TROLLKARLENS
LÄRLING
Andra avsnittet
– Magins skugga
Av: Maria Byquist
Bild:
Taurrohir
fter
den dagen kom Inga till magikern, som kallades Nattvandraren, för att
undervisas i magins
konst. Han lärde henne
att tända klot av ljus för att lysa upp mörkret där 
inget
annat ljus fanns att få, och han lärde henne besvärjelser som skyddade,
förhäxningar som slog mot motståndaren och helande förtrollningar för
att läka sår och skador.
Vid deras första övning gjorde den rasande och okontrollerade
elden, som nattvandraren talat om, sig påmind. När hon skulle uttala
formeln för att bringa omgivningen i mörker och på så sätt skapa ett
ljusklot, för att därigenom beröva fienden hans ljus och själv kunna
se, lyfte hon händerna i den gest som magikern på andra sidan den låsta
porten visat, och uttalade formeln:
"Kallarlome!" Hon sade formeln med stadig och hög röst.
Allt ljus från omgivningen försvann, och mellan hennes händer lyste
ett klot av starkt glödande vitblå eld. Klotet växte sig större och
större och var snart större än den unga kvinnan som frammanat det. Klotet
växte ända tills det hotade att uppsluka hela rummet och den äldre trollkarlen
fick uttala en trollformel och släckte det.
"Ta det lite lugnt. Din gåva är stark och du kan bli en
mäktig magiker. Men makt och styrka är inget utan kontroll. Lär dig
att kontrollera din magi i små doser i taget. Som du gjorde nyss är
du farlig! Både för dig själv och andra." Trollkarlens röst var skarp
och tårar började fylla Ingas ögon.
Inga vände sig bort för att inte Nattvandraren skulle se.
Efter en stund fortsatte lektionen. Varken Inga eller Magikern sa något
om det inträffade mer.
Han talade om att alla med magisk kraft är ättlingar till en kung och
en drottning som levde för tidsåldrar sedan. Inte alla har gåvan som
kommer ur denna ätt, men alla som har den är sprungen från deras stamträd.
Drottningen kallades Ädelsten och konungen för Aftonglans. Eller om
det var tvärtom. Dessa namn och magins gnista är allt som överlevt genom
tiderna.
Han berättade om magins grundläggande principer. Om ljusets
och mörkrets magi. Inga hade först lite svårt att förstå hur den goda
magin kunde tära på det goda i världen och tvärtom. Nattvandraren såg
upp mot den stjärnhimmel han älskade så högt och funderade en stund
innan han gav den unga kvinnan sitt svar.
"Du förstår", sade han, "-- allt handlar om balans. Om
balansen mellan ljus och mörker. Världen skulle förvridas om en sida
blev alltför mäktig och magin självt skulle dö ut om en sida segrade
helt. Förr eller senare kommer det att hända, och då är magins tid slut.
Men det kommer antagligen inte att hända på tidsåldrar än.
När en ljusets magiker brukar ljusets styrka så tas den
från människor och alla andra levande varelser. Han tar sålunda av ljuset
för att göra gott, men berövar samtidigt ljuset en smula styrka. Om
man stod i en jättelik bankettsal med hundratals personer som var glada
och hela tiden utövade ljusets magi för att glädja de närvarande, så
skulle de bestjälas allt det ljusa och goda inom sig. De skulle till
sist bli onda och tomma varelser. Det har hänt med många magiker som
förtärt det goda inom sig genom misstag, eller genom att de försökt
använda större magi än de klarade av. De blir till själslösa varelser
som inte kan tänka eller känna något gott. Detta hände ledaren för Trollmaktens
Stora Råd. Jag var den som stod upp och talade emot honom. Talade om
för de andra vad han hade blivit. Det smärtade mig mer än någon kan
tro, ty han hade varit min lärling och han stod mitt hjärta nära. När
man delar något så stort och mäktigt är det omöjligt att inte ta en
plats i varandras hjärtan."
Vid dessa ord vände sig Inga bort och skådade ut genom fönstret mot
den stjärnklara himmelen. Hennes kinder lågade röda som den solnedgång
de för någon timme sedan tysta sett tillsammans, stående sida vid sida
med den tunga porten emellan dem. Var och en genom sitt eget fönster;
i varsin kammare. Ty utan att hon ville kännas vid det hade han en stor
plats i hennes hjärta.
"Han förvisade mig hit och satte upp de mäktigaste magiska
runor han med sin enorma mörka styrka förmådde", fortsatte Nattvandraren.
"Denna dörr kan aldrig öppnas och endast den som inte besitter magiska
gåvor kan träda in den yttre kammaren. Detta för att ingen skulle kunna
befria mig eller för att jag inte skulle kunna ta en ny lärling och
lämna vidare de kunskaper som bara jag besitter. Under hela mitt långa
liv, som är längre än den tid som vanliga människor får, har jag vigt
min tillvaro åt att studera världen och magin. Alla av den ätt som vi
båda är frukter av har ett ovanligt långt liv. Att vi blir över sju-
eller åttahundra år är inte ovanligt. Så även du, min fagra Inga, kan
räkna med att vara lika ung och vacker om tvåhundra år.
Jag vet att jag inte ser så gammal ut med människornas
mått mätt, men jag är över femhundra år och ungefär fem åttondelar av
det liv som kan beräknas vara utmätt för mig är över.
De människor som nu vistas i slottet ger mig mat och kläder
på grund av magi. De vet inte om att de gör det och de har gjort det
i över etthundrafemtio år nu. De går hit som i trans, talar inte med
mig och ger mig mat. Sedan går de härifrån utan att minnas att de varit
här och utan att någon uppmärksammat att de varit borta."
 |
En dag några månader senare stod Inga återigen vid den lilla dörren till magikerns fängelse. Han talade om Den Högste, om den som av skaparen var satt som överkonung av denna värld. Inga stod och lyssnade till vart ord med stor nyfikenhet, och med sin hand mot det glesa gallret i porten, som alltid skilde trollkarlen från hans lärling.
"Den högsta makten kallas nu bara för Mannen. Ingen vet längre hans sanna namn, utan han kallas så för att han är den främste av alla manliga varelser som finns och har funnits i denna värld. Hans budbärare är de som hämtar de döda av Ätten för att föra dem bortom världens dunkel och till det eviga ljuset. Som vita dansande ungmör och ungersvenner kommer de när döden stund nalkas oss. Endast vi magiker kan se dem. Fagra är de, iklädda dräkter som böljar runt dem som dimma en solglänsande morgon. Jag har sett dem, när de för många år sedan kom för att hämta min mästare. De sjöng sånger på Det Förlorade Språket, de uråldrigas höga språk, av vilket endast ett fåtal ord finns bevarade till denna dag. Tyvärr har de böcker jag hade i ämnet gått förlorade när jag stängdes in här."
När han hade talat om döden och sett rädslan i Ingas ögon tog han hennes hand. Under alla de långa timmar som deras samtal och hans undervisning varade så låg hennes hand mellan gallren i fängelseporten omsluten av hans.
Han förmedlade all sin kunskap till den unga kvinnan med den sällsamma gåvan och gjorde sitt yttersta för att inte undanhålla henne någonting. Tilliten och vänskapen mellan de två växte för var dag som gick, precis som Nattvandraren hade sagt. De delade något sällsamt och mäktigt, och varje dag när Inga, på grund av sina plikter som drottningens hovjungfru, inte kunde komma till trollkarlen var hennes saknad stor.
---------------
Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt ---------------
Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp