BERÄTTELSER FRÅN FJÄRDE ÅLDERN:
EN KRIGSHERRES ÅTERKOMST

Femte avsnittet
– Morguls fall

Av: Robin Velander alias Sauron X
Bild: Håkan Ackegård

Minas Morgul, Häxmästaren av Angmars stad och en av de få vägarna in i Mordor, låg bara några kilometer framför Aragorns, Lórs och Alrosions trupper.
   "Jag vill bara säga detta till er! -- Tappra soldater! Ni kommer att göra en stor insats, vi ska befria världen från all ondska! Lycka till och strid väl!" sade Aragorn. "Anfall!" vrålade han sedan och satte sin häst i galopp. Flera tusental soldater red ned i den dunkla Morguldalen, mot den väldiga svarta staden. Men plötsligt började det strömma ut orker.
   "Yrch!" skrek Alrosion.
   "Det är uruker! Ge inte upp nu! Vi ska besegra dem!" skrek Aragorn.
   "Vi kan inte ge upp nu. Rid, rid!" skrek Arwen, och satte iväg på sin häst. Pilar for fram och tillbaka i luften. Svärdsklingor stötte ihop med varandra och marken färgades röd. Flera dvärg-, människo- och alvliv släcktes. Aragorn drog upp sitt svärd och red mot striden. Ett blodigt inferno var på väg att ta sin början. Alrosion stod och högg av orkhuvuden. Aragorn såg på den stridande alven.
   "Aah!" Alrosion skrek till och en duns hördes. Aragorn tittade. Alven låg på marken med två pilar i kroppen och ett svärd kört genom magen.
   "Alrosion!" skrek Aragorn, och hoppade av sin häst och sprang fram till kroppen.
   "Aah. Låt mig vara, ers höghet", mumlade han. Sedan spydde han ut en våg av blod från sin mun. "Åh, jag är ledsen … ledsen. Snälla låt mig vara, jag är döende. Och …" En till våg av blod sköljde ut över backen. "… förlåt. Döda dem nu. Låt inte ondskan vinna! Glorgonzillion är de återstående alvernas ledare."
   Alrosion stängde sina ögon sakta och sakta tog Aragorn till sig vad som skett. Han höll i Alrosions döda kropp. Blod rann ned från mungipan.
   "Nej!" tjöt Aragorn och anföll orkerna i vredesmod.
   Plötsligt klev fjorton nya uruker ut i striden. Men de såg annorlunda ut: ingen från västern hade tidigare skådat deras like.
   "Uruk-hai!" skrek Arwen och högg ihjäl en.
   "Åh nej, ynkliga människor. Vi är uruk-dai", väste de.
   "Rädens icke!" skrek Aragorn och gav sig på urukerna. Han högg huvudet av två av dem, högg itu en på mitten och skar tillsammans med Arwen upp de andras bröstkorgar.
   "Fram med stocken!" skrek Aragorn, och en väldig trästock fördes fram. Urukernas svarta blod sköljde över den svärtade marken. Aragorn slog till en ork och hjälpte till att bära stocken.
   "Så! Är ni redo? Slå!" skrek Aragorn, och stocken stötte emot Minas Morguls svarta portar med ett brak! Dörrarna sviktade, men föll inte omkull. Alverna gjorde redo pilbågar med eldpilar.
   "Naur!" vrålade Glorgonzillion, och massor av eldpilar kom farande. De fastnade i den svarta porten.
   "Fram med stocken igen!" ropade Aragorn, och stocken stötte emot mörkrets portar. Den här gången föll de till marken.
   "Vi är igenom!" skrek Arwen, och red in i den staden. Det blev en stor trängsel när alla soldater skulle ta sig fram igenom Minas Morgul. Grönt ljus sken ned på dem från himlen och lukten var unken. Skelett efter orker låg lite här och var. Det märktes att detta var nazgûls gamla viste. Glorgonzillion fick kväljningar när han kände lukten. Det droppade vatten från taket. Hären förvissade sig omsorgsfullt om att ingen fiende fanns kvar i livet, och drog sedan vidare in mot Mordor.

Efter en mödosam färd genom Morgulpasset nalkades västerns styrkor slutligen Svarta landet, och såg Razád-dûr höja sig i fjärran. Mellan de svarta molnen kunde solen nätt och jämt urskiljas. Aragorn torkade svetten ur pannan och lossade på bröstplåten, och han öppnade sin ringbrynja. Det blåste lätt. Aragorn njöt när vindarna svepte över hans ansikte.
   "Seger!" ropade dvärgarna, och tog täten.
   Var inte så säkra, tänkte Aragorn och följde efter dem.
   "Det här kommer att bli den längsta dagen i mitt liv", muttrade Glorgonzillion, och red in i Mordor.

"Där är Razád-dûr!" skrek Frodo från ponnyryggen.
   "Gömma oss runt fästet vi måste", sade Ringizil.
   Razád-dûr liknade beskrivningen av Barad-dûr, Saurons gamla högborg, på vars ruiner Razád-dûr uppförts. Razád-dûr var en stor svart byggnad med många tinnar och torn. Det fanns en enda väg till fästet: en bro som spände över en lavaflod. Det högsta tornet låg i mitten; det var antagligen där Tsavong Lai gömde sig, misstänkte Frodo. Det låg ett stenröse utanför fästet -- det var där de skulle bli tvungna att gömma sig.
   "Gömma oss där vi måste. Fort", sade Ringizil och hoppade av sin häst.
   De tog skydd, och snart hördes larmande ljud från fästet. Plötsligt öppnades den stora porten, och hundratals orker strömmade ut.
   "Aragorn och Arwen är i fara", utropade Jeanie.
   "Ingen fara det är, jag tror, min fina hobbit", sade Ringizil lugnande.
   "Så, Barad-dûr har en gång legat här. Saurons mäktiga högborg", sade Kolras. "Frodo, hur är det?"
   "Nej jag bara tänkte på varför vi skulle hit, till Mordor", sade Frodo. "Jeanie, Kolras, tänk er. Först skulle vi med ut i inbördeskriget för att vara med på ett stort äventyr, men helt plötsligt fick vi veta att jag är Den utvalde. Varför följde jag med på det här egentligen? Och hur ska vi få ut Tsavong Lai ur borgen?"
   "Har tänkt som du, många gjort. Inklusive Frodo Secker, och Samvis Gamgi, din far. Ilúvatar har bestämt detta. Antingen följer man Ilúvatars lag eller så dör man. Frodo, Tsavong Lai vet att vi är här. Komma att släppa in oss han snart gör. Sauron, andra och tredje ålderns mörka man och mästare, har kontaktat Lai telepatiskt. Ty inte ta någon form Sauron kan, men sin röst har han kvar.
   Tsavong Lai är son till maian Annatir och människan Marwen. Halvmaia han är. Han föddes för över tusen år sedan. Krafter stora han har", berättade Ringizil.

  
Tsavong Lai visste att kung Aragorns trupper skulle vila vid Askbergen. Den siste uruken, Grotbruge, gick fram till Tsavong.
   "Vad ska vi göra? Mina trupper är igång", sade Grotbruge.
   "Dessa är vanliga orker -- skapade för hand -- inga uruker, men de kan även vistas i ljusets sken. Anfall med full styrka, ta med jättarna. Utplåna dem", sade Tsavong slugt.
   "Ja, herre."


Aragorn såg sig omkring. Han och hans arméer var nära Razád-dûr.
   "Vi slår läger vid Askbergen, sedan anfaller vi i morgon, ty vi måste få vila nu", sade Aragorn. Askbergen låg bara några kilometer från Razád-dûr som låg på ruinerna av Barad-dûr, Saurons gamla borg. Plötsligt började marken skaka.
   "Vad nu?" sade Arwen. "Du store tid!"
   Tiotusentals orker och ett par handfull jättar var på väg mot dem.
   "Gör er redo för strid!" vrålade Aragorn. Han drog upp sitt svärd. En lång rad pilbågsskyttar ställde upp sig.
   "Var redo, skjut!" Massor av pilar svepte ned mot orkerna. Mängder föll. "Femtonhundra av oss anfaller i första styrkan; Arwen, du leder nästa våg. Nu anfaller vi!" vrålade Aragorn: "Attackera!"
   Aragorn red ned mot orkerna och jättarna. Orkerna började skjuta förgiftade pilar mot Aragorns styrkor. "Fortsätt fram", gormade Gondors konung och höll upp sitt svärd. De båda styrkorna möttes med ett brak. Aragorn satt på sin häst och högg huvudet av orker.
   "Vill du också smaka?" frågade han en ork som hoppade upp mot honom. En stor jätte höjde sin klubba och slog till en hel hop soldater, både orker och människor. De flög iväg flera meter och slogs ihjäl mot Askbergens klippor. Aragorn red fram till jätten och högg den i benet. Den vrålade och försökte komma åt Aragorn med sin klubba. Men den misslyckades. I stället mosade den massor av orker. Den forne utbygdsjägaren drog fram sin pilbåge och sköt en pil mot jättens huvud, som träffade i tinningen. Jätten föll ihop med en duns och flera soldater krossades till döds under den.
   Arwen såg ned på de stridande. Resten av människosoldaterna, alvsoldaterna och dvärgsoldaterna väntade på hennes ord.
   "Vi måste rädda Aragorn!" ropade hon åt resten av Aragorns väldiga armé. Plötsligt så hördes en trumpet och trettio ulvryttare red nedför Askbergen mot Arwens arméer.
   "Ulvryttare!" vrålade Lór Halfingrage, och vände sig om med yxan i högsta hugg.
   "De anfaller oss från båda håll!" skrek Arwen förtvivlat, och högg huvudet av en ork som red på en ulv.
   Nere hos Aragorn var läget svårt. En jätte slog till en dvärg så att han flög som en vante, rakt på en av västerns beridna soldater som stod femton meter därifrån. Aragorn befann sig i ett inte så trevligt läge. En enögd ork hoppade på honom, skar nästan av hans hals och högg honom i sidan. Aragorn fick tag i ett spjut och körde in det i orkens huvud, så att huvudet lossnade från kroppen och satt kvar på spjutet. En annan ork ställde sig framför honom.
   "Jag ska köra ned din lilla krona i halsen på dig, kungen", sade den, och sprang mot Aragorn med höjt svärd.
   "Elendil!" skrek Aragorn, och körde in Andúrils klinga i orkens bröst. Glorgonzillion gick fram till Aragorn. Han var täckt av orkblod och blödde från näsan.
   "Vi måste kapitulera, ers nåd. Jättarna, orkerna och ulvryttarna … Inse att vi har förlorat", sade han.
   "Nej. Vi ska inte låta Lai förinta oss", sade Aragorn. Han tog upp ett blodigt horn och blåste i det.
   "Alla samlas hos mig! Vi tar dem nu!" vrålade Aragorn, och alla soldater som var kvar i livet började samlas. Orkerna högg efter dem. Dvärgarnas ledare, Lór, försökte stanna, men det var ingen idé. Han blev huggen i axeln.
   "Aragorn!" vrålade han, och flera orker började hugga i honom.
   "Dö, lilleman", väste de.
   "Aragorn."
   "Lór!" ropade Aragorn. Han sprang mot orkerna och högg dem itu.
   "Min kung … tala om för Gim… Gim… li att han… åh." Lór var död.
   "Ilúvatar! Visa oss någon nåd!!!" skrek Aragorn.

Tsavong Lai log. Han tog av sig sin hjälm. Förra gången fick han nästan Grotbruge att svimma.
   "Jag ser värre ut än en ork i mitt anlete. Det är riktigt roande", tänkte Tsavong, och gick ut på Razád-dûrs stora balkong.
   "Kriget är igång alltså. Perfekt", sade Tsavong. Han skulle vinna -- om inte Den utvalde kunde stoppa honom.

---------------

Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt

---------------

Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp