Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

*pustar ut*

Bra. Jag blev lite orolig där.

Miljöerna Minas Tirith, Minas Morgul, Osgiliath och Edoras var i min mening magnifika. Sällan har mina hörande och seende sinnen ställts inför starkare prov på storslagenhet, symbolisk och konstnärlig färg- och ljussättning och atmosfäriskt budskap i bild och ljud som när kameran roterar kring det vita och väldiga Minas Tiriths olika höjdnivåer, höga citadell och stora framträdande klippa, eller när hoberna på den mörka vägen mot mordor närmar sig det djävulskt ondskefullt utformade Minas Morgul med sitt gröna sken av hat och perverterad illvilja.

Stämningen byggdes upp på en bra sätt i filmen, miljöerna var slående beskrivande och motsvarande mina inre vilda förhoppningar och karaktärerna handlade som jag velat dem göra.

Den stämningen skulle raseras snart. När jag ser på filmatiseringen av ”Sagan om Ringen”-trilogin fungerar jag som en kvinna på väg till orgasm. Vid minsta felsteg blir jag avtänd och trillar ner till ruta ett. Och detta händer när PJ och manusförfattarna använder sig av saker som totalt banaliserar karaktärer och skeden i berättelsen och ger intrycket av en slumpvald actionrulle, eller i vissa fall Disneyproduktion, och inte ett storverk. Exempel på detta är när Legolas tar sig an en olifant på egen hand och kastar sig hit och dit, skjuter hej vilt och surfar ner på djurets snabel eller när Sam fäller en Kurt Russel-kommentar, något i stil med ”Die, you filth” innan han angriper Honmonstret .

Då rasar min stämning. Jag är ledsen, jag kanske är petig och fånigt konservativ, MEN; jag tål inte ”hollywoodifikeringen”. Det brister samman. Jag mår liksom inte bra av att se att Denethor bara måste kasta sig jättedramatiskt ut för en klippa, brinnande. Inte heller kan Sauron decimeras till att vara en ficklampa som bor uppe på ett svart torn eller en odödlig armé styra upp och fullkomligen avgöra en historisk strid utan att jag mår dåligt. Jag är en sådan där förbittrad jäkel som kommer att gräva ner mig i böckerna och njuta av Tolkiens och MITT midgård och förkasta Peter Jacksons besudlade.

Sen är det förutom sådana här rent konstnärliga och stilistiska förändringar även realistiska bristfälligheter som sänker filmens värde i mina ögon. Hur troligt är det t.ex. att det finns en vaktstation uppe på en bergstopp som är till synes oåtkomlig? Som mest ohållbart blir det när beslutsfattarna i Minas Tirith på uppmaning av Aragorn bestämmer sig för att fara mot den Svarta Porten och sedan anländer på nolltid. Ännu sämre är det att i samma stund som Aragorn & Co fattar detta beslut börjar hela Mordors armé, som för övrigt är fullt överskådlig inom Mordors i filmen mycket lilla landområde, röra sig snabbt mot Svarta Porten. Proportionerna för tid och, kanske framför allt, geografi är orimliga och filmen är enormt luddig, ”orealistisk” och osammanhängande på grund av detta.

Filmen tyckte jag ändå var bättre än de två övriga. Starka scener, mycket, mycket bra miljöer och en alltigenom ”ok” känsla av midgård lyfte filmen snäppet över dess två förelöpare i trilogin. Men min känsla av midgård förstörs som sagt av känslan av Hollywood där berättelsen ändras i sig och sitt sätt att berättas för att trygga en stor publiksuccé.

Trist att min favoritscen, den när Saurons språkrör ordar stridaktigt med härolderna från väst uteblev. Den gav inblick i Saurons och Mordors sätt att vara, styra och fungera som jag fann intressant i boken. Jag irriterande mig även på att farvälscenen och skedet efter ringens förstörande var utdragna och oändligt långa. Dock otroligt bra inledning med Sméagol och Déagol, mycket kusligt var det även vid Minas Morgul och inne hos de dödas berg.

Vad kan jag säga? Det var otroligt länge sedan jag såg något så här gripande och omskakande. Jag satt som nitad hela föreställningen, från början till slut. Utan tvekan den absolut bästa dlen i triliogin, och den bästa filmen som över huvud taget gjorts på åratal.

Det bästa med filmen: (varning för spoilers!)

Inledningen. Berättelsen om hur Smeagol blev Gollym har alltid hört till mina favoritavsnitt i böckerna.

Tändningen av vårdkasarna.

Honmonstret.

Allt med Eowyn.

När Sam bar Frodo upp för Domedagsberget. Märkligt egentligen, för Sam var den karaktären jag tycker att lyckats minst bra med i första filmen. Fantastiskt vad den skådespelaren har utvecklat sin talang!

Att Gimli inte längre är en töntig idiot.

Slaget vid Pelenors slätt. Att se rohirrim storma fram fick mig att vilja resa mig i biosalongen och vråla "Death! Death!"

Frodo v.s. Gollum på Domedagsberget.

Örnarna, vilka alltid hört till mina favoritvarelser.

När Faramir och hans styrkor attakerar Osgilliath.

Slutet. Kunde inte hålla tillbaka tårarna.

...och mycket, mycket mer.

Mindre bra saker: (varning för spoilers!)

Att de tagit bort Saurons språkrör.

Att de tagit bort romansen mellan Faramir och Eowyn.

De dödas armé. De såg mer såniga än läskiga ut.

Theoden. Tycker inte om att de gjort honom till en butter gubbstrutt.

Gimlis ofattbart korkade uttalande angående vad som ska göras med de dödas armé, samt hans förslag vad som ska göras åt Sauron.

Ibland går saker och ting lite för snabbt fram, men det blir förmodlingen bättring på den fronten i och med Extended Edition.

Alkar Ithil, Jag håller fullständigt med dig. Jacksons Midgård är anskrämligt. Det är inte ens en skugga av Tolkiens.

Intressant liknelse och dessutom en jag kan skriva under på! Satt de första två timmarna och näranog led. Besvikelserna staplades på varandra och så snart det verkade ordna upp sig och ta den väg jag hoppats på slängdes nästa dumhet i ansiktet på mig (bokstavligt, satt på första raden... ).
Varför måste Arwen ta upp halva filmen? Ungen var det sötaste jag sett någonsin men det hjälper ju inte när han inte skulle varit där alls...Och varför måste Arwen och Elrond köra sitt tonårsdotter/förmanande fader-race i tid och otid? Varför skulle Èowyns och Faramirs romans reduceras till ett hastigt ögonkast medan Aragorn och Arwen letade efter varandras halsmandlar?
Alla dessa tillbakablickar, suck... Och nya små idéer överallt...
Var fanns det tunga mörkret från Mordor, så viktigt för stämningen i boken?
Legolas fick sin akrobatiska scen även i denna film, är det månne något han blivit lovad att få göra? (Fanns det något liknande i FOTR förresten?)

Jag kände inte igen mig, det var inte det Midgård jag lärt känna i böckerna och faktiskt kännt igen i film 1 och 2.

Men, tack och lov, sista timman bjöd på härliga upplevelser, åtminstone för mig. Plötsligt var saker och ting som jag föreställt mig dem, förhållandevis bokstavstrogna och underbart emotionella (även om jag inte fällde en enda tår, till min egen stora besvikelse, hade sett fram emot ett trevligt litet gråtkalas...! ), kanske var jag fortfarande för irriterad över de första två timmarna...
Flera fina repliker rakt ur boken, och till och med ur rätt mun ibland! Ett bra slut. Det kanske är det viktigaste...

Ska se den igen i övermorgon, så får jag se hur det blir sedan. Min besvikelse har under dagen mattats och gradvis bytts ut mot en slags tillfredsställelse. Det är inte boken rakt av översatt till film. Det är en tolkning. Och som sådan var den nog rätt bra. Kanske t.o.m. mycket bra. Jag tror att jag kommer att tycka bättre om den så småningom, när jag släppt kraven på total överensstämmelse. Det är ju trots allt en omöjlighet. FOTR och TTT var ju allt annat än korrekta men dem njuter jag oerhört av ändå.
ROTK är min favoritdel av böckerna och tillika det som knyter samman hela trilogin, så egentligen är det kanske inte så underligt om förväntningarna och kraven blir lite orimliga?

Vad jag svamlar..., är lite omtumlad ännu, både av filmupplevelsen och av besvikelsen, den sistnämnda kom som en stor överraskning, var så säker på att jag skulle bli euforisk.

Sean Astin borde ha en Oscar för sina prestationer i den här filmen , Wood når inte alls upp till hans nivå.

(Och min signatur kom med, bara det lyfte mitt humör med flera snäpp...! )

Förresten, Aslak, har du sett den ännu? Kom på mig själv med att tänka på dig där i biofåtöljen: "Aslak kommer att tugga sina egna ben i vanmakt när han ser det här..."

Aslak, du håller på att bli en legend. Och det här är nog enda gången jag kommer hålla med dig om något förresten.

Verkligen?




Ja, han hoppar upp på trollet och skjuter honom i skallen med en pil.



Nej. Jag anser det onödigt att köa. Dessutom är det Min födelsedag idag. Jag kommer förmodligen se den inom den närmaste veckan.



Ja, efter vad Jag har hört så är det mycket möjligt.

Jag blev besviken. Det är svårt att sätta fingret på, men det kändes inte. Jag var fullständigt likgiltig hela filmen, möjligen med undantag för Théodens "tal" vid pelennor. Men även den scenen kunde gjorts bättre.

I varje scen fanns det nåt att anmärka på, inte för att det störde mig jättemycket, men man börjar tänka på det, och då är det kört. Första halvtimmen bestod endast av dåliga scener, man tänker bara "varför gjorde dom den ändringen?" hela tiden.

En annan underlig sak, var att så fort jag såg Frodo och Sam tänkte jag ville jag bara byta kanal, tillbaka till Det överdrivna kriget. En annan sak med kriget är att det blir väldigt ointressant när bilden zoomar in så mycket att man bara ser en massa saker som flyger, ett svärd faller, och man inte får grepp om vad som händer.

Sammanfattningsvis, den får gokänt. den är bättre än tvåan, men jag tycker fortfarande bäst om ettan. Minst hollywoodifierad, minst krig, mest känsla.

Har de ändrat:
"At that sound the bent shape of the king sprang suddenly erect. Tall and proud he seemed again; and rising in his stirrups he cried in a loud voice, more clear than any there had ever heard a mortal man achieve before:

Arise, arise, Riders of Théoden"
Fell deeds awake: fire and slaughter!
spear shall be shaken, shield be splintered,
a sword-day, a red day, ere the sun rises!
Ride now, ride now! Ride to Gondor!

With that he seized a great horn from Gúthlaf his banner-bearer, and he blew such a blast upon it that it burst asunder. And straightway all the horns in the host were lifted up in music, and the blowing of the horns of Rohan in that hour was like a storm upon the plain and a thunder in the mountains."

Det är ju en av de mäktigaste scenerna i boken.



TTT-flashback!

En del av det är med tror jag:

Fell deeds awake: fire and slaughter!
spear shall be shaken, shield be splintered.

Men inte det andra(rätta mig om jag har fel). När de blåser i hornen är iofs mäktigt.

Efter att ha läst hela tråden orkar jag inte dra en egen review, men jag måste iaf få slänga ur mig något..
Jag tyckte det kändes som varje scen var avklippt med en fjärdedel (och då inte varje scen i boken, utan FILMEN). Hela de två första timmarna andades hafs, ludd, och hollywood. "Och helt enkelt underbar", för upplevlsen var något i särklass, syftar inte på striderna eller effekter och annat jox som iofs var skakande, utan på explosionen av känslor och film och berättandeestetik.

Men varför, varför är de dödas armé en flod av grönt slem?! :evil:

Skall definitivt se den igen, för jag har fortfarande inte bestämt mig.
Men jag älskade den, med all säkerhet mer än vad den är värd

Sen var det de där med "Death Death Death" som Theoden säger i filmen innan striden bryter ut.

Jaha, då har man äntligen fått se filmen och lyckats stilla två år av väntan på tre timmar. Personligen tycker jag att det är svårt att skriva någonting så nära efter premiären, för man har liksom inte hunnit smälta alla upplevelser ännu. Men jag har i alla fall lyckats sammanställa en lista med bra scener...

Bra Scener

En väldigt stark och bra scen är den när Faramir leder en liten trupp ryttare mot det av orcher intagna Osgiliath, för att vinna sin faders kärlek och gunst. Samtidigt som han gör detta sitter den slafsige Denethor och glufsar i sig mat i sin tronsal, och Pippin stämmer upp till en sorgsen melodi. Man tycker verkligen synd om Faramir som nästan kastar bort sitt liv, och ingen kan låta bli att beundra de gondoranska ryttarnas mod i detta ögonblick. Dessutom förstärker Pippins sång stämmningen, och man kan knappt hålla sig från att fälla en stilla tår...

Personligen tycker jag att denna scen är den vackraste och mest sorgsna jag någonsin sett. Den som inte blir berörd har ett hjärta kallare än Orcherblod!


En annan underbar scen är den när Rohirrim bryter upp från Dune Harv. Man ser soldat efter soldat rida ut från skogen och sluta upp i en samlad här. Musiken under detta ögonblick är enastående och passar perfekt. En av de bästa scenerna i filmhistorien.


Den tredje scenen är som sänd från Gud. Rohirrim har precis ställt upp på Pelennors Slätter och blåser en skallande fanfar med sina horn. Sedan dundrar hela hären framåt och bryter igenom orchernas linje som om den vore gjord av smör! Denna scen är lika imponerande som Gandalfs och Rohirrims ankomst till Helms Klyfta i TTT. Kroppen fylls med känslor av storslagenhet och det går kalla kårar av glädje längs ryggraden. En helt fantastisk scen...


Den sista scenen som är värd att nämnas är örnarnas ankomst till Svarta Porten. Helt plötsligt ser man en örn störta ned på en av nazgûlerna och sedan ser man de andra komma. Utan örnarna skulle slaget vid Svarta Porten ha varit ett fiasko. Men nu räddades det...

Filmen var alldeles för fragmentarisk. Jag tyckte inte att den knöts ihop tillräckligt. Éowyn och Faramirs öden fick helt sonika hänga i luften, både under kriget och efter. Aragorns roll som konung av Gondor var alldeles för luddig. Denethors sinnessjukdom lämnas oförklarad. Många scener kändes alldeles för korta och avhuggna.

För övrigt: jag har läst trilogin ett antal gånger, samtliga gånger på svenska. I den oredigerade versionen, där Ohlsmark skriver att Merry dödar Häxmästaren. Jag kommer för evigt att förbanna den dagen Ohlsmark tilldelades rollen som översättare, ty han berövade mig på ett starkt kvinnoporträtt och en sjujäkla scen (och det har alltid känts fel, av någon anledning. Jag har blivit lika överraskad och besviken varje gång jag läst Sagan om Konungens återkomst). När jag då äntligen såg filmen var min impuls att ställa mig upp i stolen och skrika rakt ut!

MEN, och det är ett stort men: jag satt med gåshud filmen igenom, till den punkt då gåshuden själv fick gåshud. Sean Astins rollprestation var obeskrivligt bra. Den var storslagen och magnifik. Jag älskade den, och jag ska se den så snart jag bara kan igen. Men jag längtar minst lika mycket efter den förlängda versionen, jag förväntar mig att den kommer knyta ihop trådarna betydligt bättre.

Tyckte filmen var bra men hur bra vill jag inte säga förän jag sett den ett par gånger till!

Ser även att Aslak är här och klagar