Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Så har jag också tänkt. Ungefär som att Fylke och Bri hade det förindustriella England som modell, medan det civila Gondor inte var lika utvecklat, kanske som romarriket. Och Rohan var ännu mer primitivt, mer som vikingatida Norden.

Men romarriket hade ju i och för sig skjutshåll och andra bekvämligheter för resande, så det skulle inte förvåna mig om det fanns sådant även i Gondor, även om professorn inte nämner det rakt ut.

"Old Guesthouse" där Pippin mötte Bergil kanske var ett sådant.

När Frodo hoppar upp på bordet på värdshuset Stegrande ponnyn står följande kommentar:
"Han kände ringen på dess kedja, och helt oförklarligt drabbades han av begäret att trä den på fingret och försvinna från den idiotiska situationen. Det tycktes honom som om impulsen nådde honom utifrån, från någon eller något i rummet."
Lite senare i kapitlet: "Ett tag funderade han på om inte ringen själv hade spelat honom ett spratt – kanske hade den försökt avslöja sig själv som gensvar på någon önskan eller befallning som fanns i rummet. Han tyckte inte om utseendet på de män som hade gått ut."

Här undrar jag vad som är på gång. Texten refererar omedelbart till männen som gått ut. Männen är Bill Ormbunke, grindvakten Harry, samt en sydlänning som vi får vaga beskrivningar av som något "vättelikt" bl a pga av att han är skelögd och att Vidstige antar honom för att vara en spion.

Men inte har väl någon av dem magiska krafter i stil med de svarta ryttarna som kan påverka Frodo att känna dragning till att sätta på sig ringen? Eller?

Det är en bra fråga, Randalin! Tyvärr har jag inget bra svar. Det enda jag kan tänka mig är att Ringen känner av de svarta ryttarna som är utanför, i närheten, och att det bara känns som om impulsen kom inifrån själva rummet. Vi får väl ingen förklaring någonstans senare heller, vad jag minns.

Att notera är för övrigt att Christopher tycker att Harry portvakt skall bort ur den här scenen. Tydligen hade Tolkien redigerat bort honom från några andra ställen men glömt kvar en ensam referens, berättar Hammond & Scull. Detta är ändrat i utgåvor nyare än 2004. Fast jag vet inte, jag. Ibland känns det som om Christopher går lite för långt i sitt petande. Det är trots allt inte hans bok! Själv har jag preliminärt kvar Harry-meningen, främst för att textens rytm mår bra av den; det blir en lite tvär och onaturlig övergång till nästa stycke annars. Men jag kanske ändrar mig senare, vi får se!

Tack för svar. Svarta ryttarna är en bra tanke. Parallellhistorien med Merry är för övrigt intressant. Han måste antingen ha tagit en rejäl promenad eller legat betydligt längre på vägen innan Ormbunke och sydlänningen försökte lyfta upp honom och Nobb fann honom. Eller så vistades Frodo & Co enbart någon timme i skänkrummet. Merry stannar kvar "nån timme" i det lilla sällskapsrummet. Sedan går han "en sväng". Sedan förföljer han (ofrivilligt) de svarta ryttarna ner till Bill Ormbunkes hus och storknar av svart andedräkt.
De övriga hobbitarna är i skänkrummet ganska länge, pratar herr Nedomkulls författarambitioner osv, träffar Vidstige, sjunger om kon över månen, osv och försöker reda ut sångens abrupta slut. Framför allt MÅSTE Merry ha påbörjat sin promenad innan Frodo & Co kommer tillbaka till sällskapsrummet. Sedan har Frodo och Vidstige (m fl) sitt samtal och brevläsande. Och det tar sin rundliga tid.

Bri är i och för sig större än man kan ana. Enligt Karen Wynns Atlas to Middle Earth är byn hela 2,3 kilometer från nordväst till sydost. Så visst, har han utforskat hela byn funkar det. Wynn förlägger dessutom Ormbunkes hus 1,8 kilometer från Stegrande ponnyn. Bara det ger ca 18 minuters promenad dit och (ska vi gissa) 5-8 minuters språngmarsch tillbaka (Merry sprang dock "som en hare"). Nördigt petande i detaljer, men jag råkar gilla sånt. Så med en timmes väntan, "en sväng" i Bri samt ca 25-30 minuters avstickare ner till Bills hus (Merry bör ha varit där i några minuter också och avlyssnat samtalet mellan Bill och svarta ryttarna) kan vi anta att Merrys avstickare till Bills hus äger rum parallellt med Frodos och Vidstiges samtal eller redan innan och att han låg avsvimmad på vägen ganska länge innan någon upptäckte honom. Enligt mig är Wynns karta något överdriven. Jag ser inte en by med ca hundra hus som så utbredd som över två kilometer. Jämför bl a med Gamla stan i Stockholm som är ca 700 meter från norr till söder. Jag tänker mig snarare en promenad på runt 5-10 minuter.

Nåja. Min högst vaga uppskattning (utifrån erfarenheter av kroglivet) skulle vara att Frodo & Co befinner sig i skänkrummet i ca två timmar (för övrigt förmodligen de mest klassiska och litterärt mest kvalitativa två krogtimmar i hela fantasygenrens historia). Det ger Merry minst (!) en timmes promenad i grannskapet, kanske två. Inget talar emot det. Men det är a hell of a "sväng".

Och visst var Harry där! Varför skulle Christopher plocka bort honom? Han har blivit avlöst av Larry, förstås. Och eftersom han ingår i svarta ryttarnas lilla spiongrupp tar han sig genast till det ställe han redan vet att Fylkehobbitarna befinner sig på. Vad var tanken? Att "eftersom Harry sitter grindvakt måste han göra det hela kvällen"?

PS
Du kallar honom Harry portvakt. I båda filmerna (Bakshi och Jakson) har Bri en port. I originalet står det "gate" - ett tämligen vagt ord i vårt ordfattiga germanska grannland i Atlanten. Av allt att döma är det "grind" som avses:
"De kom fram till västra grinden och fann den stängd, men i vaktkurens dörröppning där bakom, satt en man. Han hoppade upp, grep tag i en lyckta och med förvåning tittade han över [the gate] på dem." [...] "Han glodde mörkt på dem ett tag, och så öppnade han sakta [the gate] och lät dem rida igenom." [...] "Så fort han vänt ryggen till, klättrade en mörk figur snabbt in över [the gate] och smälte samman med skuggorna på bygatan."
Vore det en port skulle Frodo knappast kunna urskilja någon vaktkur "där bakom", Harry absolut inte kunna titta på dem "över porten" eller glo på dem innan han öppnade, och Vidstige svårligen kunna klättra över "snabbt" utan att Harry upptäckte det.

Hos mig heter han "grindvakten Harry".

Hammond & Scull skriver så här:


Men jag håller nog inte med dem. Oavsett författarens intentioner så fungerar texten utmärkt som den är: det är inga problem för läsaren att själv fylla i en möjlig förklaring till varför Harry är på plats. Och då finns det ingen anledning att gå in och peta.

En fundering som slår mig: Är Legolas världens sämsta kompis? På De dödas stigar är Gimli fruktansvärt rädd, så rädd att han till slut inte ens kan gå utan måste krypa fram. Hade de inte kommit ut när de gjorde hade han till och med förlorat förståndet.

Legolas däremot känner inte av skräcken alls, den berör honom inte. Som han säger efteråt:

Men hjälper han Gimli när dennes rädsla är som värst? Nej, inte ett dugg. Han strosar obekymrat framme i täten med Aragorn och låter sin dvärgbästis klara sig bäst han kan. Bussigt, Legolas!

Haha, ja det ligger något i det. Å andra sidan tog sig Gimli igenom sin skräck och lyckades fortsätta trots allt. Legolas kanske inte ville lägga sig i den personliga utvecklingsprocessen. Typ.

Det låter faktiskt som ett förhållningssätt jag kan köpa hos en alv, men ändå. Rätt så oschysst av honom! Det hade nog varit lättare att ta sig igenom fasan med en vän vid sin sida.

Du har fel, Randalin! Hur skuggan fungerar vet jag inte, men trädets grenar hänger väl så djupt över vägen att de kan överskugga den ändå.
Men alla tre hobbitar viker av till vänster. Det är bevisat i och med kapitlet "De grå hamnarna" (verkets sista):
"De tog Bodavägen över åsarna och fortsatte mot Skogs ände, och de lät ponnyhästarna gå i sin egen takt. De slog läger vid Grönkulla, och den tjugoandra september red de sakta ned där träden började medan eftermiddagen förflöt.
'Det där måste vara just det träd som du gömde dig bakom när den svarta ryttaren först dök upp, herr Frodo!' sade Sam och pekade till vänster. 'Det känns som en dröm nu."

Så så var det med det.

Fast det där pekar väl snarare mot att det var just olika sidor hobbitarna gömde sig på. Nu kommer de österifrån, och då är alltså Frodos gömställe till vänster, medan Sam och Pippin gömde sig till höger (vänster sida på den tiden de gömde sig där).

De kommer från Hobbinge/Hobsala/Hobbiton. Det är när Sam och Frodo ger sig ut mot Grå hamnarna och tar vägen förbi Skoghall för att möta Bilbo och ett gäng andra ringbärare.

Ja, det stämmer. Frågan är om Tolkien tänkte fel, eller om han faktiskt menade att Frodo gömde sig på samma sida som de andra, bara närmare vägen. Det där med trädets skugga är då en dum beskrivning eftersom det borde innebära skuggan av både stam och grenverk, inte bara överhängande grenar, men hur han tänkte lär vi aldrig få reda på. (I de tidiga versionerna (HoMe VI) tog Bingo (dvs Frodo) på sig ringen och gömde sig bakom trädet. Den versionen löser inte problemet, men förklarar bättre varför nazgûlen luktade sökande, då den måste ha känt av ringen starkare när den användes. )

Jag håller helt (eller delvis) med dig.
Jag var ytterst stolt över mitt detektivarbete gällande trädets skugga. Nu får jag istället föreställa mig ett träd med vida och djupt hängande grenar. Låt se, det är 24 september och höstdagjämningen har nyligen varit. Solen går således ner ca 18:00. Kort innan nämns "Solen började dala och eftermiddagsljuset låg över landet". Så det är en tämligen lågt stående sol på dessa nordliga breddgrader (att jämföra med södra England, ungefär).
Ja, då måste det vara ett träd med låga och vida grenar.
Att Tolkien tänker sig att Frodo liksom sina vänner viker av åt vänster (norrut) står utan tvekan: "De två andra sprang kvickt åt vänster och ned i en liten hålighet inte långt från vägen". "I sista stund kastade [Frodo] sig ned på ett ställe med högt gräs bakom ett träd som överskuggade vägen." "'Det där måste vara just det träd som du gömde dig bakom när den svarta ryttaren först dök upp, herr Frodo!' sade Sam och pekade till vänster."
Slutsats: Väldigt lågt hängande grenar.

(Ber om ursäkt för trams, men ibland är det svårt att låta bli! )

Frodo och Sam är på väg uppför Domedagsberget. Efter att ha burit Frodo på ryggen ett tag orkar Sam inte längre. Han måste vila lite. Men då ...

Det är ju alldeles riktigt, hade de inte skyndat sig där hade det varit för sent. De skulle kanske ändå ha klarat (eller på samma sätt misslyckats med) sitt uppdrag, men Västerns här utanför Svarta porten skulle ha hunnit bli massakrerad och många av deras vänner skulle ha dött. Men varifrån kom denna kallelse, denna mystiska känsla av brådska?

Var det Eru själv som för en gångs skull ingrep? Man skulle ju kunna hävda att det inte påverkade utgången i det stora hela, det bara förhindrade lite "onödiga" dödsfall, så det kanske inte räknas som ett ingripande enligt Hans egna något godtyckliga regler?

Eller var det kanske samma oklara upphov som till exempel profetian som kom till Faramir och Boromir i drömmen? "Söken det svärd som var brutet ..." Bl a Tolkienpodden har tidigare ganska trovärdigt spekulerat i om det skulle kunna vara Ulmo som skickade den. Vederbörande har tydligen för (o)vana att ingripa lite i smyg titt som tätt ...