EN
ÖVERGIVEN BORG
Andra avsnittet
– Svartspråk
Av: Gustav Dahlander
Bild:
Patrik Jakobsson
å
Indrâzors inrådan var det med viss försiktighet som de smög sig närmare.
Snart var de nästan framme vid den lilla flod vilken de måste övergå
för att äntra borggården. Då stannade Indrâzor tvärt.
"Vad är det?" sporde honom Umeras.
"Tyst!" Indrâzors viskning var nästan ohörbar. "Jag
tyckte att jag hörde röster. Lyssna!"
I det att de båda höll andan och spänt riktade sin
uppmärksamhet mot den mörka stenväggen uppfattade de ett svagt mummel,
som av sträva, näst intill gutturala röster. Då de stod där och lyssnade
verkade det som om rösternas antal och styrka tilltog, och nu, efter
vad det verkade, var alldeles inpå dem.
"Fort, bakom busken där!" viskade Indrâzor och drog
med sig Umeras in bakom ett spretigt törnesnår, som dvaldes bland murens
skuggor.
I samma ögonblick som han gjorde detta hördes skarpa
kommenderande rop inifrån borggården:
"Askh ghnimri nakta! Vaktor gri!"
"Vad nu? Vad skall detta betyda?" flämtade Umeras.
"Att du tog fel i din bedömning att borgen var tom",
svarade honom Indrâzor iskallt. "Om inte mina öron bedrar mig är det
svartspråket som talas därinne. Denna borg, min vän, befolkas av
någon form av skuggtjänare; troligtvis orker."
"Dessa svekfulla kreatur, skall man då aldrig …"
Längre än så hann inte Umeras, ty i samma stund som han talade hördes
ljudet av dussintals fötter som sattes i marsch. De båda äventyrarna
hukade bakom snåret så gott de förmådde, samtidigt som starka armar
vräkte omkull en väldig träskiva, dubbelt så stor som en ladugårdsdörr,
tvärs över floden. Indrâzor och Umeras sneglade ut genom grenverket
och kunde nätt och jämt urskilja ett tiotal orker, som under idogt,
rått pladdrande sprang ut ur borgen. Innan de båda människorna hann
göra något var de mörka gestalterna borta, försvunna bland trädens skuggor.
"Jag hade rätt", sade Umeras efter en stunds tystnad.
"Borgen är tom."
"Så må du då tro det", replikerade Indrâzor. "I vilket
fall skulle jag nog föreslå att vi fortsättningsvis gör som jag säger."
"Vi får väl se hur det blir med den saken. Under
rådande omständigheter skulle i alla fall jag föreslå att vi
drar nytta av det faktum att orkerna, i all sin vänlighet, lämnade kvar
träskivan över floden."
"Nåväl, just det förslaget kan jag nog godta", svarade
Indrâzor, i det att han följde Umeras på den stabila träövergången.
Väl över på den andra sidan fann de att de praktiskt
taget redan befann sig på borggården. I det att de smygande fortsatte
in mot borgen hördes plötsligt springande steg inifrån huvudbyggnaden.
"Tillbaka", väste Indrâzor, och drog återigen med
sig Umeras.
De båda snodde runt muren alldeles framför floden
och hamnade nu på varsin sida av öppningen, som tidigare tycktes ha
varit spärrad av en nu för länge sedan förmultnad port. Stegen kom närmare,
de var gott och väl halvvägs över borggården. Av deras rytm gick det
att utröna att det var två personer som närmade sig. Umeras lade handen
på svärdsfästet och såg på Indrâzor, som drog sin klinga och gjorde
tecken till anfall.
 |
Ögonblicket senare låg en av orkerna död på marken, dräpt av Indrâzors klinga. Den andre hade emellertid hukat för Umeras anfall och var nu springande på väg över träbron, under det att den tjöt för full hals. Turen log dock mot de båda krigarna denna gång, då orken halkade till på det våta trävirket och föll. Indrâzor utnyttjade situationen blixtsnabbt och högg kreaturet i foten. Orken hävde upp ett kort skri, som höggs av tvärt när Umeras klinga ven genom luften och skiljde huvudet från kroppen.
"Fort! Vi måste städa upp efter oss innan de andra orkerna återvänder. Det här gick inte riktigt så smidigt till som jag hade hoppats", sade Indrâzor, samtidigt som han vräkte ned den döda kroppen i floden. Umeras gjorde utan dröjsmål samma sak med den ork som Indrâzor dräpt, och de båda högg sedan tillsammans i för att avlägsna träbron från floden. Samtidigt som de drog upp den tunga träskivan på sin sida av floden hörde de orkernas springande steg i skogsbrynet. Varje spår av striden var nu undanröjt, och de båda vännerna kände sig ganska nöjda med vad de åstadkommit. Detta föranledde att de vände om och snodde runt muren en andra gång, nu mot borgen till.
"Vi gömmer oss i huvudbyggnaden", sade Umeras, samtidigt som han började springa över borggården. Indrâzor, som egentligen hade tänkt sig ett gömställe närmare muren, hade inte annat att göra än att följa nordmannen.
---------------
Till föregående avsnitt
Till nästa avsnitt ---------------
Tillbaka till sagans förstasida
Tillbaka till julkalendern 2005
Tillbaka till Alster
Upp