Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Allt smicker mottages med tacksamhet!

Men om jag har "rätt" eller inte är egentligen oväsentligt. Det är din dikt, och då är det hur det låter i dina öron som räknas. Är du inte nöjd så skriv om! Det hör till att kämpa lite, då blir man så mycket mer tillfreds i slutändan.

Jag slängde av någon anledning ett kamelöga på Tennysons "Ring Out, Wild Bells". Ni vet, den där dikten vars svenska översättning "Nyårsklockan" Jan Malmsjö deklamerar varje nyårsafton. Till min förvåning tyckte jag att den svenska översättningen var riktigt dålig; åtminstone som översättning betraktad, dvs hur nära originalet den ligger. Vad tycker ni?

(Klipper inte in hela dikten, det blir för långt, utan nöjer mig med en vers mitt i som exempel och länkar till resten.)

http://members.chello.se/hansdotter/memoriam106.html


http://www.mhbibl.aland.fi/barn/jul/tennyson.html


Översättningen av Edvard Fredin är vad jag förstår från sent 1800-tal. Man kanske hade ett annat sätt att se på bibehållande av versmått och sådana trivialiteter på den tiden? Eller också är det bara jag som har ett annat synsätt...

För att få en synnerligen långsökt Tolkien-koppling på det hela kan jag tillägga att Edvard Fredin till sin egen produktion bland annat räknar ett drama vid namn "Biltog". Borde väl slå an en sträng hos Martinus om ingen annan?

En dikt som jag skrev för några månader sedan men som legat bortglömd i en låda.

Music of the Ainur

Before the world, before the light
the One was lone for long,
but in his mind a thought sublime
was born and soon grew strong.

And from his mind the Ainur came,
the eldest holy folk.
Soon in their hearts was lit a flame
and mighty music woke

But secretly from deep inside
one Ainu chaos grew.
This dissonance he did not hide.
What Melkor formed was new.

Ilúvatar just raised his hand
and other tones arose;
they brought in graceful beauty and
did Melkor’s sounds oppose.

A music battle was there fought
but in that storm again
now forth a stronger theme was brought,
which Melkor could not stain.

Ilúvatar then spoke and said:
Behold what you have done!
Before their eyes a vision spread,
created by the One.

The world they saw before them stayed
and there their thoughts were found.
They all knew that their music made
all things upon that ground.

But Arda’s future lay too deep,
they could not see the way
their world would suffer, burn and weep
before its final day.

Jag diktar inte själv, tyvärr, inte mer än mina taffliga översättningsförsök i en annan avdelning här på forumet. Men tråden är ju också avsedd för att dela med sig av andra dikter man hittat, och jag kan omöjligt undanhålla er detta vackra alster som jag just ramlade över. (Igen, för jag har sett dikten förut; men den grep tag i mig med förnyad kraft .)

John Masefield: Sea-Fever

I must down to the seas again, to the lonely sea and the sky,
And all I ask is a tall ship and a star to steer her by,
And the wheel's kick and the wind's song and the white sail's shaking,
And a grey mist on the sea's face, and a grey dawn breaking.

I must down to the seas again, for the call of the running tide
Is a wild call and a clear call that may not be denied;
And all I ask is a windy day with the white clouds flying,
And the flung spray and the blown spume, and the sea-gulls crying.

I must down to the seas again, to the vagrant gypsy life,
To the gull's way and the whale's way where the wind's like a whetted knife;
And all I ask is a merry yarn from a laughing fellow-rover
And quiet sleep and a sweet dream when the long trick's over.

Gillas! Mycket trevlig dikt. På tal om det, har jag inte fått ett så gott skratt på flera veckor som när jag läste "Halkan" - visserligen i något förkortat version - av Esais Tegnér i morgontidningen för cirka en månad sedan (dock begriper jag inte vad i hela världen "mutter fryser" skall betyda):

Världens gång utför mitt fönster jag en stund betrakta skall.
Akten er, I dagens mönster! som ett glas står gatans svall.
Det är farligt, skynden varligt! Världen bringar er på fall.

Se, där går en stjärnprydd herre.
Aj, hans nåd, han föll omkull.
Hela himlens här, dess värre, rullar i den låga mull.
Kryp och bocka, plocka, plocka himlakartan åter full!
Ers högvördighet, predika ej om Adams fall så torrt! Se, där ligger doktorn lika som de andra innan kort.
Doktorshatten far för katten; grip den, lär domen blås bort.

Vilken diger fru på moden! Det blev jordskalv, om hon föll.
Ve, där ligger slaktarboden, Gud ske lov, att gatan höll!
Mutter fryser.
Hu! jag ryser, stackars gumma, hur du föll.
En av dagens vittra hjältar kommer där, så smal och lätt, ett geni! – men se, han vältar, själva snillet går ej rätt.
Men i fallet höres skallet av en splitterny sonett.

Se, två recensenter mötas, vittberömda för talang.
Deras pannor sammanstötas, hör ni bara, hur det klang! Nya, gamla skolan ramla; amen, amen, jorden sang.
Dock – jag vill ej stå här länger, mina bröder till förfång.
Ut bland dem jag mig tränger, ännu är dock dagen lång; men till natten slår jag vatten över gatan än en gång.

Det går förövrigt trögt på diktfronten för undertecknad. Rim och meter bara bråkar med mig hela tiden...

Vilken underbar slutkläm han fick till, den gode Tegnér! Jag har inte läst så mycket av honom, det är kul att se att han kan helt andra saker också än nationalromantiska hjälteepos.


"Mutter" är det tyska ordet för mor, och tydligen användes det ett tag i svenskan också. (Se t ex vad SAOB har att säga.)

Mmm. Detta var den första av två dikter jag läste av honom - blev litet paff när den andra visade sig vara en hyllning till Gustav III, men "Halkan" är välan undantaget och inte tvärtom.


Se där! Hm... visserligen är det inte konstigt att tyska uttryck förekom i svenskan, men var det inte under 1700-talet någon gång som allt som hade med Frankrike och franska språket att göra blev så modernt i Sverige? Tegnér verkade ju under 1780-talet till mitten på 1800-talet; borde inte sådana "heltyska" uttryck börjat falla ur tiden då?

Fillåt mig mitt off-topicande!

Ja, jag har som sagt själv inte läst så mycket av Tegnér, men han har skrivit en del riktigt välkända dikter. Två som man ganska ofta träffar på, och som båda är väldigt olika "Halkans" mer lättsamma stil, är de här. (Jag tar bara med de allra mest kända första verserna, båda dikterna är avsevärt längre.)

Det eviga

Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.


Karl XII

Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
"Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!"


Sedan är Tegnér också känd för eposet Frithiofs saga, som jag skall se till att läsa någon gång - om inte annat så av ren respekt för det arbete som måste ha krävts för att skriva ett så långt diktverk!

Oj, då blir det till att läsa många diktverk.

Så det är därifrån Ultima Thule fått sin text till "En Skägglös Dundergud".

Jag började på en dikt om Ragnarök som jag hoppas ska bli lång men det var länge sedan jag skrev nu. Här är iaf början:

På klingan lyser blodet rött
som spillts från dem som redan dött
och blodet färgar Midgårds jord
när verkliga blir nornans ord.
Nu höjs i ilska mången kniv
och släcker tomma onda liv.
Bland folken råder ständig strid.
Så mörk är Midgårds sista tid.

Nu vilar sorgsen ångest tung
och faslig över Asgårds kung.
Hans hird är samlad än en gång
men fejdens tid har varit lång.
Mot asars, vaners, alfers här
står de som ondskans fana bär.
Nu stundar Midgårds sista slag
vart folk skall blöda denna dag.
I Nifelheim blir Loke fri
och släpper ut sitt raseri.
Och Nordens jättars vilda hord
går enade mot rov och mord.
I söder brister Midgårds mur
och männen ser förskräckta hur
den elden bränner deras land
som slungats utav tursahand.
I öster vädrar bestar blod
och ökar svarte Lokes mod;
hans trogna barn i mordiskt rus
skall ända världens sista ljus.
Och Hate son av Lokes son
skall släcka månen som ett hån
mot mörka timmars fjärran skatt
och slaget står i becksvart natt.
Nu skälver Yggdrasil från topp
till rot och ändar alltets hopp
när Gjallarhornet bringas fort
till Asgårds guldbeslagna port,
och Heimdal blåser, nios son
"Till Ragnarök" hörs hornets dån.

FORTSÄTTNING FÖLJER

Jag märkte att mitt sista inlägg i den här tråden var obesvarat, så intresset är kanske inte så stort, men nu har jag i alla fall knåpat ihop en, i min mening, riktigt bra dikt om Húrin.

Húrin's Lamentation

Calm is the surface of the sea,
and quiet is the night;
the moon spreads white tranquillity
with its enchanting light.

I stand now on the western shore
and shed one lonely tear.
I cannot stand this anymore
and therefore I am here.

This evil fate has broken me
and all I loved are slain.
Their lives were filled with misery;
their struggle was in vain.

So, now beyond the grave abide
my children and my wife.
They whisper from the other side
to me, to end my life.

One knowledge has in me let loose
this final, fatal gloom:
Whatever path in life you choose,
it leads to certain doom.

A plague bereft me of one child,
sweet Lalaith, kind and fair,
I broke my harp in fury wild
and shivered in despair.

My son shall be revered in lays,
for renowned deeds he wrought,
yet ever darker grew his days
despite how hard he fought.

His time was ended by his own
black blade of mystic steel,
for seeds of woe my son had sown
and that wound could not heal.

Oh Nienor, my daughter, whom
I never ever met,
I cried as you approached your doom;
an evil scene was set.

Black Morgoth Bauglir, you who tear
apart the brave and strong,
a curse of hate for you to bear
will end my grievous song.

Soon, over me will wave by wave
break, clad white with foam;
the sea will be my unmarked grave,
my everlasting home.

Embrace my body, streaming tide,
and set my spirit free,
to find my kin somewhere outside
this world of agony.

Du är som vanligt helt fantastisk, Túrin! Ber om ursäkt för att jag helt missat den förra dikten du postade; jag läste den för första gången nu.

Tack, jag blev faktiskt riktigt nöjd med den här. Kanske för att varken "sword" eller "lord" finns med i dikten?