Alldeles riktigt, Pellegrino! Här är ett lite längre utdrag:
Åke Ohlmarks skrev:
På Aragorns uppmaning rodde de nu i långa skift och stränderna seglade raskt förbi. De såg dock föga av landet, då de mest rodde nattetid eller i skymningsljus och vilade sig på dagarna där de hittade säkra gömställen. På så sätt fortgick resan ända till sjunde dagen utan att något vidare inträffade.
Vädret var mulet och grått med östliga vindstötar men när kvällen övergick i natt, klarnade himlen i väster och släppte svaga blekgröna och gula strålknippen ner genom det grå molntäcket. Nymånens skära sam likt en fjärran liten jolle bland höga sjöar. Sam såg upp mot den och rynkade ögonbrynen.
Andersson är för övrigt rolig angående just den här passagen i sin dagbok:
Erik Andersson (i Ö. A.) skrev:
På ett ställe skriver Tolkien att vädret klarnade upp, "and pools of faint light, yellow and pale green, opened under the grey shores of cloud". Översättaren kan orera tills han bli blå i ansiktet, eller gul och blekgrön: hur trogen han än har avsett att vara finns här ett problem som måste lösas. Skall det svaga ljuset bilda en pöl här? eller en damm? kanske en göl av ljus? Och vad har de arma molnen för sig - jo, de tycks imitera grå stränder! Översättaren måste ta sig igenom detta, och han måste vakna nästa morgon, kunna se sig i spegeln och säga: "Ja, det var jag som skrev det där med ljusgölen i går."
Så hur formulerade Andersson då den här passagen, för att kunna se sig själv i spegeln? Tja, man får väl säga att han duckade för det mesta av Tolkiens liknelse, precis som Ohlmarks gjorde:
Erik Andersson skrev:
Vädret var fortfarande grått och mulet, och vinden kom från öst, men när eftermiddagen övergick i kväll klarnade det västerifrån och gula och blekgröna ljusstråk rann fram i glipor mellan de grå molnen. Där stack också nymånen fram sin skära, som glimmade mot mörk botten. Sam betraktade den och rynkade sina ögonbryn.
Din tur, Pellegrino!
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
