Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

En ren ordboksöversättning av "wonder" i "a nine days' wonder" vore ju "sensation". Skulle inte det kunna fungera även i "the wonder of the Shire"?

I hoberboken säger Tolkien att det var minsann ingen sensation som gick över på typ nio dagar. Och i ringsagan följer han alltså upp detta med att konstatera att sensationen nu har bestått i sextio hela jäkla år! Jag tycker det är en riktigt charmig replik som Tolkien på det sättet får till i ringsagan. En av de bättre ordlekarna.

En del av det hela ligger i att det är en konkret tidsangivelse i såväl hoberboken som ringsagan. Därför duger det inte att i en översättning av hoberboken prata om att det var en snabbt övergående sensation. Och som Randalin påpekat i en annan tråd går den där trollkarlen även på om nio och nittionio dagar i ringsagan (vid två tillfällen). Så det finns mycket goda skäl att behålla åtminstone delar av det engelska idiomet. Randalin har med andra ord fått ytterligare ett argument för att behålla den där anglicismen i sin översättning av hoberboken.

Ytterligare en poäng i originalet är att det verkligen är ett idiom. Att göra sig rolig över ett uttryckssätt som man själv hittat på är ju inte alls lika kul som att göra sig rolig över ett etablerat idiom; och det är ju bara så Tolkien att utgå från något befintligt. Men det är kanske svårt att göra något åt detta i en översättning, om man nu inte lyckas hitta något snarlikt idiom. Att lägga in en fotnot känns inte vidare skoj. I så fall tycker jag det är bättre att direkt i texten foga in en lite gubbig berättarkommentar, typ "som våra vänner i England säger". Stilen i hoberboken är inte helt främmande för det.

Om jag skulle gå på "sensation", skulle det nog bli ungefär så här:


Den sextioåriga ordföljden var det, ja. Att placera "i sextio år" så här ger lite sämre rytm än att placera det tidigare i meningen, men jag ser vissa skäl till att göra så ändå. Förklaringen kommer, som jag var inne på tidigare, i mer direkt och naturlig anslutning till det som ska förklaras. Men det är även, vilket är viktigare, en mer sensationell placering. Efter "den stora sensationen i Häradet" hade det ju kunnat komma något lamt som "för sextio år sedan". Men det som kommer är att Bilbo varit den stora sensationen — i sextio år! Och den effekten är den vi har i originalet.

Alternativet "(hela) Häradets (stora) sensation" sticker (i alla sina fyra varianter) kanske ut något mer än "den stora sensationen i Häradet". Det är på gott och ont. Jag har prioriterat sextioårseffekten även här.

Och ska man bevara niodagarskopplingen så faller de flesta av de alternativ till "sensation" som tagits upp i den här tråden, mest spektakulärt kanske "en källa till förundran". Anderssons lösning blir här alldeles för tam. En källa till förundran låter som något som mycket väl kan bestå i sextio år, vilket Andersson förmodligen tyckte var bra. Uttrycket hör alltså mer naturligt hemma i sextioårsversionen än i niodagarsversionen, tvärtemot hur det ska vara. Och i hoberboken översätter han "a great deal more than a nine days' wonder" med hjälp av ordboken till "en sensation av inte så hastigt övergående art". Av de andra alternativen tycker jag det endast är "fenomen", "mirakel" och "samtalsämne" som fungerar om man verkligen vill få till den här kopplingen. Och inget av dem har några fördelar jämfört med "sensation", om det bara handlar om niodagarskopplingen.

Du har ju på ett mycket metodiskt, vetenskapligt och övertygande sätt kommit fram till den korrekta översättningen, vilken ska kopieras och införlivas i min text (bortsett Häradet då, som jag inte har något emot, men som är och förblir Fylke).

Ja, översättarkonsten är förunderlig.
För om vi nu översätter med: "Bilbo var mycket rik och mycket säregen, och han hade varit en sensation i Fylke i sextio år..."
så kan det hända att vissa nu tror att det i originalet står: "Bilbo was very rich and very peculiar, and had been Citizen Kane of the Shire for sixty years..."

Jag kollade min översättning i "hoberboken", och har i alla fall varit konsekvent nog att använda fenomen på båda ställena. Men sensation är nog trots allt den bästa översättningen. Och jag håller helt med dig om resonemangen angående ordföljden. Det må bli lite anglifierat här och var i översättningen, men för mig är ordföljd så viktigt - framför allt när det gäller avslutande, kraftfulla och betydelsefulla ord, som i fallet: i sextio år!!!

Nu har jag varit frånvarande länge i diskussionen, och den tycks ha vandrat vidare på andra vädjobanor, men jag vill gärna återvända till det där med kommateringen. När jag gick i skolan för hundra år sedan så fick vi vad jag minns lära oss att det fanns två varianter av kommatering på svenska. Den ena har en massa mer eller mindre strikta regler, som att man alltid använder komma före "som" och liknande. Den andra varianten gick ut på att helt enkelt sätta kommatecken där det låter som om det behövs ett. Det var den kommateringsmetoden som rekommenderades, då den dels är enklare och dels ger upphov till ett för ett modernt öga mer lättläst och naturligt språk. Nu brukar jag generellt inte vara någon anhängare av den här typen av anarkiska språkreformer, men just i det här fallet tycker jag att den är befogad och en klar förbättring. Därför tycker jag inte att kommatecknet mellan "säregen" och "och" är fel, utan tvärtom på sin plats. Men kanske har jag ett felaktigt eller ofullständigt minne av den här nyare kommateringsregeln? Det kanske finns vissa mer "seriösa" regler att följa även där, som då det här med komma mellan huvudsatser med gemensamt subjekt?

Jag experimenterade för övrigt med att ta bort det här kommatecknet när meningen först kom på tal, eftersom jag de senaste månaderna haft en obehaglig känsla av att jag generellt använder lite för många komman i min översättning, och därför rutinmässigt börjat rensa där så är möjligt, men kom snabbt fram till att det i det här fallet inte kändes riktigt bra utan det. Om kommat absolut måste bort - men jag är skeptisk till det! - så vill det nog till någon omskrivning istället.

I den vanliga berättartexten i ringsagan är det ganska självklart att tillämpa modern tydlighetskommatering som den beskrivs i Svenska skrivregler, tycker jag. Det är vad Tolkien rimligtvis skulle ha gjort om han hade skrivit på svenska idag.

I dialogen tycker jag det finns större utrymme för naturliga avsteg, särskilt när det är gott om ofullständiga satser. Där blir det helt naturligt mer av pauskommatering. Och det kan i viss mån även gälla berättartext i nära anslutning till dialogen.

Tydlighetskommateringen blev vanlig någon gång på sextiotalet, och jag skulle vilja beteckna den som mer logisk än den äldre satskommateringen och i det avseendet mer strikt än satskommateringen. Det som mest skiljer tydlighetskommatering från satskommatering är nog att man i den förra inte ska sätta komma vid nödvändiga bisatser, det vill säga bisatser som man inte kan ta bort utan att få en ofullständig sats eller en sats med en annan betydelse. Men den där regeln om att inte ha komma när det finns en gemensam satsdel fanns även i äldre satskommatering (trots att regeln är fullständigt logisk), vad jag förstått.

Att Ohlmarks i ringsagan arbetar i en äldre satskommateringstradition ser man redan i första meningen i första kapitlet.


I tydlighetskommatering ska det här alltså inte vara något komma före "att". Men regeln om att inte ha komma vid gemensam satsdel bör Ohlmarks ha följt. Och det gör han också, vad jag kan se vid en snabbkoll.

Kamelen, jag tvivlar på att du fått lära dig en äldre satskommatering. Men du kan ju ha haft en lärare som var väldigt mossig och väldigt säregen.

Jag vill inte släppa frågan om medborgare Baggers ställning i hobersamhället riktigt ännu.

I hoberboken är det Bilbos oväntade återkomst efter det märkliga försvinnandet som är en sensation. Men när tråden tas upp igen i ringsagan är det Bilbo själv som är en sensation. Den här typen av språkliga glidningar skulle jag säga är ganska typiska för Tolkien. Och i nästa mening tas ett steg till: Bilbos rikedomar omtalas som en legend. Och därifrån till att Bilbo själv ses som en legend är steget inte långt. Mer formellt tas det steget i början av andra kapitlet, när Bilbo utnämns till "a favourite character of legend". Vi har här gått från en sensationell händelse till en regelrätt legend. Det är som om Tolkien tagit fasta på den magiska valör som finns redan i det första "wonder" i hoberboken och steg för steg spunnit vidare på det. Så här skulle man onekligen vilja se ett ord med lite magisk lyskraft. Eller ska det till och med ha religiös styrka? Är det legenden om det lilla hoberhelgonet Bilbo vi ser en glimt av här? Kanske, kanske inte. Men magiskt bör det ju hursomhelst vara.

Det enda av de kvarvarande alternativen som är lite magiskt är "mirakel". Nackdelen med det är att de religiösa associationerna, åtminstone för min smak, blir för starka, även om det sakligt sett skulle vara så att de religiösa anspelningarna är högst medvetna från Tolkiens sida. Därför är det omagiska och förhållandevis nyktra "sensation" kanske ändå att föredra.

Det är också intressant att notera det nöje Tolkien i ringsagan finner i att återkoppla till hoberboken. Bara här i de första meningarna av (den egentliga) ringsagan finns det tre kopplingar på raken, som kan sägas etablera metoden. Redan i kapitelnamnet (och den första meningen) finns en uppenbar och tongivande koppling till titeln på hoberbokens första kapitel. Sedan har vi i andra meningen vårt "wonder". Och i tredje meningen "legend", som inte bara en vidareutveckling av "wonder" utan även har egna kopplingar bakåt. I hoberboken pratas det en del om "the legend of the wealth of Thror". På hemvägen konstaterar sedan Bilbo, kanske lättad, "[b]ut our back is to legends". Men när vi öppnar ringsagan får vi i den här tredje meningen veta att "[t]he riches he [Bilbo] had brought back from his travels had now become a local legend", kanske till Bilbos fasa.

Den viktigaste återkopplingen till hoberboken är sedan naturligtvis ringen själv. Ja, den kopplingen är närmast uttjatad i detta forum men det kan vara värt att påminna om att det även här finns en språklig glidning liknande den i fallet "wonder". Från början är ringen med Shippeys ord "just a prop", för att sedan få en något större roll och slutligen i ringsagan bli navet kring vilket allt kretsar. Men det är ju inte bara ringen i sig som Tolkien plockar upp från hoberboken, utan han plockar även upp ordet "precious" och förser det med ny laddning. I ursprungsversionen av hoberboken är "precious" uteslutande Gollums namn på sig själv, inte något namn på ringen, vad det verkar. Men när Tolkien i sin domedagssaga plockar upp ringen åstadkommer han ännu en sådan här språklig glidning och låter Precious, nu gärna med versal, främst beteckna ringen, och det som bekant inte bara i Gollums mun.

Jag tror att herr Ohlmarxisten är på väg att utveckla vad som skulle kunna bli en betydande och nydanande avhandling om professor Tolkien. Vore jag som du tog jag vara på diverse kommentarer här på TA, sammanställde dem i en egen skrift, katalogiserade dem, och vidareutvecklade dem, fördjupade dem samman med många fler intressanta tankegångar om Tolkiens val av ord, parafraseringar från språk och andra litterära verk, språkgrepp i övrigt osv, och prövade att ge ut dem i bokform. Inte minst skulle ett sådant verk vara ytterst användbart parallellt med Tolkiens guide när man ska översätta Tolkien. Guiden behandlar ju enbart (eller nästan enbart) namnen i Tolkiens författarskap. Din bok skulle behandla själva författarskapet, och förmodligen skulle den bli oerhört spännande att läsa, även för dem som inte tänker översätta verket.

En direkt association jag gör, när jag läser ditt senaste inlägg, är till Tolkiens eget liv. Som hobbypsykolog tillåter jag mig att ta ut svängarna rejält.
Tolkiens liv är starkt färgat av hans föräldrars tidiga bortgång. Kan det tänkas att han, som föräldralös, själv har förskjutit upplevelser/händelser i livet till legender? Kan det vara så att man, med ett så definitivt före-eftertrauma, som föräldrars död innebär, har ett psykologiskt behov att upphöja "före" till legendstatus, och att det sedan påverkar sättet på vilket man författar?
Jag kan naturligtvis ha fel. Skälet till Tolkiens sätt att koppla nuet i sina berättelser till ett sägenomspunnet förflutet kan vara ett annat. Men tvivelsutan återkommer han hela tiden till återkopplingar till det som har förflutit och som aldrig ska återkomma: Lothlórien, Moria, dvärgarnas hantverksskicklighet, alvernas storhet, Númenor, Frodos ungdom i Fylke med Bilbo, entiskorna.
Sammanfattat kan man säga att han legendariserar (om man kan säga så) hela tidsförloppet. Själva minneslänken mellan nu och då är själva motorn i stora delar av verket, t ex Sams hänförelse av Gimlis Moriasång, och i slutet av verket har till och med inledningen i Fylke blivit som en oåtkomlig legend, åtminstone för Frodo, och redan här antyds att Sam och de övriga som blir kvar i Midgård, inom kort ska uppleva även Frodo som en legend; en legend han blir nästan omedelbart efter att han har seglat iväg från Grå hamnarna. Och såhär håller han på. I de korta noteringarna om årtal blir de en efter en legender, om man så vill; Gimli och Legolas ger sig iväg mot väster, även Sam.
Och han kan inte låta bli att i förordets allra sista mening påpeka (redan innan själva boken börjar!!!) att i och med att Celeborn försvann från Midgård, försvann de sista levande minnena av Midgårds äldre tid.

Så, för att återgå till det Ohlmarxisten avhandlar ovan: Bilbo became legend, legend became myth... osv.

Den boken skulle jag hellre läsa än skriva!


Jag skulle snarare koppla det till hans filologiska böjelser. Men han kanske blev filolog för att han var föräldralös, om vi ska ta ut svängarna.

Det kan vara värt att notera att det absolut första utkastet till ringsagans första kapitel, ett utkast som Tolkien själv senare försåg med beteckningen "first germ", börjar så här:

Nog kan det vara så många gånger att man hellre läser än skriver, om det bara fanns någon annan som var villig att ta på sig omaket att granska och analysera Tolkiens verk. Men det är just där som min seriösa poäng kommer: Ingen har ännu skrivit den boken (så vitt jag vet). Du, Ohlmarxisten - med god hjälp av många andra här på forumet - har bedrivit det förarbete, utifrån den kompetens och ämneskunskap som uppgiften kräver, som kan resultera i en riktigt bra bok om Tolkiens språkliga författarambition.

Många gånger läser jag att Tolkiens verk inte kan tas för helt seriös världslitteratur, ity det är en halvtaskig efterapning av t ex Beowulf, Kalevala, Eddan, Nibelungens ring etc etc, osv osv, mm,mm...
Man kanske kan enas om att han inte har skrivit den mest klatchiga och läsaruppfångande inledningen i världshistorien, och inte alltid arbetar traditionellt dramaturgiskt. Men med lite insikt i hans ambition, kan man upptäcka att han har arbetat utomordentligt grundligt med språkdräkt, ordval, berättarton osv, och på allvar försökt skapa något med många bottnar, såväl psykologiskt som essensiellt, för att efterlikna befintliga mytologiska berättelser.

Och han har verkligen lyckats, vilket man upptäcker om man läser Ohlmarxistens bok. Om det var du, Ohlmarxisten, eller någon annan som skrev om de små personlighetsdrag, kommentarer, repliker o dyl, som Tolkien har gett de olika karaktärerna (jag tror det var något om Sams beteende eller sätt att uttrycka sig), minns jag inte, men det lyfte fram hur oerhört gediget Tolkiens utmejsling av persongalleriet har varit. Det var, så vitt jag minns det, något som någon sade eller gjorde vid ett tillfälle, vilket låg till grund för och motiverade att just han eller hon långt senare valde eller handlade på ett bestämt och helt följdriktigt sätt.

Och just i det exempel som vi precis har avhandlat här ovan, med "wonder" som styrande ord, ser vi hur konsekvent och medvetet han skriver. Det faktum att ordet står såväl i slutet av The Hobbit som i början av The Fellowship, visar hur bra koll han har på vad han skriver och hur medvetet han laborerar med ord och ordval. Och rätt igenom hela verket fortsätter han i samma stil. Det är till exempel ingen slump att Aragorn sjunger för Boromir vid dennes död: "What news from the North..." för att sedan ropa samma fråga till Rohans ryttare sjutton sidor längre fram.
Det är ett litet helsike för en oinsatt översättare att hålla reda på alla sådana medvetna ordval.
Var tvungen att kolla ett annat ställe där texten måste stämma, nämligen när Gollum upprepar sin fiskgåta från The Hobbit 1.050 sidor senare i The Two Towers. Jodå, Norstedts, eller E. Andersson, eller kanske rent av Swedenmark, har gjort sin hemläxa i Hobbiten (som översattes efter De två tornen) och låter Gollums fiskgåta stå oförändrad Lotta Olssons tolkning trogen (borde hon inte ha stått med som verstolkare i Hobbiten i och med det?).

Det är förbluffande att här på forumet ta del av den kunskap och de avslöjanden/analyser som har gjorts av verkets språkbild. Så, sammanfattningsvis: Det finns en bok eller en längre avhandling som behöver skrivas om Ringenverket, och du Ohlmarxisten är en av de bästa för uppgiften.

Men men... Skit i't, om du inte vill...

Randalin, det är inte min bok du beskriver. Det är din!

I det sammanhanget är det här lite intressant:


Här gäller det att veta vem Bilbo är och minnas vad han varit med om. Det här är nog tänkt att vara en högst interaktiv del vid högläsning. Vi ser dem, en andäktigt lyssnande barnaskara, sitta uppkrupna vid elden och i dess trolska sken lyssna till Bilbos tjusande och gåtfulla tal bortom tid och rum och på faderns vänliga uppmaning ivrigt förklara vad Bilbo menar.

Det gäller att veta att Bilbo är från nedom Kullen och att ... oops! På svenska tar det emot lite redan här, åtminstone för våra officiella svenska översättare. De har ju inte översatt kapitelnamnet "Over Hill and Under Hill" till något som innehåller "kulle" (eller "backe" i Zetterholms fall), vilket är begripligt. Så inte nog med att koplingen mellan Kullen och kapitelnamnet finns där och i sig innebär en svårighet för översättaren, utan Bilbo har även fräckheten att anspela på det.

Hallqvist bommar sedan totalt det där med "I came from the end of a bag, but no bag went over me." Hon översätter till: "Jag kommer från en Bagges hus, men ingen bagge har stångat mig." Jo, alltid roar det väl nån. Men det anspelar ju inte på något av Bilbos äventyr! Har hon helt missat att dvärgarna men inte Bilbo blev säckade!

Men, men, även den gode Tolkien själv missar en av gåtorna. Så tydligen hade inte ens han alltid så bra koll på vad han hade skrivit. Eftersom jag vet att Randalin fullkomligen älskar gåtor, avslöjar jag naturligtvis inte redan nu vad Tolkien har tappat kollen på. Men en ledtråd har jag just precis givit. Och det handlar inte (längre) om någon tolkningsfråga. Gåtan, som även förbryllat skarpögda läsare här på forumet, fick nämligen ett elegant och övertygande svar strax efter det att The History of The Hobbit hade publicerats.

Nej, med tanke på att han ibland omarbetade det han redan hade skrivit och gett ut (vilket vi har avhandlat tidigare, rörande "pity-citatet"). Han skrev ju även om en del annat, och ändrade till och med på det faktiska händelseförloppet, i likhet med Bilbo själv, även om Bilbo aldrig ändrade texten i själva Västmarks röda bok.

Och visst låter den senare versionen bättre, då det känns osannolikt att Gollum skulle gripa det dyraste han hade och använda som insats, även om Bilbo (och Tolkien) fick det att låta så, såväl i förstautgåvan som i ordduellen med Smaug (som jag antar att The History of The Hobbit förklarar med övertygelse att även om Tolkien ändrade historien, så skulle Bilbo i en ordduell hålla fast vid den falska historien i sin beskrivning av sig själv, trots att boken inte direkt beskriver någon "vinst".

Hur nära kom jag i min ringa gissning, käre Ohlmarxist...?

Eeh, ett av alla de namn som Bilbo ger sig själv i citatet saknar så att säga verklig täckning i boken. Och det har varit så sedan originalutgåvan. Det här är något man som översättare måste ta ställning till.