I stort är jag nöjd med Anderssons översättning här. Han har inte gjort några större misstag och han återger mestadels Tolkiens språk på ett riktigt bra sätt. Men ändå är det inte helt optimalt. Jag har försökt komma på vilka detaljer det är som jag inte riktigt trivs med, men det har varit svårt att sätta fingret på det. Till slut gjorde jag en egen översättning av passagen, bara för att jämföra och se vari de eventuella skillnaderna bestod. Jag klipper in den nedanför, ifall någon skulle vara intresserad. (Det finns säkert en del felaktigheter i den, då jag inte har korrekturläst så noga som jag kunde ha gjort. Det här tog fullt tillräckligt lång tid ändå!)
Det jag kom fram till var att Andersson för det första har en benägenhet att förenkla lite grann i sin (av oss redan tidigare konstaterade) iver att formulera om. OK att han skyr den rakaste översättningen, det sitter väl i ryggmärgen hos professionella översättare, men då gäller det att få med allting i sin omformulering. Andersson verkar lite rädd att åstadkomma för invecklade meningar de gånger han formulerar om (till skillnad från när han översätter rakt), men faktum är ju att Tolkien i original kan vara rejält invecklad emellanåt, och i de lägena är det ju fritt fram för översättaren att vara detsamma.
För det andra ändrar Andersson gärna på ordföljden för att få det att låta svenskare. Gott så, det måste man ofta göra, men samtidigt bör man vara medveten om att Tolkien gärna själv bollar med ordföljden och avstiger från det som hade varit mest naturligt på engelska. Syftet med det kan t ex vara att få till ett lite högtidligare eller gammaldags språk, men inte minst verkar det röra sig om en strävan att styra var betoningarna i meningen skall ligga. (Ett vanligt knep är t ex att lyfta fram ett adjektiv först i meningen för att understryka det: "Golden was the lady's hair", typ.) Andersson är ofta lite okänslig på den här punkten, tycker jag, och verkar inte nämnvärt bry sig om vad Tolkien kan ha haft för tankar med ordföljden i originalet.
För det tredje är det ett eller annat ordval som inte helt faller mig i smaken, ställen där jag tycker att en annan svensk synonym bättre hade återspeglat känslan. Men det är väl (som det övriga, förresten) mest en smaksak. Och, som sagt, på det stora hela är jag nöjd med Andersson i den här passagen. Det hade säkert gått att hitta andra ställen där jag hade varit mer missnöjd, om det hade varit det jag var ute efter från början.
En annan sak jag noterade, som inte har direkt med Andersson att göra, är hur oerhört frestande det är att "korrigera" originalet när man översätter, att ändra luddiga formuleringar eller göra förtydliganden. Jag stod emot (hoppas jag), men jag fick en aning bättre förståelse för vad Ohlmarks sysslade med!
Ett par tre fel eller tveksamheter har jag också hittat i Anderssons text, saker av den typ som jag brukar ta upp i tråden om ordval, men jag väntar lite med dem. Just nu orkar jag inte!
Kamelen skrev:
Vägen löpte fortfarande stadigt nedåt, och på sina ställen växte mycket gräs på båda sidor, vari hobbitarna gick när de kunde för att skona sina trötta fötter. Sent på eftermiddagen kom de till ett ställe där landsvägen plötsligt gick in under höga tallars mörka skugga, och sedan dök ner i en djup inskärning med branta fuktiga väggar av röd sten. Ekon sprang före dem där de skyndade fram, och ett ljud som av många fotsteg tycktes följa dem i spåren. Med ens, som genom en port av ljus, löpte landsvägen fram ur hålvägens slut och ut i det fria. Där, nedanför en brant sluttning, såg de en halvannan kilometer lång flack sträcka framför sig, och där bortom Rämnedals vad. På bortre sidan vindlade sig en stig uppför en brant brun brink, och där bakom klättrade bergen, skuldra ovan skuldra och topp bortom topp, upp i den bleknande himlen.
Det hängde kvar ett eko som av förföljande fotsteg i inskärningen bakom dem, ett brusande ljud som om en vind blåste upp och for genom tallarnas grenar. Ett enda ögonblick vände sig Glorfindel om och lyssnade, sedan sprang han fram med ett högt rop.
"Fly!" ropade han. "Fly! Fienden är över oss!"
Den vita hästen satte av med ett språng. Hobbitarna sprang nedför sluttningen. Glorfindel och Vidstige bildade eftertrupp. De hade bara kommit halvvägs över det flacka partiet när det plötligt hördes ett ljud av galopperande hästar. Ut från porten i träden som de just hade lämnat red en svart ryttare. Han höll in sin häst och stannade, krängande i sadeln. En till följde honom, och sedan ännu en, och ytterligare två.
"Rid iväg! Rid!" skrek Glorfindel till Frodo.
Han lydde inte genast, då han greps av en märklig motvilja. Han saktade ned hästen till skritt, vände sig om och tittade tillbaka. Ryttarna tycktes sitta på sina väldiga springare som hotfulla statyer på en kulle, mörka och solida, medan skogen och marken omkring dem försvann som in i en dimma. Plötsligt visste han i sitt hjärta att de tyst befallde honom att stanna. Då vaknade med ens fruktan och hat i honom. Hans hand lämnade tyglarna och greppade svärdsfästet, och med ett plötsligt rött sken drog han vapnet.
"Rid på! Rid på!" skrek Glorfindel, och högt och klart ropade han till hästen på alvmål: noro lim, noro lim, Asfaloth!
Genast satte den vita hästen iväg och sprang som vinden över den sista sträckan av landsvägen. I samma ögonblick kastade sig de svarta hästarna nedför kullen och tog upp jakten, och från ryttarna kom ett ohyggligt skri, likt det Frodo hade hört fylla skogarna med fasa i Östfjärding långt i fjärran. Det blev besvarat, och fram ur träden och stenblocken till vänster kom till Frodos och hans vänners bestörtning fyra andra ryttare flygande. Två red mot Frodo, och två galopperade vilt mot vadstället för att skära av hans flyktväg. De tycktes honom springa fort som vinden och snabbt växa sig större och mörkare, medan deras färdvägar konvergerade med hans.
Frodo tittade tillbaka över axeln ett ögonblick. Han kunde inte längre se sina vänner. Ryttarna bakom honom tappade mark. Inte ens deras väldiga springare kunde mäta sig i snabbhet med Glorfindels vita alvhäst. Han tittade framåt igen, och hoppet falnade. Det verkade inte finnas någon chans att nå vadstället innan han blev genskjuten av de andra som hade legat i bakhåll. Han kunde se dem tydligt nu; de verkade ha lagt av sina huvor och svarta mantlar och var klädda i vitt och grått. De hade dragna svärd i sina bleka händer, och hjälmar på sina huvuden. Deras kalla ögon glittrade, och de ropade till honom med grymma röster.
Fruktan fyllde nu Frodos hela sinne. Han tänkte inte längre på sitt svärd. Intet rop kom från honom. Han slöt sina ögon och klängde sig fast vid hästens man. Vinden ven i hans öron och bjällrorna på remtyget klingade vilt och gällt. En andedräkt av dödlig kyla genomborrade honom som ett spjut när alvhästen med en sista spurt, som en blixt av vit eld, jagade fram som buren av vingar och passerade precis framför ansiktet på den främste ryttaren.
Frodo hörde plasket av vatten. Det skummade om hans fötter. Han kände det hastiga lyftet när hästen lämnade floden och kämpade sig upp för den steniga stigen. Han var på väg uppför den branta brinken. Han var över vadstället.
Men förföljarna var tätt efter. På toppen av brinken stannade hästen och vände sig om, vildsint gnäggande. Nio ryttare befann sig vid vattenbrynet där nedanför, och Frodos mod sviktade inför hotet i deras upplyfta ansikten. Han visste inget som skulle hindra dem från att ta sig över lika lätt som han själv hade gjort, och han kände att det var lönlöst att försöka fly den långa och ovissa vägen från vadstället till Rämnedals rand, om ryttarna väl tog sig över. I vilket fall kände han en tvingande befallning att göra halt. Hatet väcktes ånyo i honom, men han hade inte längre styrkan att stå emot.
Plötsligt sporrade den främste ryttaren sin häst. Den stannade vid vattnet och stegrade sig. Med stor ansträngning satte sig Frodo upprätt och svingade sitt svärd.
"Vänd tillbaka!" ropade han. "Vänd tillbaka till Mordors land och följ mig inte längre!" Hans röst lät tunn och gäll i hans egna öron. Ryttarna hejdade sig, men Frodo hade inte Bombadills kraft. Hans fiender skrattade åt honom med ett strävt och isande skratt. "Kom tillbaka! Kom tillbaka!" ropade de. "Till Mordor skall vi ta dig!"
"Vänd tillbaka!" viskade han.
"Ringen! Ringen!" ropade de med död i stämmorna, och genast manade ledaren på sin häst ut i vattnet, tätt följd av två andra.
"Vid Elbereth och Lúthien den fagra", sade Frodo med en sista ansträngning och lyfte sitt svärd, "ni skall varken få ringen eller mig!"
Då ställde sig ledaren, som nu var halvvägs över vadet, hotfullt upp i stigbyglarna och höjde sin hand. Frodo greps av stumhet. Han kände sin tunga låda mot gommen och hjärtat slå ansträngt. Hans svärd bröts och föll ur hans skakande hand. Alvhästen stegrade sig och frustade. Den främste av de svarta hästarna hade nästan klivit upp på stranden.
I det ögonblicket kom det ett dånande och ett forsande, ett ljud av brusande vatten som rullar med sig många stenar. Dunkelt såg Frodo floden nedanför honom stiga, och ner längs dess lopp kom ett plymprytt kavalleri av vågor. Det tycktes Frodo som om vita lågor spelade över kammarna, och han tyckte nästan att han bland vågorna såg vita ryttare på vita hästar med fradgande manar. De tre ryttare som ännu var mitt i vadet överväldigades: de försvann, plötsligt begravda under vredgat skum. De där bakom ryggade tillbaka i bestörtning.
Med sina sista slocknande sinnesintryck hörde Frodo rop, och han tyckte att han såg, bakom ryttarna som tvekade på stranden, en skinande gestalt av vitt ljus. Bakom den sprang små skuggfigurer och viftade med lågor, som flammade rött i den grå dimma som lägrade sig över världen.
De svarta hästarna fylldes med vanvett, sprang fram i skräck och bar sina ryttare ner i den forsande floden. Deras genomträngande skrin dränktes i älvens dån när den svepte dem med sig. Frodo kände hur han föll, och dånet och förvirringen tycktes stiga och uppsluka honom tillsammans med hans fiender. Han hörde och såg intet mer.