oss skrev:
Marken skakade och vattnet färgades mörkt rött av blodet från en väldig drake som desperat slet för att bli fri från silvriga och oerhört demoniska troll. Kampen hade pågått i flera dagar och kraften började gå förlorad för detta synnerligen vördnadsbjudande, sällsynta djur. Men just när allt tycktes förlorat, flydde plötsligt trollen. vad som hade skrämt dem vet ingen. Draken skälvde till och kollapsade i en hög av gammalt avskräde. Hans uråldriga ryggsköld skälvde i vinden, trots dess bepansring av kallt rostfritt stål. Men just när han hade trott att allt var över så hörde han något. Det var tre av hans mest trogna fiender, vars hat brände med en intensiv glöd.
Drakens öde hade blivit att alltid ha sina sinnen beredda på att försvara sig. Han tog upp den största stenen, tog sats och slungade iväg den mot en av sina gamla fiender. Dessa uråldriga, lätt slitna robotar hade skapats av den ondaste mannen inom pelarfilosofien. Men nästan precis exakt då inget kunde gå fel, missade det väldiga vidundret varje uns av självrespekt och känsla. Vidundret började gråta krokodiltårar för att möjliggöra en planerad flykt. Haha, tänkte ledarroboten. Draken försöker sig på en list! Han började också gråta och drog sig samtidigt sakta bakåt för att komma på säkert avstånd från sina fiender. Sakta, nästan som om tiden smög sig fram genom en stilla sommaräng kom han på att fienderna nog förstod alltihop -låt de allt få veta vilken förvirring skenmanövern kommer att skapa.
Samtidigt i de norra delarna av sophögens fot, stod en svåger till draken som hade tre brutna ben, så att komma till drakens hjälp var svårt men han mindes att somliga drakar kan flyga dock inte han själv. Men jag gör väl ett försök, tänkte han. Han började vifta med vingarna, de osynliga medhjälparna till draken blev plötsligt synliga. De hjälpte dock honom inte utan de stack fort som attans över till de andra, fedt! tänkte draken och...
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
