Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Om översättningen av Silmarillion har jag faktiskt (för en gångs skull) inget att säga! Det var alldeles på tok för länge sen jag läste den. Det allmänna intryck jag fått av kommentarer här och där är att Adlerberth har gjort det bra, men kanske en aning för bokstavstroget på sina ställen.

Anders Stenström (Beregond) står även med som översättare av den nya svenska utgåvan så jag antar att det har skett en del revideringar. Jag har dock inte den gamla utgåvan att jämföra med.

Tror det handlade mest om att göra Silmarillion kompatibel med Anderssons ringöversättning. Men Beregond är ju Beregond, så om det fanns några direkta felaktigheter har han säkert bemödat sig om att rätta dem.

Hoppas han fixade det där med att "tvinga Thingol att bli Celegorms maka" i Om Beren och Luthien. Det var nästan Ohlmarks-klass på den tabben!

Hej, jag vet inte om detta är rätt tråd att skriva i men hur som helst så fick jag nyligen en kopia av Silmarillion på svenska som jag planerar att läsa efter jag läst LOTR. Däremot förstår jag inte hur jag ska uttala namnet Morgoth på svenska. När jag läser på svenska brukar jag alltid svenskifiera alla namn som inte har översätts (till exempel Frodo och Sam) eftersom jag tycker det låter konstigt i mitt huvud när allting är på svenska förutom vissa namn. Dessutom brydde Tolkien mycket om namnen och ville att de skulle översättas korrekt.
Men hur kan man försvenska eller översätta Morgoth? Skulle det vara rimligt att uttala det som "mår-gått"?

Det är rätt tråd, eller nära nog!

I den (faktiskt ganska bra) svenska radiodramatiseringen av ringsagan från 1995 gjorde de just så, minns jag: alla namn försvenskades i uttalet så mycket det gick. Det låter bitvis rätt illa, tycker jag. Jag menar, det är klart att man uttalar namn som Frodo och Gandalf på svenska, för det skall ju föreställa namn på väströna, det som i översättningen skall ersättas med svenska, utan ett spår av den engelska förlagan. Men "Ara-gorn" och "Ara-torn", med förledet uttalat som papegojfågeln, "Elberett", "Lutien" ... det blir lite fånigt, tycker jag. Alviska namn skall väl i görligaste mån uttalas på alviska, tänker jag, eller något som känns som en rimlig svensk approximation av alviska i alla fall – vilket faktiskt inte är riktigt samma sak som en engelsk approximation av alviska. Men det är definitivt inte samma sak som svenska heller.

Det är rätt tråd, säger jag också. Det finns kanske andra ställen, men här finns Tolkienkunskap även om gruppen är rätt passiv numera.

Det här med uttal av namn är ett komplicerat ämne och då måste jag delvis frångå min Tolkien-fan-roll och inta min språkvetenskaps-roll.
Generellt är språkvetare mycket försiktiga med att diktera uttal. Uttal är personligt och skiljer sig rejält från person till och person och från dialekt/ort till dialekt/ort.

Till exempel uttalar de flesta svenskspråkiga kombinationen -rs- i ord med ett sje-ljud medan framför allt personer med skorrande r (tungrots-r) samt finlandssvenskar i gemen uttalar r och s var för sig. Förstå uttalas alltså ”förschtå” av de flesta, medan t ex Helsingforsbor och Malmöiter säger för-stå.
Vi har även olika uttal av t ex kex: hårt k – K-ex – bland de flesta svealänningar och norrlänningar medan uttalet tjex är betydligt vanligare i Götaland. Båda är fullt accepterade.
Vidare har vi eerkänna och äärkänna, cheef och chääf.
Stor acceptans för skillnader ges av språkvetare. Vi har helt enkelt olika uttalsbas.

Det samma gäller framför allt ortsnamn medan man bör vara mer noggrann med personnamn eftersom dessa är just personliga och ligger nära identitetskänslan. Att London uttalas olika på engelska och svenska är helt okej: land’n respektive lånndånn. Osv.
När jag hör alver i film/teveserier tala utmärkt brittisk engelska och plötsligt byta ”uttalsnorm” så fort det kommer ett personnamn blir det således lite krystat. I ”Rings of Power” anstränger sig aktörerna märkbart för att säga t ex GaladRiell, fastän det naturliga för dem hade varit att använda en mer brittisk variant med ett mjukare r-ljud. Naturligtvis tänker sig Tolkien att alvernas r-ljud är mer rullande, mer snarlikt svenskt r-uttal. Men det lyckas de inte heller prestera. Det blir snarare ett överdrivet ”Ranelid-r” som avslöjar att uttalet är onaturligt.

Det samma kan sägas om Morgoth för en svensk. Ska det uttalas brittiskt? Då blir det snarast ”må-goth”. Eller svenskt? Då kan det rent av bli ”morrgott”.
Jag skulle föreslå att man ligger nära svenskt uttal om man är svensk, men att man ändå använder läspljud på slutet. Alltså: snarlikt ”morgon”.
Jag har lite svårt för när folk byter accent och säger ”parii”, njeu jåårrk” och ”barthelånna” mitt i en svensk mening. Och det har jag även med Tolkiens namn.

Och språkvetare avråder generellt från detsamma. De menar att ortsnamn och mytologiska namn, osv, har sina olika uttal på olika språk, samt att det både är okej och att föredra.

Jag har bara första tryckningen från 2019 och där är fortfarande Celegorm queer (i modern betydelse). Men jag tycker det är lite fint ändå, som en motpol, en aktion, mot Ohlmarks omkönande av häxkungens bane

Men jag fortsätter här (eftersom jag finner tråden passande för fortsättande av en diskussion med Kamelen, eftersom han uteblev från gårdagens föreläsning, eftersom det kan vara intressant med andras tillägg och åsikter, eftersom han ändå lär hitta att jag svarar honom här) på spåret att det kanske borde gjorts lite mer med senaste utgåvan. Efter senaste genomläsningen tog jag tyvärr med mig att det för min del är lite väl ålderdomligt på sina ställen.

Ett exempel som är på gränsen:
"Han som aldrig tillförne rörts på detta sätt"
Har aldrig tidigare hört "tillförne" (om man inte räknar mina tidigare läsningar av sillen) men man kan ju ändå naturligt känna sig till vad det betyder och gå förbi det.

Men här tog det hel stopp:
"Maeglin var förvisso ingen vekling eller pultron"
Jag fick lägga ner boken och kolla upp "pultron". Kändes som en felskrivning av "plutron" vilket ju skulle varit helt skevt .

Finns fler! Men dessa anteckande jag senaste veckan.

En annan bortanför just på-tok-för-gamla-ord men som känns ålderdomlig, fast på fel sätt, är när Glaurung ska släpa sig fram och han gör det med "buller och bång". För mig hamnar man hos "Kling och Klang" och tycker man kunde släppt orginalet lite och bara låtit det vara någon typ av "oväsen". (Tänkte först föreslagit "brakandes", men...)

Jag gillar ju gamla ord och använder dem själv (alldeles för?) ofta, så jag är kanske inte rätt person att framföra detta klagomål till.


Jag har själv använt "tillförne" i min översättning, två gånger till och med!
"Aldrig tillförne har någon röst dristat sig att yttra ord på det tungomålet i Imladris, Gandalf Grå" låter jag Elrond säga (vid rådslaget), och
"Och aldrig tillförne har en dvärg gått segrande ur en ordstrid mot en alv" säger Legolas förtretat (efter besöket i Aglaronds grottor).
Poängen är förstås att just alverna skall låta lite gammaldags och högtidliga, som ett sätt att språkligt särskilja dem från andra folk. Jag skulle till exempel aldrig låta en hob eller Brimänniska uttrycka sig så!


"Pultron" är för mig inget konstigt ord alls, eller ens särskilt gammaldags. Jag hade mycket väl kunnat använda det, även om jag inte råkar har gjort det (tror jag). Men det är väl för att jag läste alldeles för mycket gammal nattstånden ungdomslitteratur under min uppväxt, antar jag. Ordet kan mycket väl tänkas ha förekommit i de Hjortfot, Biggles, Karl May-västern och annat jag slukade med förtjusning.


Här håller jag däremot med! Det är inte att det är för gammaldags som är problemet, utan att det är helt fel stilnivå och associationer. Buller och bång är mer vaktparaden, eller kanske en sån där gammaldags brandkår med en mässingsklocka på bilen, än ett hiskeligt monster som närmar sig. Dock vet jag inte vad det är för formulering Adlerberth har översatt här. Det borde man egentligen alltid kolla upp innan man säger nåt.

Jag har ingen koll på Silmarillion på svenska, har inte läst den sen tidigt nittiotal, tror jag. Men på engelska är ju stilen bitvis så hög och ålderdomlig att det definitivt känns befogat att gräva djupt i ordboken, tycker jag.

Från "great noise and blast" till "buller och bång" alltså.

Vad betyder ens "and blast" här? Sprutar han ut nåt?

Betydelsen här är högt ljudtryck tänker jag. Faktum är att jag tycker Adlerberths "buller och bång" är en helt OK översättning!