TROLLKARLENS
LÄRLING
Första avsnittet
– Trollkarlens lärling
Av: Maria Byquist
Bild:
Taurrohir
och Gustav Dahlander
et
var en gång för länge sedan en adelsman och riddare
som hade en dotter. Hennes namn var Inga, och hon var ljus och vänlig
till sinnes och hennes ögon såsom himlen en sommardag. När
hon växt upp till en ung kvinna sände hennes fader och moder
iväg henne till konungens hov att tjäna som en av drottningen
hovjungfrur. Hon blev snabbt en aktad och omtyckt person, men ändock
kände hon sig mycket ensam. En dag när hon vandrade genom
slottets ändlösa korridorer så stötte hon på
en liten svart snidad dörr, nära den västra delen av
slottet. Hon öppnade den och kände en konstig värme och
liksom ett surrande stiga upp från den tunga järnringen och
strömma in i hennes fingrar. Hon sköt upp den tunga dörren
och eftersom hon fått lov av drottningen att gå vart hon
ville i slottet, utom till fängelsehålorna och slottsvaktens
kvarter -- som inte ansågs vara lämpliga platser för
en ung dam att vistas på -- så fortsatte hon uppför
den vindlande stentrappan.
Överallt i de mörka och blanka väggarna
var mystiska tecken ingraverade och i det svaga ljuset glödde de
med en sällsam gyllene glans. Hon fortsatte att gå och när
hon till sist kom till toppen på trappen såg hon en liten
kammare. Där fanns inget annat än en stol, ett litet rangligt
bord och en gammal skev gjutjärnskandelaber.
I bortre änden
av rummet fanns ytterligare en liten svart dörr och den gick hon
fram till. På den dörren var en stor mängd tecken och
symboler inristade. Eftersom den unga jungfrun inte mött så
mycket av världens ondska så var hon inte rädd.
Genom ett fönster med galler såg hon in
i en liten sparsamt möblerad kammare. På sängen satt
en äldre man i en lysande röd tunika. Hans ögon var slutna
och mellan hans händer lyste ett klot av vitt ljus. När ett
par ögonblick, eller ett par evigheter, hade förlupit -- hon
kunde omöjligt säga vilket -- så öppnade trollkarlen
sina ögon och en blick som av isviddernas kyla trängde in
i henne. Hon kände hur luften omkring henne vibrerade och började
lysa med ett skarpt vitt sken.
"Välkommen du Syster av magin", sa
mannen i rummet. "Stark så som få måste du vara,
som trotsar alla runor som Trollmaktens Stora Råd satt upp, för
att neka inträde för var och en som har den magiska gåvan."
"Men jag har ingen magisk gåva", svarade
jungfrun stilla. "Ingen och intet har försökt hindra
mig att komma in här. Jag bara öppnade porten där nere
och gick uppför trappan."
"Då är du i sanning en mäkta
högtstående magiker", svarade han. "Som kan gå
genom en så stark prövning utan att din magis låga
är tänd ännu. Och detta utan att märka att prövningen
ens finns. Kom fram till dörren och ta min hand."
Trots att den unga jungfrun Inga var förvånad
och ovillig så steg hon fram och lade sin hand i trollkarlens.
"Lyssna till de ord jag kommer att uttala, ty
de är framtiden; men jag kan icke själv minnas dem när
jag lämnat den högre magiska sfären. Jag behöver
kontakt med någon från omvärlden för att kunna
se in i framtiden. Jag kan se den värld jag är avskuren från
i detta fängelse, men inte dess framtid. Det kan jag bara göra
med hjälp av någon utifrån."
Vid dessa ord såg Inga upp och drog häftigt
efter andan, ty magikerns genomträngande blå blick var nu
borta och endast ett virvlande mörker syntes där förut
hans ögon varit. Och när hans röst sedan talade så
var den som vindens susning i löven eller som flodens sjungande
viskning över stenar.
"Den som komma skall är den som kallas Den
Högsta Punkten, och denna kommer sannerligen att vara den högsta
punkten inom magin. Som en fyrbåk lyser upp natten kommer denna
att stå ensam på magins höjdpunkt. Lycka kommer till
sist att följa på olyckan, ty att ha en så stark gåva,
som mången kommer att trängta efter, bådar sällan
gott."
När dessa ord var uttalade släppte trollkarlen Ingas hand
och drog en skälvande suck. När han sedan såg upp på
henne igen så var blicken återigen blå och genomträngande.
Så noga som
hon kunde återgav hon hans ord. Magikern kunde inte förstå
profetians ord, men sådana ord är oftast höljda i dunket
tills tiden för deras uppfyllelse närmar sig. Och ännu
var inte tiden mogen för deras mening att bli uppenbarad.
"Det måste vara en mycket viktig händelse
för världen som har förutspåtts: detta är
första gången på över femtio år som jag
Skådar, och min gåva brukar inte förslösa sig
på annat än de största och viktigaste händelserna.
Nu måste du lära dig att bemästra denna magins låga
som i dag har väckts inom dig. En så stark gåva som
din måste tyglas med kunskap och insikt, annars kommer den att
bli farlig, både för dig själv och andra. Som en otämjd
eld kommer den att rasa inom dig. Vill du låta mig bli din lärare?"
"Ja", svarade Inga. "Jag vill hellre
lära av dig än av någon annan. Du har mitt löfte
att med dig studera det du säger att jag besitter. Du har även
min tillit. Trots att jag bara känt dig i ett par ögonblick
vet jag i mitt hjärta att jag kan lita på dig."
---------------
Till nästa avsnitt
---------------
Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp