Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Hur begåvat var det egentligen av Sauron att utlokalisera en stor del av sin makt till ringen? OK, han hade väl kanske inte tänkt sig att åka på stryk och bli av med den, men ändå. Vad vann han på det? Hade han inte smitt ringen hade han väl haft den makten kvar inom sig istället. Eller blev makten på något sätt större genom att läggas i ringen?

Visst var det ett högt spel, men Sauron var uppenbarligen alldeles för behärskad av möjligheten av få herraväldet över alver, dvärgar och människor genom de andra ringarna för att på allvar ta hänsyn till risken att en dag bli av med ringen för alltid. Högmod går före fall. Men när det gäller människorna måste man ju säga att han var på god väg att lyckas...

(Dessutom innebar ju Ringens krig även slutet på Tredje åldern, vilket väl Morgoth delvis glädjer sig över? På så sätt var Saurons förlust även en förlust för alver, enter, hober och magin. Som Gandalf formulerar det: "Don´t you understand? My time is over, it is no longer my task to set things to rights, nor to help folk do so." Människorna blir lämnade ensamma allt längre bort ifrån sitt ursprung, fastklamrande vid den gnista hopp som trots allt finns kvar.)

Varför har trollkarlarna stavar? Varför är palantirerna runda? Varför skapade Sauron ringen? Frågorna är många men svaren få.

Vill du ha en logisk förklaring så kan det kanske vara så att det var svårt/jobbigt att hela tiden försöka kontrollera ringarna via tankekraft. Via en "generator" (ringen) skedde det kanske smärtfritt och automatiskt.

Jo, men varför kunde han få makt över a, d och m bara genom att smida ringen? Makten kom ju från honom själv, han hade den redan inom sig. Kunde han inte använda den på annat sätt och uppnå samma resultat, istället för att smida ner den i ett externt föremål?

Det geniala med att dominera andra genom just externa föremål är att de appellerar till de påtänkta slavarnas egna begär. Genom alvernas begär efter kunskap, dvärgarnas skatthunger och människornas vilja till att bli odödliga (i förtid) hittade han ingången till att snärja dem. Genom att portionera ut delar av sin egen makt i ringarna kunde han erbjuda dem det de själva högst av allt begärde. Saurons kommando är inte endast naket despotiskt utan framförallt förföriskt - he gives you an offer you can´t refuse!

Saurons kraft blir inte direkt större genom ringen, men den sänder på samma våglängd som de andra folkslagen genom alla ringarna. Utan ring hade han inte varit kompatibel s.a.s.

Jag tolkar det som att hans planering, ungefär som Aucen beskriver det, var att tillskansa sig makt över all folkslagen genom en gemensam länk.

Var han med från början när maktens ringar började smidas? Minns inte. Men här hittade han ett sätt att knyta alla folk till sig, ungefär som i en förening. Ringarna länkas samman på magisk väg, och även om risken är större att hans egen makt tillintetgörs, kan han inte låta bli att först låta forma de övriga ringarna och sedan sin egen, eftersom han då får inblick i och makt över de övriga fria folkens sinnen.

Härskarringen blir den krona som gör honom till kung över allt folk. Innan hade han kraften men inte inflytandet.

Eller - apropå "kompatibel" - vilken makt skulle Bill Gates ha om inte folk hade datorer?

One net to rule them all
One net to find them
One net to bring them all
And in the Wide Web bind them

Så ringen skulle närmast vara något slags transformator, som gör att Saurons kraftkälla kan driva respektive folkslags maskineri? Intressant tanke!

Jag funderar annars på om det kan vara någon variant av mekanikens gyllene regel, "det man vinner i kraft förlorar man i väg". Om man med ringen begränsar kraftens tillämpningsbredd, kanaliserar den så att den bara går att använda på vissa sätt, så kanske den i gengäld blir starkare för just de områdena? När den är bunden i ringen kan kraften inte "zappa" folk eller jämna berg med marken eller vad man nu tänker sig att Sauron annars sysslar med, men den blir istället en jävel på att dominera...

Ringen måste väl förresten sägas ha varit ett stort fiasko för Sauron. Han dominerade inte människorna med den, utan bara nio enskilda individer, om än hyfsat användbara sådana. Han dominerade inte dvärgarna, även om han lyckades ställa till lite jävelskap för dem genom att förstärka deras dåliga sidor. Han fick aldrig makt över alverna, för de gömde sina ringar från honom. Och till slut gick han upp i rök när hans egen ring ramlade i brasan. Om han aldrig hade smitt den, vad hade hänt då? Han hade väl fått stryk på ungefär samma sätt i första kriget, men när han kom tillbaka igen hade han varit mycket starkare än utan ring, och borde ganska enkelt ha kunnat besegra de spillror av alver och män som stod emot honom. Nåja, det är ju lätt att vara efterklok...



Tjusig dikt! Men Bill Gates styr inte internet, han styr operativsystemet.

Ringen fungerar tveklöst som ett slags kanalisering av makt, och nödvändigtvis en extraordinär stor sådan, eftersom syftet var att bemäktiga sig herraväldet över de tre mäktiga alvringarna. (Saurons kraft kan ju knappast likt Eru själv verka "ex nihilo" och en liknande kanalisering gäller ju trollkarlarna med sina stavar. Gandalf lämnar inte sin stav när han skall träda in i Denethors tronsal, och vad blev kvar av Saruman när han fått sin stav knäckt? Detsamma kan sägas gälla silmarillerna, palantirerna, Galadriels stjärneljus etc.)

Ringen fick sin form för det första i relation till alvsmedernas ringar men, inte att förglömma, även i relation till Morgoths ring! Att ringen skulle vara ett stort fiasko för Sauron måste av båda dessa skäl ses som en sanning med avsevärd modifikation.

Under Andra åldern lyckades ju Sauron med ringens hjälp lägga under sig i princip alla människoriken i öster och söder. När alverna undandrog sig hans inflytande bestämde han sig för att krossa dem och driva Númenor mot undergången. För alverna börjar nu Flyktens tid som fullbordas med Tredje ålderns slut. För alvringarnas makt som förmådde hejda tidens förfall och uppskjuta ledan vid världen var helt bundna och beroende av den enda ringen och behöll sin makt endast så länge denna behöll sin! Härav förstår vi den verkliga storheten i Galadriels beslut att inte ta emot ringen från Frodo (vilket gott och väl uppväger hennes ungdoms "oförstånd"...).

Vad gäller Morgoths ring så är ju den invävd i själva Ardas skapelse och får ett fastare grepp i och med övergången till varje ålder. För att inte bryta sönder världen i onödan tvekade ju valar också länge innan de till slut tillfälligt störtade hans makt och därigenom avslutade Första och Andra åldern. Att världen alltmer inkapslas i Morgoths ring blir speciellt tydligt efter Númenors fall, som är en direkt parallell till Atlantismyten då det ju följdriktigt också fick namnet Atalantë efter sitt fall. För vad hände efter Númenors fall? Jo, det gick inte längre att segla till det Välsignade riket i väster! Som det står i Silmarillion: "De som seglade allra längst bort fann att de därmed bara lade en gördel kring jorden och återkom uttröttade till den plats där de avseglat; och de sade: "'Alla vägar är nu krokiga'." (Med tanke på Tolkiens kristna tro, jämför med Predikaren 7:14 - "Se på Guds verk: vem kan göra rakt, vad han har gjort krokigt?").

De fria folken i Midgård finner sig alltså alltmer inkapslade i Morgoths ring och kommer för varje ålder allt längre bort från sitt gudomliga ursprung. För Morgoths del måste därför varje övergång in i en ny tidsålder betraktas som en framgång. Och eftersom Sauron är hans tjänare som utför hans smutsiga förvärv så är det högst bedrägligt att så att säga ta ut segern i förskott och nöja sig med att jubla över Saurons "fiasko" och Tredje ålderns slut. För när vi ser oss omkring idag är det svårt att inte slås av människornas fundamentala ensamhet. Eller, för att spetsa till det: Är Sarumans välde verkligen över?

Dock är ju Tolkiens budskap till syvende och sist ett budskap om hopp. Men det är ett hopp trots allt, en messianism som genom tårar ropar i öknen. Hoppet är det ensamma skott som Gandalf finner i snön på Mindolluins branter, det är de de plantor Sam planterar i jorden i Fylke och de träd och blad som Tolkien vill plantera i våra hjärtan. Men bara så länge dessa gror vidare lever Första åldern kvar och glöms inte bort helt, även om det redan för Merrys del nästan kändes "som en dröm som sakta bleknar bort"...

Känner igen citatet, men minns inte i vilken situation det står.
I vilken situation står det?

Det är efter att Gandalf klargjort att han inte snart inte längre är med dem, att han inte följer med till Fylke och ridit iväg på Skuggfaxe mot Kummelåsarna "som en vind från norr". Sid 327 i KÅ.

Jag vet inte säkert men det är möjligt att han hade dött (i praktiken) helt om Ringen aldrig smidits. Saruman kunde inte anta en ny form efter att han dog, men det kanske är annorlunda i Saurons fall. Jag stör mig på att jag i nuläget inte har ett definitivt svar.

P.S Å andra sidan så trodde ju Sauron att den Enda Ringen förstördes och att han kunde skaffa sig en ny kropp helt utan den. Men han kan ju ha tagit miste på båda punkter.

P.P.S När han blev av med sin vackra skapnad på Númenor färdades han som ett moln (med den Enda Ringen) tillbaka till Midgård, men å andra sidan så var han någorlunda beredd att dö den gången. Om det har nån betydelse dvs.

Ringen som något slags horcrux, alltså, för att snacka Harry Potter? En bit av själen i reserv så att han har lite kvar även om han går på pumpen. Ja, det är en intressant tanke!

Så beskrivs det ju i filmen, att det var pga Ringen Sauron överlevde. Men det betyder ju förstås inte att det är sant.

Sauron hade Ringen som en kraftreserv så att han inte skulle gå i sin mästares fotspår o späda ut sina krafter i andra varelser, utan mestadels ha den större delen av sin kraft koncentrerad i Ringen.

hur är det med kraften han har? kan han tömma ut den för gott eller får han alltid tillbaka kraft, som med vanlig vila?

för melkor spädde ju ut sin kraft, men skulle melkor fått tillbaka den om han fått mera tid att "vila" på, eller var det permanent?

permanent.