"gökande fåglar!"
Den var ju rent lysande! Var det en ren lyckträff eller genomtänkt?
Vårtecken... Jo, tofsviporna har anlänt till mina breddgrader, (förbaskat lustiga fåglar att titta och lyssna på,) och så hörde jag lärkorna idag även om jag har väldigt svårt att få syn på dem. Annars är det väl smältvattnet, ljuset och leriga barn som väcker mest vårkänslor just nu. Jo, åsså svanarna förstås. Det finns en leråker här i närheten där det samlas minst ett hundratal svanar varje vår och höst och de börjar samlas. Vad är det för fel på sjöarna undrar man ju?
Men jag måste säga att jag trots allt inte är någon vårmänniska. Förr om tiden (när livet var lite tristare överlag än nu) hade jag riktiga vårdepressioner och även nu är jag lite splittrad. Visst är det helt underbart med fågelsången, ljumma vindar och framför allt ljuset, men... Jag drar mig av någon anledning för att gå ut. Allra bäst känns våren när jag sitter inne och blickar ut över en solig nejd. Nu är jag ju en förnuftig människa *smått ironiskt* så jag tvingar mig ut på min promenadrunda som jag vet att jag behöver, både för ljuset och friskluftens skull, (för att inte tala om den behagliga meditationen det ger) men det är milt tvång som krävs. Under hösten däremot finns det ingenting som kan hålla mig inne. Det är lite underligt, och jag förstår inte riktigt själv hur jag är funtad där,
men det är något med våren som trots allt underbart inte känns riktigt bekvämt, men jag kan inte sätta fingret på det.