Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

det kom upp en sån diskution när ringens symbolik diskuterades, men det hörde inte riktigt hemma där, så jag startar tråden här.
frågeställningar rär

finns själen? har djur själv? vad är själen? typ.

De som var aktiva i den diskutionen kan väll lägga sig i

Ok
Lägger mig i. Jag tror att människan har en själ. Någon som sätter emot?
Lite svårt att liksom kickstarta igång märker jag. Tråden är lite kall men vi blir nog snart varma i kläderna.

jag tror att det som kan få igång diskutionen är djur och själar.

Jag anser att allt har en sorts själ, som är odödlig men består av mindre delar som kan förändras. (som energi typ)

Det vore dumt att säga att människor har själ och att djur inte har det.

Som du säger så misstänker jag att de består av olika substans. Jag går ett steg längre och anser att även träd och annat har en slags själ.
Du vet väl att man kan kommunicera med allt bara man vet hur man ska lyssna?

Jag tror också att vi människor består av den här energin. I mina drömmar kan jag, efter att ha lärt mig att kontrolera den, hoppa 3 meter upp i luften. Visst är det bara drömmar; men de finns där.

Om ni undrar så finns energisnacket i många filmer. Tänk bara på Star Wars; kraften.

Men jag tror iaf inte på ödet. Vi människor skapar själva våra öden och den enda begränsningen är den vi själva sätter. Jag menar; till och med i USA, där marknadsekonomin styr som bara den (talar inte emot), kan en man eller kvinna ur bottenskicktet komma upp till den absoluta toppen om den människan bara vill. På samma sätt tror jag att folk kan hoppa tre meter, kunna 10 000 decimaler i PI, räkna 56814587x1235432121 direkt i huvudet etc. Men detta är väl inte själ?

Till alla ovanstående:

Diskussionen om man har själ eller inte är ju totalt meningslös innan ni har sagt exakt vad ni anser att själen är (din beskrivning var minst sagt luddig vire). Så, vad är själen enligt er?

Själen är det stoff som är du när du färdas i drömmarna eller utanför din kropp och som fortsätter att vara när kroppen är död.
Meningarna går isär här och det är ungefär som när forskarna letar efter den mörka materian som ska finnas i universum i såna mängder men de kan inte påvisa vad det är, bara att det finns där. Man bara vet att någonting finns där, det påverkar en men man kan inte handfast bevisa det trots att det påverkar oss alla.

Det där lät vädigt taget från Pullman.

Har inte läst.

Fritt efter Gould:
Exakt vad, förutom önsketänkande då förstås, är det som säger att en biokemisk/fysisk process (livet) ska ha någon inneboende egenskap/essens (själen) som lever vidare efter att processen har upphört? Jag menar, vi tror väl inte att någon essens av den biokemiska processen jäsande lever vidare efter att jäsningen har upphört? Personligen är jag fullt tillfreds med att bara vara en självrefererande samling blöta celler, så länge det varar. Att jag efter döden inte kommer att leva vidare annat än i andra människors minne stör mig inte heller. Den icke-existensen är precis samma icke-existens som jag "upplevde" innan jag föddes, och jag har inga trauman från den tiden.

Ok men vi andra som har en hel del spridda skurar från de tidigare, anser lite annorlunda...
Tanken på en icke existens får mig att skälva... brrrrrr. Tänker på Kerrs böcker när man eliminierar själen till ett intet. Trollkarlen väljer hellre att hamna i helvetet än att man utplånar hans själ.

Men även om du tror dig ha minnen från tidigare liv (jag tolkar ditt inlägg så), så har du inga minnen eller intryck eller känsla av någonting från tiden mellan dessa liv, eller hur? Icke-existens gör inte ont, det är skönt!

Jag upprepar min fråga:

Jaså, då är ni kanske själsfränder för han resonerar väldigt likt om själen.

Jaså, då är ni kanske själsfränder, för han resonerar väldigt likt om själen.

Ok Sarvi: Har du läst en bok som heter : Hur människoöden tvinnas? Det handlar om en man som minns tiden emellan återfödslarna mycket väl.