Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Hur uttalas egentligen Khazad-dûm? Är det som engelskans "doom"? Eller kanske med kort 'o', så att det rimmar på svenskans "from"? Hur som helst misstänker jag att Lottas rader ovan, som annars är de kanske bästa i hela hennes Durinsång, inte rimmar. Fast det är ju å andra sidan inte speciellt enkelt att rimma på "doom" på svenska...

Precis som du misstänker -- "doom". Ohlmarks rimmade det med "skum".

Och nej, det är inte lätt att rimma på svenska...

Nej, det enda "svenska" ord jag kommer på som rimmar är "babyboom"...

Nåja, nöden har ingen lag (men väl ett rim). Jag knycker nog Lottas version rakt av!

Skum är ett bra rimord på svenska om man tänker på valmöjligheterna.

Jag sitter fortfarande fast med "From northern waste to southern hill" i andra versen. Hjälp efterlyses.

Túrin: Jag satt i ett par timmar med "From northern waste to southern hill", kanske mer ändå om jag ska vara ärlig, men jag kan bara buga och bocka och ge upp. Jag är full av beundran över er som klarar detta. Fast just det har ju ingen klarat förstås. Men en tanke jag har är i allafall att ordet "hill" inte är speciellt viktigt. Södern är ju inte så mycket mer "hillig" än andra väderstreck. Hill klämde nog Tolkien dit bara för att få ett rim på will. Går att bortse ifrån enligt mig.

Dûm skulle väl kunna rimma med tom, gom, lom eller vom. Men ingen av dem är ju särskilt bra...

Jag tycker att Lottas "vilorum" fungerar bättre.


Nej, "tom" är väl kanske det som närmast skulle gå att få in i sammanhanget. Och något perfekt rim är det ju inte, eftersom vokalen är kort, till skillnad från i dûm.
"Vom", om du menar det där ordet för en av kons magar, uttalas väl så att det rimmar med "kom"? Fast annars hade det ju onekligen passat perfekt i dikten. "hans grav låg mörk som i en vom, i Moria, i Khazad-dûm"...



Något i den här stilen, kanske?

Från Ödevidd till västerort,
från norr till söder, brett och vitt,
i drakbo, genom lönnlig port
och mörka skogar gick han fritt.

Annars går det säkert att skriva om sista raden så att man får ett annat rim än "fritt".

Jag adopterar ditt brett och vitt men behåller det övriga av min dikt.

Så! Nu anser jag den klar! Redo för att klistras in i boken!

När Fylkes afton blivit grå,
hans fotsteg ljöd mot kullens jord.
Långt innan gryning sågs han gå,
på vidsträckt resa utan ord.

Från västerkust till öde ort;
från norr till söder, brett och vitt,
i drakbo, genom hemlig port
och mörka skogar gick han fritt.

Med dvärg och hobbit, alv och man,
med odödlig som dödlig själ,
med varje djur som tänkas kan,
på deras språk, han talte väl.

Ett dödligt svärd, en helarhand.
En kropp av alla bördor tärd,
en tordönsröst, en inre brand.
En pilgrim på oändlig färd.

Visdomskung, på tron han satt.
Till både skratt och ilska snar,
en gammal man i bucklig hatt
mot vandringsstav han lutad var.

Han stod där uppå bron allen;
tillbaka eld och skugga slog.
Hans stav bröts av mot grottbrons sten.
I Khazad-dûm hans visdom dog.

Sams vers:

Att se raketerna var skönt;
blev stjärnor uti blått och grönt.
Gyllne åska, en märklig syn,
sen föll det blommor ifrån skyn.

Stiligt! Mycket stiligt!

Kunde ha platsat bland skojverserna åtminstone.

Här är nu en komplett version av min tolkning av Durins sång. För att jämföra med originalet, Ohlmarks och Olsson, se ett tidigare inlägg.

Bergen var gröna, världen ny,
och obefläckad månens hy,
det fanns ej ord för ström och sten
när Durin vaknade allen.
Han namngav namnlös höjd och dal,
han drack av orörd källa sval.
Han såg i Spegeltärnens damm,
en stjärnekrona tona fram,
likt silverlänk med ädelsten
som över hjässans skugga sken.

Bergen var höga, världen grann
i äldre tid, då än man fann
höga kungar som höll stånd
i Gondolin och Nargothrond,
som bortom havet nu fått frid:
världen var skön på Durins tid.

På snidad tron i stengemak
med silvergolv och gyllne tak
en kung han var i rike stort,
med maktens runor på dess port.
Och lyktor av kristall där fanns
med stjärnors, sols och månes glans
som ej i moln och mörker svann
men evigt ljust och klart där brann.

Där hammaren mot städet drev,
där mejseln klöv och stickeln skrev,
där svärdet smiddes, hjaltet gjöts,
och mur blev byggd och malmen bröts.
Opal, beryll, safir, spinell,
pansar smitt som fiskars fjäll,
sköld och harnesk, yxa, lans,
och svärd bland bergets skatter fanns.

För Durins folk fanns då ej nöd,
i bergens djup musiken ljöd,
och skalden sjöng och harpan sang,
vid portarna trumpeter klang.

Bergen är gamla, världen grå,
och kall och öde smedjan står.
Ej hammare hörs, ej harpas ton,
i mörker står nu Durins tron.
I skuggor höljs hans vilorum
i Moria, i Khazad-dûm.
Men ännu tonar stjärnor fram
i Spegeltärnens mörka damm.
I djupet bidar kronan än
tills Durin vaknar upp igen.


Tre frågor:

1) Kommer jag undan med att kalla Spegeltärn för Spegeltärnen?
2) Funkar Ohlmarks gamla "För Durins folk fanns då ej nöd" som översättning av "Unwearied then were Durin's folk"? Det är ju långt ifrån ordagrant, men kanske nära nog?
3) Kan någon komma på ett bra sätt att komma undan det lilla nödrimmet "grå/står" i sista versen?

Red: Ändrade "blott mörker dväljs på Durins tron" till "i mörker står nu Durins tron".

Mycket bra.

På nr. 1 och 2 går det bra tycker jag. Tyvärr kan jag just nu inte komma på något bra alternativ på punkt 3.

Och det trots att du funderade i hela fyra minuter...

Jag ansträngde mig verkligen till det yttersta för att komma på något men föll med fanan högt.

Nä, jag får väl ta och tänka lite på det.

Är det verkligen ett sånt nödrim? I bland får man inte sträva så mycket efter att vara originell som att det ska låta bra. (Har jag av erfarenhet lärt mig av att leva med en musiker.) Om det funkar och är vackert, vilket jag tycker, så behåll det!

Den blev otroligt vacker Kamelen och du har ett fint flyt i texten.