Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

För en tid sedan avhandlade vi här huruvida "dig" i slutet av Galadriels sång (Farväl till Lórien/Ringens brödraskap) blir förvirrande. Syftar det på Eldamar (vilket det gör) eller på Lórien som alldeles innan apostroferas i dikten? Jag har därför omarbetat dikten, med ett nytt slut.
Vilket är mest lyckat; det gamla eller nya?


... eller möjligen: "vad skepp kan bära mig tillbaks på vida hav en gång?"

Ack! Jag har inte ens kommit mig för att kommentera Randalins nu två veckor gamla Boromirvisa än, och nu står här tre alster till på väntelistan. Så går det när man prokrastinerar. Men det är så ansträngande, och potentiellt känsligt, med diktkritik så jag har inte riktigt orkat. Får ta tag i det snart, innan listan växer mig över huvudet...

Tre alster??? Jag har 99 sidor att kommentera!

Jag har svårt att ha några kloka synpunkter på översättningar av den här dikten, för jag får inte riktigt kläm på den i original. Jag förstår inte riktigt versmåttet, det flyter inte för mig. Det är vissa rader i varje vers som avviker, där raden avslutas på ett korthugget sätt med tre betonade i rad: "long grass grows", "grey sea's mouth" och några till. Närmare bestämt är det första och sista raden i första versen, bara sista raden i andra versen, och bara andra raden i tredje versen. Voffor gör han på detta viset? Finns det någon särskilt mening med att välja ut just dessa rader? Hur skall man förhålla sig till det i översättningen? Egentligen tycker jag att det är ganska snyggt, och om jag någonsin kommer så långt så tror jag att jag kommer att försöka fånga det i min version. Men det innebär inte att jag har begripit tanken bakom!

Men om jag bortsett från det ändå skall kommentera din översättning, Randalin, så tycker jag på det stora hela att den är mycket bra! Du har hittat många poetiska ordval och snillrika rim. En rad gillar jag inte riktigt, och det är den där med "skuggridån". Den bilden blir för ansträngd, tycker jag. Vilken ridå? Och sedan har Tolkien allittererat ganska flitigt i original, och ger sin dikt lite extra lyster med det. Det hade du gärna fått fånga mer i översättningen. Men, som sagt, mycket bra!

Lustigt nog har jag också precis översatt Boromirs sång utan att ha en aning om att den just var postad här.

Från Rohan över kärr och äng där tuvan växer grön
går Västanvinden hit i hast och far kring murens krön.
’Vad tidender från väster bär du till oss i ditt sus?
Har du sett Boromir den långe under månens ljus?’
’Jag såg hans ritt tvärs nejder där sju vida floder rann
och hur han gick i tomma trakter, innan han försvann.
Jag vet ej om hans horn gett klang i skuggorna i norr
men månne Nordanvinden hört denne son av Denethor.’
’Åh Boromir, från muren har jag spanat efter dig,
men från västerns vida ödeland kom du ej hem till mig.’

Från havets rand, från ås och sten, far Sunnanvinden fri.
Den jämrar sig vid portarna och bär på måsens skri.
’Vad tidender från söder bär du, suckars vind, uppå?
Var är nu Boromir den sköne som vi saknar så?’
’Spörj inte mig, ty många ben har sjunkit där i dy
på vita och på mörka stränder under stormig sky .
Längs Anduin har många rest med havet framför sig
men fråga Nordanvinden, ty den sänder dem till mig!’
’Åh Boromir, åt söder går en väg mot havets rand
men du kom ej med måsars skrin omkring dig till vår strand.’

Från Kungaporten rider Nordanvinden med sitt horn
som ljuder ovan vattnens fall och ekar kring vårt torn.
’Vad tidender från norr, o vind, förs med till Gondors män?
Vad tidender om Boromir? Den tappre dröjer än.’
’Vid Amon Hen hans stridsrop ljöd och ensam där han stod
mot många grymma fiender som frestade hans mod.
Han bars där stolt med kluven sköld och med sitt brutna svärd
bort över gyllne Rauros fall, dit gick hans sista färd.
’Åh Boromir, mot norr ska Tornet evigt blicka ut
mot Rauros gyllne vattenfall på vakt till tidens slut.’

Välkommen tillbaka, Túrin! Det var alldeles för länge sen!

Tack! Jag kan inte svära på att det är en definitiv återkomst, men jag kände att dikten behövde postas i alla fall.

Intressant med två så olika nytolkningar av samma dikt! Ni har knappt några rimord alls gemensamma, Túrin och Randalin. (Jag vet inte hur ni brukar göra, men om jag översätter rimmad vers så brukar jag oftast börja med att få till själva rimmet, så får resten av raden sedan växa fram utifrån det. Undantaget är om det är någon enstaka rad som jag tycker har en speciell klang som är tongivande för hela dikten: i så fall försöker jag översätta den först av allt, så rakt som möjligt, och så får resten anpassas till det. Ett exempel på en sådan rad är Thy starlight on the Western Seas i Elbereth-sången.)

Túrin, jag skulle i princip kunna återanvända min kommentar till Randalin om din tolkning också. Som helhet mycket bra! Jag gillar ditt språk, det känns lite skönt gammaldags: lite mer gammaldags än Randalin, och kanske också än originalet, men jag tycker att det passar väldigt bra för ändamålet. Liksom Randalin så skulle du kanske kunna spetsa till tolkningen genom att strö in lite mer allitteration.

Likt Randalin har du heller inte överfört de där "specialraderna" där Tolkien plötligt frångått versmåttet och avslutat med tre betonade i rad. Jag vet inte vad Tolkien hade för avsikt med det, men jag är ganska säker på att det är medvetet gjort. Med reservation för att jag är kass på diktteori så tycks den här dikten vara på blankvers, med en grundrytm där varje rad består av fyra plus tre jamber. (En jamb är en stigande tvåstavare, ta-ti: Through Rohan over fen and field t ex har den enkla rytmen ta-ti, ta-ti, ta-ti, ta-ti, med betoning alltså på varje "ti".) När Tolkien frångår den här rytmen så är det oftast bara för att klämma in något extra obetonat småord, typ "the", vilket nog kan lämnas därhän. Men på några ställen tycks avsteget alltså vara större och medvetet, och jag skulle nog försöka fånga det om jag översatte den här dikten. Typ så här:

Från Rohan över fält och fly, där högt gräs gror,
där vandrar Västanvinden, omkring murarna den snor.
Vad nytt från Väst, o vandrarvind, bär du i timmen sen?
Har du sett Boromir den långe under stjärnors sken?

När man i övrigt håller sig strikt till rytmen, som jag försökt göra här, så sticker första radens avslut ut lite extra och har en märkbar effekt. Om det sedan är snyggt eller inte, och om det är värt att försöka översätta eller inte, det är väl en smaksak.

Om jag slutligen skall ställa er mot varandra - det är ju trots allt en tävling, det här! - så tycker jag att Randalin har gjort en bättre och mer välklingande tolkning av den luriga raden med the white shores and the dark shores (där Tolkien för övrigt också frångår blankversrytmen lite grann), och klart bättre fångat det poetiska avslutet med upprepningen av Rauros, golden Rauros-falls. Men totalt vill jag ändå ge en knapp seger till Túrin för helhetsintrycket och flytet i språket. Om jag någonsin kommer så här långt i min egen översättning så kan ni lita på att jag kommer att stjäla friskt från er båda två!

Sitter du och tjuvhåller på några fler diktöversättningar, Túrin? (Randalin gör det i alla fall! Om du missade den tidigare diskussionen så är han tydligen halvvägs genom TTT i sin översättning, och har alltså översatt rubb och stubb, inklusive dikter, fram till dess. Jag är fortfarande lika grymt imponerad och avundsjuk som när jag först fick höra det!)


(Och EredGorgoroth: Nej, jag har inte glömt dig! Jag skall kommentera dina tolkningar också tids nog. Men det var lika bra att beta av även den här versionen av Boromirs sång när jag nu ändå redan hade börjat kommentera den.)

Tack för kommentarerna!

Jo, jag går också på rimorden först och ja, det är intressant att vi har så få gemensamma rimord faktiskt. Något enstaka av mina visade sig överensstämma med de två "riktiga" översättningarnas. För övrigt tycker jag att Ohlmarks slår Olsson med hästlängder ifråga om just den här dikten.

Du har helt rätt i alla dina kommentarer, som vanligt. Allitterationerna var något jag gradvis glömde att tänka på i och med att jag brottades med att få till själva versmåttet. Jag valde också att strunta i de annorlunda radsluten, då jag inte riktigt fick kläm på hur de avvek från resten. Jag gick på att bygga 4+3 jamber genomgående. Jag var också rädd att avvikande från det skulle tolkas som metrisk inkompetens snarare än ett stilgrepp.

De två rader som du ger specifikt till Randalin håller jag helt med dig om. Stränderna är snyggt lösta i den versionen. Jag tyckte dock om bilden av den stormiga himlen och var mån om att ha kvar den. Det rimparet var faktiskt det sista jag satt och tragglade med och min nuvarande version är ändå betydligt bättre än den föregående jag hade. Jag övervägde samma upprepning som Randalin har i slutraden, men var osäker på om "fall" var lika tydligt att det var vattenfall som "falls" på engelska, men det är ju lätt ändrat i min version, eftersom det metriskt bara är att skjuta in ett komma och byta "vatten-" mot "Rauros-".

Jo, jag sitter på Gil-galads fall som jag är osäker på om den någonsin blev diskuterad ordentligt här. Här kommer den:

En alvers kung han var en gång
Gil-galad som är sörjd i sång.
Hans var det sista fria land
som låg där utmed havets strand.

Långt var hans svärd, skarp var hans lans,
på långt håll såg man hjälmens glans.
För stjärnorna i nattens köld
en spegel var hans silversköld.

För länge sedan red han ut
och ingen känner än hans slut.
Hans stjärna föll för mörkrets hand
bland skuggorna i Mordors land.



För övrigt, Randalin: sjukt imponerande att du har kommit så långt med en översättning av alltihopa!

Jag har egentligen mycket mer angelägna verser att ta mig an, sådana som jag faktiskt behöver för min pågående översättning. Men av någon anledning har jag fått dvärgasången ur The Hobbit på hjärnan (det är förmodligen filmens fel!), så jag kunde inte låta bli att ge mig på den lite. Det var främst andra versen jag ville översätta, som verkligen är magisk i original, men första versen fick åka med också av bara farten.
(Det här versmåttet, med trippelrimmet och inrimmet på tredje raden, är för övrigt hur lurigt som helst! Men kul! )

Inte direkt min favoritpoesi ur LotR - alldeles för jolmigt sentimentalt. Men översättas måste det likafullt! Och då infinner sig genast en massa frågor. Första radens två halvor känns igen från tidigare Bombadill-sånger (Frodo är här en simpel plagiatör!), så de vet jag lite grann var jag har. Och tredje raden med sitt gafflande om årstider sägs av förståsigpåare ge viktiga ledtrådar till Goldberrys natur, så den raden bör nog översättas så rakt som möjligt. Men hur är det med resten? Vad är viktigt, vad kan lämnas därhän? För att en del av innehållet måste ruckas på om versmåttet skall kunna bevaras är, åtminstone utifrån min begränsade förmåga, oundvikligt.

Så här ser min tolkning ut just nu, efter åtskilliga timmars kamp:


Värsta problemen har jag med det där med "the living pool". Vad är en "levande göl" för något? Om man när det gäller stenarbeten säger till exempel att "the throne was carved from the living rock", då brukar det betyda det att den är uthuggen direkt ur klippan, att tronen fortfarande sitter ihop med resten av urberget. Är det kanske något liknande här, är en "living pool" en stilla och djup del av ett större vatten? Alltså i det här fallet något lugnt bakvatten i Videvindlan? Finns det i så fall något bra svenskt uttryck för detta? Eller vad kan "living pool" annars betyda? Jag förmodar att det inte är ett uttryck analogt med "living room", annars hade jag enkelt kunnat översätta det till "vardagspöl"...

Ohlmarks körde med en djärv nykonstruktion, "du livsgölens vass", men även om jag lyfter på hatten för hans kreativitet så tycker jag inte att det blev särskilt lyckat den här gången. Olsson körde med ett lamt "O vass invid en glasklar damm", förmodligen som något slags kompensation för att hon inte har tagit med strofen "clearer than clear water", men jag tycker inte att det blev alls bra.

Själv väljer jag som synes bort vinden på vattenfallet i sista raden, till förmån för att ge de garvande bladen den plats de behöver. Men det där är ju ytterligare något jag inte förstår. Vad då "the leaves' laughter"? Jag är nog helt enkelt inte tillräckligt mycket av poet för att begripa sånt där...

Är det någon här som har läst Tom Bombadills äventyr, och kan se att något i dikten syftar på mer konkreta saker vi får veta om Goldberry i den boken? Om inte, och om ingen ser några andra bra anledningar till varför min tolkning missar eller feltolkar något väsentligt, så får den nog bli ungefär så här. Skall bara hitta något vettigt ord att använda istället för "livlig"...

Det känns som ett stilgrepp i sann nonsensanda. Det hade varit naturligare, för att inte säga klichéartat, att prata om typ vattenfallets skratt och vindens sus i löven. Frodo har helt enkelt vänt på det.


Lite samma sak här. "Living water" är inte vad man förväntar sig finna i en pöl.

Tramsig nonsenssentimental naturpoesi är ofta ganska segt, kan även jag tycka.

Ack, solen som leker bland dunungar fina
Kaninungar grina, och vindarna vina... etc etc osv osv

Men just hos Tom Bombadil blir det som att komma in i en godiskiosk efter att ha hungrat hugvill på håglös hed.
Därför är det så skönt att Tom inte är kvasisentimental eller distanslöst seriös, som en alv lätt skulle kunna bli. (Tycker t ex att mötet med Gildors högalver tenderar att luta åt det hållet.)

Därför gillar jag att även Frodo utbrister i naturromantiskt nonsens, så här tog jag mig ann verserna ovan:..."vår på nytt kvittra!" hade jag först, men då återstod bara att Snövit skulle kika fram bakom en buske och börja sjunga tillsammans med de där dungungarna och grinande kaninerna i början av mitt inlägg.

Jag har tolkat "living pool" som "livlig damm" för att det är snarlikt och ger mig en tydlig bild av platsen som beskrivs. "Living" är förmodligen en dubbelbetydelse. Under hela episoden med Tom Bombadil beskrivs Gullstarr (MYCKET SNYGGT, KAMELEN, SÅ SNYGGT ATT JAG EV SNOR DET RAKT AV, OCH ÖNSKAR ATT JAG KOMMIT PÅ DET SJÄLV) sjunga och röra sig som ett levande vatten, och gång på gång beskrivs det imaginära vattnet rinna från höga höjder ner mot lågland och dalsänkor på ett livligt/levande sätt. Hon är ju the "River-daughter" och ett med vattendragen.

Jag borde ha skrivit mina inlägg i omvänd ordning, för det känns trist att komma med en smula ris efter ros. (Dock; vilken ros det var! Gullstarr! Jag kan inte smälta det. Det är så jävla bra!!! Det hade varit/kommer att vara en svensk klassiker i stil med översättningen "Vidstige" om inte ännumer älskad, om den hade varit allmänt känd/blir allmänt känd!!!)

Mitt ris består av att jag tvekar på ordet "står" i rad två. Du gjorde ett liknande påpekande angående ett träd (tror jag). Typ "ett träd man såg". "Man såg" är ett halvlyckat översättningsgrepp, och jag tycker tyvärr även att "där fädrens djupa grottor står" är halvlyckat. Dels är det lite för uppenbart att man vill rimma s a s, dels undrar jag om grottor per definition kan stå.
Vidare antar jag att det är Moria som beskrivs - "där" antyder iallafall det - och jag tycker nog att den inledande strofen uppehåller sig för länge vid Dimmiga bergen, istället för att i tanken ta sig till Ensliga berget i rad två.
Gör om gör rätt. Det förtjänar dikten och det kan du.

PS Ber om ursäkt för den grova eden tidigare i inlägget, men ibland måste man... Gullstarr!!! Jag säger bara Gullstarr!!!...

Det gör inget alls att du risar, Randalin! Jag är själv inte över sig nöjd med den där dikten, inte än i alla fall. Jag har ju inget egentligt behov av den och har därför inte kämpat så mycket med den som jag kunde ha gjort. Nu har jag lite konkret kritik att utgå ifrån nästa gång jag ger mig på den. Tack för det!

Och jag är förstås glad att du är så förtjust i Gullstarr!