Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag lade min röst på Kerr. Egentligen borde jag nog inte det för jag har bara läst 4 av Eddings böcker (Belgarion och Tamuliböckerna). Fast sen älskar jag Kerr.

Storheten med Kerr är att hon har en helt genomtänkt plan på hur böckerna ska skrivas. Många andra författare lägger in en vändning, i någon uppföljare till en bok, som totalt saknar logik. Alltså lägga in en man som ingen i boken har hört talas om, som inte har nämnts i en tidig bok, som sen ligger bakom allt. T.ex. att storskurken i Tamuli låg bakom händelserna i Elenien. Fast självklart går jag inte in på¨vem och vad. Men sen har jag ju inte läst Elenieböckerna än (vill läsa klart Kerrböckerna)

Jämför det med Kerr som i första boken låter Rhodry, i sin sjuksäng, fråga om Owaen fortfarande lever. Ni som har läst Kerrs böcker vet nog vem han Owaen är. Det är bara ett exempel, men man känner aldrig att Kerr har gått för långt i sitt sökande efter vändningar. Iaf efter mitt tycke.

En annan sak är att Kerrs böcker (de fem som jag har läst) har berört mig, till skilnad från Eddings böcker (jag kan inte sluta med att tjata att jag är för oerfaren att riktigt säga så mycket om honom). Kerrs böcker har t.o.m. fått mina ögon att bli suddiga. Som i slutet av fjärde boken när Jill minns INGEN-ting, eller i femte boken när en man åldrades väldigt mycket av att hans kärlek försvann och sådant. De få Eddingsböckerna, som jag har läst, har inte varit i närheten av att beröra mig så. Böckerna verkar bara vara till för att underhålla.

Nähe. Nu har jag tråkat ut er med en lång predikan om vem som är bäst.

Jag väntar med att blanda mig i diskutionen tills texten jag skriver är färdig. Personligen tycker jag att Kerr är bättre även om jag inte alltid gjort det.
(Mer av den här diskutionen finns ju i stolpsskottstråden). Just nu verkar min teori stämma.

Vad gäller Eddings känns det som de bästa delarna är skrivna av Leigh, de jag uppskattar mest. Det var en av sakerna jag retade mig på mest att de inte vågade säga det direkt.

Apropå det där med att Kerr skulle sakna humor, vad sägs om Cullyns (fritt från minnet): "hittills är det enda de har fått för sina anstränganden en bruten handled, men vid alla gudar, det tröttar ut mig"
Eller när tieryn Braedd sätter igång att flumma om att man borde beväpna grisarna med hjälmar och spjut så får de själva kämpa för sin föda (eller hur det var).

Frågan är nu om man tycker att det är humor.



Men Leigh skriver vad jag vet ingenting direkt utan sitter bara bredvid och hjälper till. Bl a med namn och vardagsliv för personerna. Men det skulle vara intressant om du kunde säga vilka delar som skulle vara skrivna av Leigh?

Eller när Nevyn sitter och tittar på månen och bara för att han är hungrig så ser den ut som en skiva ost.

Röstade: "Är man föredrar Kerr"

Nu är det ett antal år sedan jag läste vare sig Eddings eller Kerr - och jag har inte läst allt av någonderas penna. Av Kerr hann jag nog till bok sju i Deverry-serien eller så, och av Edding har jag läst Belgariaden och Malloreaiaden, plus första volymen i serien om Spjuthök (Sagan om Tamuli?)

Kerr har jag givit fanden i tills hon är klar med serien, då ska jag kämpa mig igenom hela på en gång. Det var nästan ogörligt att läsa en bok, vänta ett år eller så på nästa och sedan försöka minnas vem som var vem och varför. Eddings är dussinfantasy som inte har några som helst utmärkande drag som höjer den över mängden - utom möjligen lätt fascistoida karaktärer så grunda att man knappt blir blöt om sina imaginära fotknölar. Kerr har åtminstone en viss orginalitet, det kan ingen anklaga Eddings för... Det är klart, allt behöver inte vara Tolstoj, och som ren underhållning så slår det ju Big Brother.

Jag menar att inblicken i kvinno liv inte är riktigt så fult av sterotyper som de andra dusinfantasy författarna. Fast iofs känns många delar som en såpopera. Inte big brother, men "day of or lives" feeling.

Kan rekomendera Fritz Leibers böcker om Fahfrd och Graymouser bör uppskatas av Eddings fantaster, fast de är bra mycket bättre och har lite humor.

Ofta blir det intriger för att livet i sig faktiskt blommar av intriger. Jag uppfattar inte Kerr som såpopera alls.

Jag orkar inte ens sätta på en såpopera för att jämföra... slöseri med sinnet typ. Kerrs böcker känns ändå som ett högre form av sinnesaktivitet dessutom.

Jag menade att Eddings är såpopera (fast såpopreor är bättre ibland)

Förlåt mig!

Såpopera? Hur många är det som gifter sig med någon som visar sig vara deras halvsyskon? Eller något annat som kännetecknar såpa?

Tja, såpopera brukar väl innehålla folk som bedrar varandra och sviker varandra och livet är ju fyllt av dessa saker. Känner till folk som rymt med sina lärare och folk som bedragit bästa väninan med dennes egen make o.s.v. Det är inte klokt hur människor kan bete sig mot varandra.

Okej. För att fortsätta off-topicet då. Är det såporna som immiterar livet eller livet som immiterar såporna? Egentligen är svaret sååååååååååååå enkelt; men när man tänker igenom sådana händelser som Älvan tog upp, blir svaret plötsligt svårare...

Skickade en förfrågan till henne om det där med alvernas reinkarnation. Eftersom de lever mycket längre så kanske de tillbringar längre tid mellan återfödslarna också. Annars skulle de ju stöta på folk som de känt hela tiden utan att ha blivit återfödda.