Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Efter att ha läst krönikorna om Thomas Covenant och även serien om Mordant så slår det mig att jag älskar den förstnämnda serien men inte den andra.
Kampen om Mordant ger mig ingenting medan krönikorna om Covenant känns absolut lysande.
Någon som håller med eller finns det andra åsikter?

Jag håller med! Faktum är att jag inte ännu lyckats läsa ut Mordant...även om det finns i planen...
Jag har ett ganska komplicerat förhållande till TC karaktären, jag antar att det är våldtäkten bl a som spökar, men gillar böckerna om honom, framför allt de tre första.

Läste böckerna om Tomas Covenant i tonåren och hade ett märkligt hat-kärlek-förhållande till hela grejen. Ville ibland nästan spy på hans självömkande men var samtidigt fängslad, lite mot min vilja, av vad vet jag inte.
Minns att vissa detaljer störde mig för att jag tyckte de var sådana Tolkien-stölder, men exakt vad det var har jag glömt...
Undrar om det skulle vara givande att läsa dem igen. Jag kanske uppfattar dem helt annorlunda idag?

Vad är Mordant?

Mordant är en historia om en flicka från vår värld som dras in i en värld där det inte finns plana speglar, utan bara speglar som förvränger verkligheten.
man använder dessa bl.a. till krigsföring. En intressant historia, om än inte lika fängslande som TC.

Personligen älskar jag TC, SÄRSKILT våldtäckten.


Vad gör man om man:

A) Tror att man drömmer

B) För första gången på flera år får möjligheten att idka könsumgänge, rent tekniskt alltså?

Och att detta felsteg sedan plågar TC genom inte mindre än 6 böcker. Intressant...

Vid Valar Johan, nu vågar jag ju inte plocka upp dig i bilen på väg till Växjö...!

Skojar bara.
Minns detta bara vagt. Var det anledningen till all denna självömkan? Trodde det hade att göra med att han var spetälsk och ovärdig uppskattning och allt det där, eller minns jag helt fel serie nu kanske???

Borde nog läsa den igen trots allt.

Funderade mycket över våldtäktsscenen. Män kanske har ett annat behov. Men man tyckte onekligen synd om honom. Värre blir det när hans dotter blir förälskad i honom till råga på allt.

Och ÄNNU värre är att den han våldtog älskade honom, även efter det att han varit försvunnen från landet i mer än 30 år. En mycket skuldfylld och komplex situation.

Den våldtagna (har glömt hennes namn just nu) avslöjar inte ens våldtacken för att TC är "DEN UTVALDA"...

Mycket smaskigt, och freudianskt, med ett stort inslag av omvänt Oidipuskomplex.

Detta bidrar i stor utsträckning till komplexiteten i handlingen OCH till TC's vägran att ingripa längre fram i handlingen. Utan våldtackten skulle boken ha en helt annan dimension.

Därav gillar jag våldtäckten (dock inte våldtäckter i allmänhet

Har för mig att hon hette Lena. Jag mådde så dåligt första gången jag läste om det men har lärt mig att acceptera det som en ganska intressant del av bokens fortskridande handling.

Har bara läst Tomas Covenant.
Jag tyckte att böckerna var ganska jobbiga att ta sig igenom (många sidor i kombination med ganska "tråkig" stämning), särskilt den andra trilogin.
Den innehåller dock en hel del intressanta storyelement. Vet inte om jag skulle rekommendera den eller ej, den passar ju knappast alla i vilket fall.

Den är så sorglig hela tiden om det är det du menar med jobbig. Ingenting går riktigt bra inte ens när det går bra...

Ni har väl inte missat att Donaldson skrivit science fiction (eller space opera) också. Hans Gap-serie är riktigt bra, eller, en del skulle nog säga, jobbig.

Är det någon som lyckats få kläm på vad den där omtalade vitguldsringen egentligen var bra för? Enligt författaren är det ju så viktigt att den är en ring (vilket skulle skilja honom från JRRT, hävdar han).

Vitguldet var ju den vilda magin eftersom vitguld inte fanns i landet. Men helt olik den Enda är den ju inte. Men det kanske också bara var Covenant som kunde använda den.

BUMP!
Kom nämligen att tänka på Donaldson när jag diskuterade Harry Potter med ngn, hon hade som hon sa god lust att ruska nämnde unge man som ju beter sig som en idiot rätt ofta.

TC har nämligen jag lust att ruska rätt grundligt mest hela tiden, våldtäkt eller inte ... En kompis menade helt rått att han förtjänar ju att dö!
Jag blir iaf less på honom, han simmar runt i sin självömkan tills jag inte orkar bry mig längre, tyvärr. Befinner mig någonstans i del fem om ni undrar, tagit en paus på mer än ett år, får se när jag fiskar upp den igen. På ngt sätt kändes "Mordants need"som ett steg framåt. Teresa eller vad hon heter rycker upp sig till slut iaf. Missförstå mig rätt, det är kul att ngn försöker skapa verkliga antihjältar, men även såna kan bli påfrestande i längden. Nej, det av Donaldson jag verkligen gillat är hans noveller. Särskilt den om mannen som förvandlas till enhörning:)

Jag började läsa en bok om TC men tappade lusten efter 2 kapitel eftersom den var ju så himla seg.