Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Jag har läst många romaner och noveller av Le Guin, och jag måste nog säga att hennes feminism känns som ett rätt sent påfund. Hennes kanske bästa verk, Mörkrets vänstra hand från 1969, är ett exempel. När den nyutgavs för några år sedan skrev Le Guin ett förord där hon försökte lansera boken som ett feministiskt och "queer" verk. Men boken är inte alls ideologisk på det sättet, den rör sig snarare kring taoistiska begrepp och mänsklig vänskap, områden som Le Guin behärskar fullständigt. Att kalla den feministisk är en efterkonstruktion enligt min uppfattning.

I den fjärde delen i Övärldsserien, Tehanu, tar hon dock steget ut och ger sig på manligheten med friskt humör. Tyvärr blev hennes stil lidande när hon började blanda in politik i sitt skrivande. Den kristallklara och brännande prosan som gjorde hennes författarskap så gripande är nästan helt borta. Gillar man socialrealism och korståg mot orättvisor tycker man nog att förändringen är till det bättre, men jag föredrar den språkliga skönheten och känslan för mänskliga relationer i hennes tidigare verk.

Jo, det håller jag absolut med om. De mönster jag syftade på var endast genusrelaterande.

Men jag har inte läst del 4 och 5 i Övärlden så kan inte uttala mig om dem. (Generellt sett känner jag väldigt illa påläst så jag ska glida iväg lite obemärkt från hela den här diskussionen.) ^^

Okej, där ser man. Själv uppfattar jag den som feministisk och queer, men det är mycket möjligt att du har rätt där!

Uppfattningar är till för att vara olika.

Joe Abercrombie, som jag tidigare tjatat om, och hans first law trilogy klarar kriterierna, om än med liten marginal. i böckerna finns det tre-fyra-fem ganska klart lysande kvinnor, det som gör att det inte blir fler är att han precis som många andra fastnar något i medeltidsstereotyperna. Det som är lite ovanligt med dessa böcker är att dessa kvinnor inte finns där man brukar hitta dem i fantasy, inga vackra prinsessor, inga snälla drottningar osv, utan de är äventyrliga och temperamentsfulla.

Avalons Dimmor klarar och går över testet , där är väldigt mycket kvinnor och de är verkligen inte några våp. iof är den skriven med det klara budskapet att vara en motpol mot den vanliga och mer macho- maskulina Arthur sagan så det är kanske inte så konstigt.

Det var väl Earthsea som Le Guin i ett senare skede gick tillbaka till och själv blev besvärad över den marginaliserade roll som kvinnor spelar?

Det är klart att man alltid kan räkna upp en ganska lång rad verk med flera framträdande kvinnor (som samtalar med varandra), men jag tycker att det är lite tragist att varje gång sådant här görs så nämns massa böcker som klarar sig på marginalen eller egentligen inte alls – där det finns några kvinnor som under ett par sidor av femhundra utbyter några tankar.

Trudi Canavans böcker klarar sig galant, ett flertal kvinliga karaktärer i starka roller och samtalsämnen som inte alls bara är män, det är oftast mycket mer storyrelevant än så. Dessutom används att det inte är tillräckligt jämställt och att det finns fördomar på ett bra sätt, man ser klart och tydligt att i vart fall vissa delar av samhället vill röra sig mot likställdhet - och det är inte bara kvinnor som inser hur fel saker är.

The Wheel of time klarar testet men ( och detta är ett stort men ) hans kvinnor ( för att inte tala om de av han sanktionerade omslagen ) har en tendens att vara sterotypa . I vissa böcker är det när det kommer till kvinnor endast tre saker som kommer på fråga när det gäller dialog och beskrivning a) vad de har på sig b) hur män behandlar dem ( alltså hur dumma och iditiska ( alt vackra) vissa män är) c ) hur elaka vissa kvinnor är ( speciellt de som kan utföra magi ( Aes Sedai) ) .