra med -e för att "få" köra med T-.)

Hmm, jag börjar vackla i den här frågan nu när jag tittar närmare på den. Kul!

Några kommentarer från en nytillkommen angående namnet Ekenskölde. -en- i Eken bör lämpligen ses som en motsvarighet till -en- i Oken-, dvs 'av ek'. I det isländska Eikinskjaldi, som ju är ursprunget är det definitivt så. Jfr isländska gullinn, 'gyllene', av gull, 'guld', med sammansättningar som Gullintanni. Jag gissar att svenska läsare skulle uppfatta en- på detta sätt; jfr Gyllenhielm, som man rimligen (och helt korrekt) tolkar som 'hjälm av guld'. Ändelsen -i i Eikinskjaldi markerar betydelsen 'med' (en sköld av ek); även här kan man jämföra med formen Gullintanni ("ein med gulltenner", som det står i Heggstads Norrøn ordbok, som för övrigt också översätter Eikinskjaldi med just "med eikeskjold"), eller med åtskilliga andra fornisländska tillnamn av typen bundinfóti. Så nog ligger mycket av själva tillnamnskaraktären i den avslutande vokalen (-i i Eikinskjaldi), och det gälle även i den svenska översättningen: Ekenskölde låter som ett tillnamn (Torin med en sköld av ek), Ekensköld däremot som ett svenskt efternamn av typen Gyllensköld, Rudensköld etc. Mycket talar alltså för Ekenskölde som Torins rätta tillnamn på svenska.

Roligt förresten att den lärda NammiKisulora tar upp Zetterholms återgivning av Oin och Gloin som Oni och Gloni. Jo, som hon skriver är detta mycket riktigt de former (Ónni och Glóni) som står i en av handskrifterna av Snorres Edda, där dvärgstroferna ur Völuspá citeras. Fast det tror jag inte Zetterholm hade en aning om.

Wow, någon som faktiskt kan sina saker och inte bara spånar på frihand som vi andra här. Precis vad vi behöver!

Välkommen till forumet, Dorpat1632!

Imponerande Dorpat1632! Får man vara nyfiken och fråga vad du jobbar med vid universitet i Tartu? Är det relaterat till forskning på språk och efternamn?

Intressant inlägg, Dorpat!


Vad blir då Dains rätta tillnamn på svenska? Och Torin den tredjes?


Varför då nöja sig med Brate när det finns flera som är äldre än så och dessutom lätt tillgängliga!


Jag tycker faktiskt inte det är särskilt övertygande. I vilken äldre källa skulle Tolkien ha hittat formen Dwalin? Jag kan gissa var han fått den ifrån. Men då blir det en källa från sent 1800-tal.


Ja, och om det blir Gandalf eller Gandalv kan även det ses som en separat fråga.

Farsgubbe! Du hittade hit till sist! Men trots intressant information så håller jag envist fast vid Ekensköld, korrekt eller inte.


Tror inte heller det, undrar hur han kom fram till Oni och Gloni separat dock...

Tack för välkomnandet, Kamelen! Känns gott att visas bland tolkienister igen. Ohlmarxistens fråga om Dain är intressant. Det skulle vara möjligt med Järnfote, vilket i så fall skulle vara en bildning av samma slag som Ekenskölde. Tillnamnet bundinfóti finns, som sagt, i fornisländsk litteratur (Þorkell bundinfóti i Bárðar saga), och det skulle kunna utgöra en förebild här. Men de flesta fall av tillnamn med ändelsen -fótr får inte något tillagt -i; Eyrbyggja sagas ruskige gengångare heter t.ex. Þórolfr bægifótr. I den isländska Tolkienöversätttningen heter för övrigt Dain ”Dáinn járnfótur”, och det tycks vara vad den isländska språkkänslan säger. Det finns alltså i detta fall, till skillnad från i fallet Ekenskölde-Eikinskjaldi, inte något särskilt ”isländskt” eller "fornnordiskt" skäl att lägga till ett -e till Dains tillnamn. Men det viktigaste skälet att skriva ”järnfot” är att en e-ändelse inte behövs här. Ekensköld låter alldeles för mycket som ett svenskt efternamn (vilket det ju renatv också numera är!) av typen Rudensköld, Gyllensköld m.m. att e-ändelsen behövs för att ge ordet just tillnamnskaraktär; inte hittar vi väl däremot någon välbekant namntyp som liknar Järnfot det allra minsta?

Egalmoth: Tartu universitet tillhör jag, precis som du gissar, och där forskar jag (föga överraskande) i första hand med fornisländsk filologi.

Tack för ännu en utförlig förklaring, Dorpat! Och jag håller med om att Dain klarar sig utan den där ändelsen. Men Stonehelm (som Torin III har som tillnamn) är kanske lite knepigare. Det finns ju de som heter just Stenhjelm.