Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Håller med där. Bilbo kan jag läsa hur många gånger som helst, den är alltid lika bra och mysig

Håller tyvärr inte med men den är i topp tre !

1. Sagan om Konungens återkommst
2.Sagan om de två tornen
3. Bilbo


varför ettan inte är med är att boken stannar när dom kommer till tom bombadill .. men den är otroligt bra !

SoKÅ har några skitbra kapitel om Mordor, men i övrigt är nog den den sämsta delen av trilogin, och klart sämre än Bilbo.

Kapitlet om Tom Bombadill som är ett av de allra bästa med hela första boken!

Jag instämmer med Älva. Min stora sorg med filmen är att man plockat bort Bombadill (och några andra detaljer ).

FotR sparkar Bilbo i röven vilken dag som helst... Den har sagoberättaren Tolkien at his finest genom alla sina sidor.

Förutom i kapitlena då de är i Vattnadal eller Lothlórien (vilket säkert är 1/5-1/4 av boken). Kapitlena innan de kommer Kricke gryt är dock bland det bästa i Trilogin.

Bättre eller sämre...?

Varför Bilbo är en bra bok, om dock mer traditionell än ringen-trilogin, är på grund av Tolkien fantastiska påhitt kapitel efter kapitel. Många böcker som idag räknas som barnböcker, men som när de kom var vuxenlitteratur, är uppbyggda på liknande sätt (t ex Skattkammarön, Ivanhoe, Robin Hood). Varje kapitel är ett äventyr i sig, som tar den stora berättelsen framåt.
Varje "småäventyr" i Bilbo är oerhört klurigt och olikt det förra och nästa, vilket är klassisk äventyrsberättarteknik.
Exempel:
Hur Gandalf lurar Bilbo att hålla den inledande dvärgfesten.
Hur Gandalf lurar trollen att bråka tills solen förstenar dem.
Hur Bilbo och Gollum duelerar med gåtor.
Hur de räddas av örnar från vättarnas eldar.
Hur de lurar den ogästvänlige Beorn att ta emot hela sällskapet (på ett annat sätt än hur Gandalf lurade Bilbo i början).
Hur de går vilse i en sagolikt otäck skog.
Hur Bilbo lurar alverna och de flyr i tunnor.
!!!

Jämför detta med ex. De två tornen (om man nu vill jämföra).
Där tar det Tolkien 3! kapitel att komma från Helms klyfta till Sarumans port, och det utan ett enda egentligt äventyr (eller hapening).

Vägen till Isengård
Bland vrak och gods
Sarumans röst

Nu är jag rätt förtjust i Tolkiens berättarteknik även i ringen-trilogin, och vill inte påstå att det är något fel på fantasin heller...
Men Bilbo (om man nu gillar den sortens litteratur) är ingen egentlig barnbok, utan snarare den sorts breda och underhållande litteratur som kan trollbinda en hel familj - från ca 5-6 års ålder och uppåt.

De två verken tillhör så skilda genrer.
Bilbo har de fantastiska äventyren och deras kluriga lösningar.
"Ringen" har förutom sitt storslagna äventyr och politiska spel kontra god kamratskap och underbart persongalleri, även "finlitteraturens" psykologiska dileman i framför allt Gollum, men även Frodo, Sam, Boromir och inte minst i Theodens och Denetors liknande öden som i det ena fallet slutar i upprättelse, i det andra fallet i undergång. Så olika verk är svåra att rangordna eller jämföra med varandra.

Det är bara att hålla med!

Jag tycker personligen mer om LotR än Bilbo, till stor del på grund av stämningen som finns. Den finns i Bilbo också, men är mycket mer påtaglig i LotR. Det är den speciella stämningen som finns i böckerna (då syftar jag på både LotR, Bilbo och Silmarillion) som gör att jag gillar dem så mycket.

Bilbo är en charmig och otvungen barnbok, men den står sig slätt mot till exempel Det susar i säven (en av Tolkiens favoriter för övrigt), Nalle Puh och många av muminböckerna, som alla är barnböcker som verkligen har litterära kvaliteter. Men är de riktiga barnböcker? Både barn och vuxna kan nog säga att de böckerna är vuxenböcker som är skrivna som barnböcker. Själv gillade jag Paddan, Mumin och Puh som barn, men jag gillar dem faktiskt ännu mer som vuxen. Exakt detsamma kan jag inte säga om Bilbo. Och jag tror Bilbo hade varit mer eller mindre bortglömd idag om det inte varit för vad som komma skulle: "Den där Bilbo var inte alls så pjåkig . Det var visst någon gammal språkprofessor som skrev den. Äsch, vad hette han nu då? Jag tror hursomhelst att han var kompis med Lewis … Carroll." Men det är ju svårt att inte gilla Bilbo, och det är dessutom helt okontroversiellt. Den är helt enkelt en charmerande barnbok och försöker inte vara något annat.

Sagan om ringen (eller Ringarnas herre för den som hellre vill kalla den så) är en förvuxen barnbok och som sådan helt unik. När jag läste den första gången som tioåring var känslan helt otrolig (något slags i vid mening och för mig aldrig senare överträffad "sense of wonder", om man så vill). Det här var en bok just för mig men skriven på ett riktigt (vuxet) vis som gjorde att bokens fantasivärld framstod som otroligt verklig, och världen var en värld att längta efter. Jag är knappast ensam om att i den åldern ha känt ett verkligt vemod när boken tog slut, inte för att slutet är vemodigt utan för att jag längtade så efter att vara en del av den värld som jag hade läst om. När jag läser boken som vuxen är känslan naturligtvis annorlunda. Jag blir hela tiden fascinerad av hur otroligt välskriven boken faktiskt är (och att jag faktiskt fortfarande kan ryckas med i historien och känna en fläkt av den längtan jag kände som barn). Men tioåringen hade rätt i att det är en barnbok skriven som en vuxenbok, och det tycker jag fortfarande är häftigt. Ja, den saknar i stort (åtminstone i modern mening) "finlitterära" kvaliteter, tycker jag. Men än sen då? Och litteraturhistoriskt är den till skillnad från Bilbo viktig, tycker jag. Kanske är den historiskt viktigare än många (och de är många) av de böcker som jag tycker är "bättre". Den är i all sin litterära konservatism och avsaknad av finlitterära kvaliteter ändå nydanande på sitt sätt. Att sedan en del litteraturkritiker kanske säger sig föredra Bilbo ("som håller sig på mattan och inte låtsas vara något som den inte är") framför Sagan om ringen ("som försöker vara riktig litteratur") är väl mest ett sätt för dem säga att de inte gillar den senare och dess förmodade pretentioner, gissar jag.

Silmarillion har jag personligen aldrig gillat. Och jag håller även med Danne (nu igen ) om att den ur litterär synvinkel är "sämre" än Bilbo och Sagan om ringen. Men den är ju intressant ändå på sitt sätt. Den utgjorde ju så att säga grogrunden för Sagan om ringen. Och det är intressant hur det ur dessa överspända tonårsfantasier (tycker jag, alltså) slutligen kunde växa fram något så unikt som Sagan om ringen.

Och även om jag nu inte håller med Randalin om att Bilbo inte är en egentlig barnbok och så vidare, så uppskattade jag ändå som nästan alltid Randalins analys och tycker att den pekar på viktiga skillnader mellan böckerna.

Du nämner de tre största litterära verken i världslitteraturen som jag känner till! Mycket intressant, månne vi ha liknande litteratursmak?
Det finns säkert ren vuxenlitteratur som vida överstiger dessa böckers psykoanalys, och leder konflikt- och personlighetsutveckling till sin yttersta spets i större utsträckning. Men det geniala (och oerhört svåra) med barnlitteratur är att man måste förenkla och komprimera stora psykologiska draman och dess personligheter till en lättbegriplig nivå, utan att tappa i kvalitet. Det kan dessa tre verks författare. Och det lyckas inte Tolkien med i Bilbo, förmodligen var han inte ute efter det, men han gör det i Sagan om Ringarnas herre 8) .

Jag har alltid (och redan som barn m.a.o.) hävdat att inget av dessa verk är barnlitteratur i egentlig mening. Men jag har alltid haft svårt för ålderskategorisering över huvud taget, i synnerhet när det gäller barnkultur.
"Jag har skrivit en roman." "Jaha, vilken genre?"
"Jag har skrivit en barnbok." "Jaha, för vilken ålder?"
Så låter det tyvärr på många förlag.

Jag måste hålla med Ohlmarxisten i uttalandet om Mumin, med den skillnaden att jag först läste böckerna som vuxen. Det gick ju på tv när man var liten och jag uppskattade böckerna om Pelle Svanslös och Astrid Lindgrens sagor. Pelle Svanslös är ett bra exempel på barnböcker som är roliga att läsa även som vuxen då man ibland ser vissa vuxna skämt som man inte snappade upp som barn.

Jag håller inte med om att LotR skulle vara en barnbok med en vuxen stil. I såna fall är ju i stort sett alla fantasyböcker barnböcker skrivna på ett vuxet sätt. Är det därför inte Silmarillion faller in i smaken? Den är ohyggligt vuxet skriven och därför mycket svårläst. Men jag anser den som det största verket ändå och det mest arbetade (på sitt sätt). Man kan läsa en hel del genom raderna och efter femtonde genomläsningen så ligger saker och ting mycket klarare i dagen än de första gångerna. Man anar att det bara är ett skrap på ytan och tanken svindlar på vilka historier och dåd som gått förlorade i tidens djup.

Bilbo är och förblir en barnsaga som är mysig att läsa ibland men som inte ger den där jag-längtar-dit-känslan som de andra två ger och i synnerhet Silmarillion för min del.

jag håller med om att bilbo är den bästa boken, faktiskt, för jag tycker att den inte är lika tung och allvarlig som själva Sagan om ringen, och därför blir den mysigare att läsa. men resten håller jag absolut inte med om. "fjollalver". hahhhah. -dra på munnen-

Jag tycker att Tolkien har lyckats mycket bra med Bilbo, den är mysig och är en liten rak berättelse med inte lika många röda trådar som Härskarringen har. Bilbo är ju tänkt som barnbok men jagt tycker att den passar alla åldersgrupper lika bra. Vill man vila lite under trilogin läsandet så går det alltid att ta en paus i Bilbo.

Men om den är bäst... njaee där sätter jag hela ringen triologin på första plats.
Men jag håller med om att Bilbo är mycket bra. Liksom många andra verk av Tolkien.