TROLLKARLENS
LÄRLING
Fjärde avsnittet
– Profetians dotter
Av: Maria Byquist
Bild:
Maria Byquist
nga
sörjde, men raseriet brann inom henne och hon hastade efter kungens
här. Han var först förvånad över att se henne komma i sporrsträck på
drottningens snabbaste häst, och trodde att hon kanske förde med sig
ett meddelande från drottningen. Men när han fick veta att hon tänkte
delta i striden skrattade han åt henne. Det var först när hon, genom
att slita upp en fullstor ek med rötterna och sedan förtära den med
lågor, visat sin förmåga, som kungen godtog att hon följde med.
Dagen gick långsamt under det att de red vidare med stor vaksamhet.
När kvällen kom kunde de skymta fiendens fanor vid horisonten, och när
nattens mörker föll började den bittra striden.
Lysande av så stark magi, att även de icke magikunniga
kunde se hennes ljus lysa upp natten, slog hon ner horder av fiendens
mörkervarelser. Varenda av dessa varelser som fortfarande vandrade på
jorden fanns i denna mörkrets slutgiltiga armé.
Som Nattvandraren förutspått lyste Inga som en fyrbåk över
slagfältet. Men trots hennes styrka verkade fienden vara för mångtalig
och för stark. I det kritiska läget, när alla trodde allt var förlorat,
såg hon ett flammande rött sken bredvid sig och Han var vid hennes sida.
Med sin stora styrka slog han mot fiendens varelser, och deras led började
tunnas ut. Den glädjen tände på nytt en gnista i henne, och hopplösheten
var som bortblåst. Med en ny våg av magi utplånades alla de kvarvarande
ondskans varelser, som av en flodvåg med sin upprinnelse i henne. Den
främste av magikerna på motståndssidan, Nattvandrarens förre lärjunge,
var den ende som hade krafter kvar. Styrkan i Ingas attacker hade bränt
bort magins förmåga från de andra.
De onda var slutgiltigt besegrade. Han, deras stridsherre, stod kvar
med ett fåtal människor som valt att följa honom. Men han tänkte inte
låta sin gamle mästare komma undan med att ha sluppit fri från sitt
fängelse och berövat honom segern. Med sina sista krafter skickade han
iväg ett spjut av ren nattskugga mot Nattvandraren, som såg spjutet
komma emot sig och beredde sig på döden. Strax innan spjutet slog in
i hans hjärta såg han ett klart lysande ljus och tänkte att det är Mannens
budbärare som kommit för att hämta honom. Men när träffen av spjutet
bröt tystnaden som sänkt sig över slagfältet, såg han att det var
Inga som slängt sig mellan honom och spjutet av nattskugga. Det hade
slagit in i hennes bröst och var på väg att lösa upp sig i mörka rökvirvlar.
Hon föll bakåt i hans famn.
"Mitt liv är ändå inte värt något utan dig vid min sida.
Du lät mig inte leva för dig, dock kan du inte hindra mig att dö för
dig. Min kärlek kommer alltid att finnas hos dig, även om min kropp
nu lämnar din sida. Vi kommer att mötas igen, när också din tid i denna
värld nått sitt slut. Han som i denna ålder kallas Mannen kommer om
lång tid att sända sina budbärare efter dig och då möts vi igen, i ljuset
som aldrig dör.
Jag ser i dina ögon det du inte vågat säga mig, att du
älskar mig liksom jag älskar dig. Och därmed är den sista delen av din
profetia besannad. Jag, som var magins höjdpunkt, fick bli lycklig till
sist. Jag lämnar denna värld, centrumet för världar, och går till ljuset
lycklig, ty jag tvivlar inte längre på din kärlek."
Nattvandraren lade sin hand mot hennes bröst och samlade
all sin kvarvarnade styrka för att hela hennes skada. Hon tog hans hand
i sin och såg in i hans ögon.
"Älskade vän, det är förbi. Inte ens du med all din uråldriga
kunskap kan hela döden. Den är och förblir oåterkallelig. Detta är femte
gången som Tiden fullbordat sin resa. Idag börjar den på sin sjätte,
och ett nytt hopp skall komma.
Hjälp människorna att finna det goda i sig själva, ty ondskan
kommer inte längre att komma från troll och oknytt -- de är för alltid
borta -- utan från vanliga människors inre. Magin kommer att vara borta,
ty alla mörkrets trollkarlar är försvunna. Allt blev som du förutspådde
den första gången vi möttes. Magin är borta och människan står ensam
kvar.
Farväl min älskade, min broder och min vän. Jag vet att
vi kommer att mötas igen."
Med dessa ord dog Inga i Nattvandrarens armar. Han kysste
hennes läppar, men för första gången besvarade de inte hans kyss och
där satt han med henne i sin famn och kände hur livet var borta och
hon sakta tappade sin värme. Vinden sjöng i träden och i sin sång tog
den upp hennes sista ord: Farväl … älskade … broder … vän … farväl …
---------------
Till föregående avsnitt
---------------
Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp