Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det ena tror jag inte på och deprimerande är ingen ursäkt... mina är
inte världens muntraste heller... (;

Skyll dig själv Här kommer en novell jag skrev i sjuan och som jag vann stependium på.

Det är mörkt och jag går ensam bland skuggorna.
Det enda som hörs är lövens prassel under mina bara fötter.
Plötsligt står jag som omringad av ljus.
Överallt runt omkring mig syns lysande ögon.
I rädsla springer jag men ögonen följer mig fortfarande med blicken.
Dom kommer närmare för varje andetag som jag tar ...
Jag skriker åt dom att försvinna men inget hjälper.

Sedan hann jag inte skriva något mer innan tiden var slut

Så uppenbarligen är du inte så dålig... Jag vann då aldrig någonsin
några stipendium.



Nej, inte dålig, inte speciellt deprimerande. Desutom har du bra
språkkänsla, texten är prosaisk till tusan.



Huh? Inte han skriva färdigt för det var i skolan på tid eller av
någon annan anledning? (Fortsätta efteråt... Det brukar vara därför
man får stipendium... Eh tror jag)

Heja vad duktiga ni är här!

Jag skriver nästan inga dikter längre utan det blir mest noveller och den tunga, segdragna processen att försöka komma någonvart i min bok. Några kapitel är avklarade men det är långt ifrån vad som rör sig i mitt huvud.

Hittade några hastigt nedkrafsade rader på baksidan av min filofax:

What foe
could make you dream
of a better life
beyond reconing

What life
could make a foe
worth meaning the rest
of your being

Nu ser man ju en massa som man skulle ändrat men jag skrev av den rakt av nu.

Man tackar !

Vi hade nån speciell tema vecka i skolan och man fick ca 20 min på sig att skriva en novell ..och jag tänker alltid igenom flera gånger innan jag skriver, då det går inte särskilt fort och jag hann därför inte mer.
Men tydligen behövdes ingen fortsättning ..

Mycket fin text Älva !

Älvas text var små trevlig. Passar där den hitades. Det finns en del sånt.
En av mina få (möjligen ända) publicerade dikt (och nu blir folk irriterade...)

Den jävla alkoholkulturen
------------------------------

jag är så jävla trött
på den här alkoholkulturen
när 16-åringar står och spyr
i kön till nattbussen


Är så jävla trött
på när druckna människor
inte kan låta bli att
slå på varandra


Är så jävla trött
på att man inte kan få
en lugn stund en
fredagnatt på väg hem


Är så jävla trött på
att man inte kan accepteras
som nykter när man
väntar på nattbussen


Är så jävla trött på
druckna folks irriterande
kontaktförsök på natten


Är så jävla trött på
att behöva gråta över
hur flickor reducerar sin personlighet
i alkoholdimmor


Är så jävla trött på
att kvinnor inte kan smälla till
de berusade mentala småpojkarna
rakt i kuken som de förtjänar när de
klämmer dem på brösten


Är så jävla trött på
idioter som är så berusade
att de inte kan acceptera
kvinnor som individer


Är så jävla trött på
den här alkoholkulturen
som fyller gatan med glasspliter
och livet med människospliter
-------------------------------------

Jo jag sa ju att ni inte skulle tycka om den... (Publicerad som insändare i Iogt-nto's tidning Accent)

Jag kan också bli grymt irriterad på berusade människor.

Älva: utan när du själv är en?

Thingol nämde Wiehe... fick mig att tänka på den här dikten:


Var allt kanske började
----
Ska komma ihåg
vart allt borde ha börjat
men en halvt avslagen invit
till min kärlek
men egentligen sa hon nej
(i allt annat en handling)

fast allt jag sökte var
en fast punkt att rubba cirklar från
och därmed var
Mikael Wiehe
för alltid
avslagets musik

Trots den enda första kyss
i soffan efter konserten
när vi lyssnade på The Who
Och ändå var det
nittonhundranittioåtta
-----------------------------------

Jag glömde också hur man stavar Wiehe när jag skrev den så jag
googlade honom, titade lite på hans sida och råkade maila dikten till
info adressen där... Och fick svar. (av typen tack... men ändå).

Så Thingol Wiehe stavas som jag stavar det...

OT: Jag kan ju inte bli irriterad på mig själv eller hur? Men jag kan bli irriterad på andra som är berusade fast jag själv är det så det så.


Det här är inte min:

Dessa är de bleka dödar
som människan kallar sitt liv
varje andetag är en fläkt från graven
och helvetet
går skrattande...

Stephen Donaldson

/**********************************
*(den här är min), tror vi struntar*
*i dikterna om guds oexistens och *
*går direkt på sjäken eller ensam- *
*heten igen. *
**********************************/

ensamhetens själspjäser, legions ensamhet
-------------------------


I kontakt med
omvärldens yta
två fingrar emot
min strupe



känslan av att bara
utbyta ett fåtal
ensliga ord




som i ett fall
från ovanligt hög höjd
rakt in i evigheten en



ensamheten fingrar på
de orörda själspjäserna
vi inte sparat undan



vi är ensamheten
vi är många
en legion av själar
förenade som en

*/hittade en annan bra av mig (suck, förr i tiden var den här tråden levande med diskutioner om vad som är bra poesi m.m... iofs diskutioner och diskutioner, men de var intresanta) */


Vid läsande av Aspenströmer dikt om den vita marmorns stad
--------------------

och jag har aldrig
åkt gondol på
Venedigs kanaler


Staden, med duvornas torg
en i pappkasse inpackad
hotelfrukost med äkta
Italienskt morgonbröd


Men jag saknar det
jag har levt upp i
La bella cíta Venezia


Och tårarna över hur
jag åser medeltidshusen
varje natt i mina drömmar
precis som sist jag var där


La bella cíta Venezia
Dolce come gelato
una notte calda di giugno


Ska jag åter få se
Venedigs skönhet eller
är mitt liv förtapat till
instängdhet och Venedig
inte annat en någon annans
diktvärld

Just det där första slog an en sträng inom mig. Jag har aldrig åkt Gondol...

Det får mig att tänka på allt som man aldrig kommer att ha tid att göra i sitt liv. Hur tiden bara skoningslöst griper tag i en och förvandlar den där nittonåringen till ett rynkigt gammalt paket som vet att den aldrig kommer ut i världen något mera. Ih, vad det lät nedstämt men jag gillar att li lite nostalgiskt ledsen sådär ibland.

Tycker ni att dikter ska beröra? Om en dikt inte slår an någonting inom dig men ändå är riktigt bra skriven med versmått och hela baletten, är den då bra?

Dikter blir inte bra bara för att de berör, men det är trevligt när de gör det. En dikts främsta mått är förmågan att genomföra och gestalta det vackra och sanningar.

Och allt jag skriver är vackert, (och därmed sant enligt en uppsats jag skrev en gång. Jag bevisade att bara vackra saker kan vara sanningar. (Ja jag hade läst för mycket Keats vid tillfället))

Versmått sänker snarare dikter en höjer det, det vackra kan försvinna in i ett moln av versmått och försök att följa mönster och regler.

Men det är först när man förnekar, och slår ner som konsten och det vackra skapas och friheten födder det. Så fort någon skapar är den Frihetlig, Anarkist kanske jag ska säga.

men det är bara mina ören om det här.

Tillåt mig att säga: What...the...fuck?



Jag borde egentligen inte ens svara i denna tråd då jag hatar poesi över alla andra konstformer (även om skulpturer ligger nära) men: Nej, eftersom det inte är möjligt.

Jag förstår reaktionen, jag håller egentligen inte med. Men jag var sur på den lärare som det rörde sig om...