Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Fast att tolka det så är väl verkligen att ge sig in i författarens hjärna? Att på det sättet reducera dramatiska scener i böckerna till litterära grepp som bara fungerar vid första läsningen är att underkänna Tolkien som författare, och jag finner det högst osannolikt att någon som har skapat en så enormt utvecklad och väl genomtänkt värld inte skulle ha tänkt igenom saker som den här mer än så.

Med det sagt är jag ändå inte säker på vad jag ska göra med hela den där passagen, det finns onekligen en del märkligheter som inte har någon uppenbar förklaring. Men det verkar som Pellegrino säger vara så att Gandalf (i sin uppgraderade version) alltid har de här krafterna, men helt enkelt inte får använda dem mot fienden. Då är jag mer förvirrad över hans förvirring...

Jag skulle nog isåfall vilja påstå att varje försök till textanalys är ett försök att ge sig in i författarens hjärna, så där ser jag ingen skillnad. Om du underkänner författare som använder liknande stilistiska grepp, som vid granskning visar sig vara ologiska eller rent felaktiga, får du nog underkänna det stora flertalet fiktionförfattare är jag rädd. Jag tycker det är bättre att acceptera att de använder just sådana grepp, och att en analys ibland bara gör en besviken.

Jag kom att tänka på slutet av "The Last Debate", när Aragorn drar Andúril och håller upp det i solen med orden "You shall not be sheathed again until the last battle is fought." Synnerligen dramatiskt och catchy, men tämligen opraktiskt, med tanke på alla mil han var tvungen att färdas till Svarta porten med ett stort svärd i handen! Men har man vräkt ut sig något så storvulet får man nog stå sitt kast.

Det där har jag också tänkt på! Men han tycks vara en man som prioriterar dramatiska gester framför praktikalitet. Det är lite samma andas barn (fast tvärtom!) som att han tydligen tycks ha framlevt alla sina dagar svärdlös ända tills brödraskapet gav sig i väg. Viktigare att släpa med sig en oanvändbar "broken heirloom" än ett fungerande vapen! Eller antyds det någonsin att han hade ett annat svärd också?

Första gången Aragorn använder ett svärd i verket är väl i "The Ring Goes South", efter att Andúril blivit ihopsmitt. Ganska intressant fråga förresten: Aragorn måste ju rimligtvis ha haft ett fungerande svärd på alla sina äventyr runt om i världen. Han stred ju bland annat i både Gondors och Rohans arméer, och det verkar ju heltokigt att släpa runt på en värdefull, oanvändbar släktklenod under sådana förutsättningar. Så man får anta att Narsil låg hemma i Vattnadal och att Aragorn istället hade ett vanligt svärd med sig. Men varför hade han då Narsil med sig när hobbitarna mötte honom? Hade han haft det inlämnat för värdering hos pantlangaren i Bri?

Det är nog så att Tolkien, liksom Aragorn, var lite svag för dramatiska gester och ville ge Aragorn chansen att flasha lite ödestyngt med ett trasigt svärd inför hobbitarna på Den stegrande ponnyn. Den poetiska effekten fick komma före logiken, så att säga.

Aragorn har naturligtvis haft svärdet hemma hos dúnedains under alla år och istället använt ett helt svärd (som i filmen).
Nu är han på genomresa för att hämta Narsil, för han börjar misstänka att "tiden är inne". Döm om hans förvåning när han efter några dagars vandring stöter på Bombadil och fyra hobbitar strax väster om Bri.

"Suck! Och detta som skulle bli en lugn vandring till Riftedal ..."

(Och hur ofta språkas han med Bombadil, förresten? Elrond har glömt honom, men Aragorn känner igen honom i skumrasket.)

Det där är ytterligare en grej jag inte ägnat en tanke tidigare, jag har väl bara accepterat att Aragorn kände till Tom Bombadil på något vis. Fast det kanske inte är så orimligt ändå: Kummelåsarna låg ju i hjärtat av det gamla Arnor och Tom Bombadil kan mycket väl ha varit välkänd bland Dúnedain, åtminstone som en halvmytisk figur som få sett men alla visste om. Elrond sade sig visserligen ha glömt bort honom, men det var förstås en sanning med modifikation; när det kom till kritan mindes Elrond en hel del om Bombadil (att han förr kallades Iarwain Ben-adar t.ex.). Jag tror nog att även Elrond skulle ha känt igen Bombadil om han varit med utanför Bri den där kvällen.

Frågan är hur känd han var bland hobbitarna. Bonden Maggot var ju tydligen lite kompis med honom, men var han den ende eller fanns det fler i Fylke eller Bri som kände till Bombadil?

Det där med Maggot är lite speciellt. Tolkien hade länge (?) en idé om att även Maggot skulle vara något annat än en hobbit. Det finns i HoME diverse varianter på vilka figurer som skulle figurera kring Tom, bl a diverse inspirerande namn i en sång som Tom sjunger.
Tolkien tycks ha varit ambivalent när det gäller att släppa gamla idéer när historien om Ringen utvecklades till vad den kom att bli. En av dem är att Maggot och Bombadil är polers. Den har överlevt och inlemmats i historien utan egentlig förklaring. Det är lite kufiskt att en av de jordnära och hemkära hobbitarna känner dena enigma-figur.
Hela Pilträdet-Bombadil-Kummelgast-äventyret är en av de första tankarna Tolkien har gällande vad uppföljarens hobbitar ska råka ut för på sin resa (som han inte ens riktigt visste vad den gick ut på till en början). Därav den del-historiens svårighet att passas in i resten av ringsagan (varför den försvinner i bl a filmatiseringar).

Jo, jag kan tänka mig att dúnedain, som länge har bevakat Fylkes gränser kan ha stött på Bombadil, så det är okej. Men detta bara för att han nu trots allt är kvar i historien. Bortsett från att jag i likhet med många andra älskar Tom Bombadilkapitlen, så ser jag problemen med dem. De har inget i historien med ringen att göra. Frodo flyr Fylke, stöter på förföljande svarta ryttare och får adekvat hjälp genom Vidstige. Därefter följer kapplöpningen till vadstället osv.
Avstickaren till Tom m fl är så tydligt en rest från en äldre idé/händelseplan. Som en svanskota/blindtarmsbihang ungefär. Men ... Jag älskar den!

Randalin, det du tar upp tror jag är en av orsakerna till ringtrilogins enorma genomslagskraft. Tolkiens inkonsekventa sätt att planera och skriva sin roman ledde visserligen till en del blindspår i handlingen, men så är ju också fallet med t.ex. Arthur-sagan och andra mytologier som skapats över lång tid och av olika författare. Jag tror helt enkelt att ringsagans osammanhängande skapelseprocess "simulerade" en riktig mytologis framväxt. Detta ledde i sin tur att läsarna fick känslan av att de tog del av något större än bara en enda Oxford-professors nedskrivna tankar. Därav verkets unika ställning inom fantasylitteraturen. Och därav svårigheterna för andra författare att kopiera Tolkiens stil. De har inte förstått att de måste ha inte bara Tolkiens styrkor, utan även hans svagheter för att lyckas!

Glömmer ni nu att Anduril kunde glänsa på håll, och var viktig för moralen?

Jag har alltid antagit att det är Caradhras själv, något slags ande i berget, som drar ner snöstormen över Sällskapet för att hindra dem att gå över passet. Och så är det väl tänkt att man skall tro också: de pratar om Caradhras den grymme, Gimli hytter med näven åt berget osv. Men det slår mig att nedanstående passage lite grann talar emot det och antyder att det snarare är Sauron. Detta är i början av kapitlet A Journey in the Dark, när Sällskapet har tvingats gå ner igen från passet (och just avvärjt en vargattack).


För Caradhras har väl rimligen inget intresse av att skicka fåglar och annat för att spionera på gänget nere på slätten, och knappast någon makt att påverka vädret där nere heller. Vad tror ni?

Jag tror måhända att det är en kombination.
Fåglarna och själva vädret är tvivels utan styrda av Sauron/Saruman.
(Jag minns inte nu varför jag får för mig att även Saruman har ett finger med i spelet. I filmen från 2001 så är det så, men nu minns jag att jag vid omläsning vid något tillfälle tänkte ”jaha, Saruman var delaktig i klammeriet vid berget även i boken” och bör ha fått någon fingervisning om att det är så.)
Caradhras är kanske stenrasutlösare (och stenjätte-hanterare i Hobbitboken). För visst får man för sig att berget också är ett andligt väsen på något sätt. (Ja, jag vet att Thorin & Co. gick längre norrut.)

Aragorn, Boromir, Gandalf och Gimli diskuterar ju det där fram och tillbaka. Men vad tänkte Legolas?

Det här är säkert en dum fråga, men varför kallas Mordor titt som tätt för "the Nameless Land"? Det är ju inte namnlöst, det heter ju Mordor?

Och i samma anda, varför verkar man i Gondor kalla den mörke snubben för the Nameless One, eller the Nameless Enemy? Han heter ju Sauron? Eller är det kanske en variant av "he who must not be named"?