Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

7 Januari
15 Afteryule

Idag när de vaknar silar morgonljuset in genom ett schakt vid taket. Efter en bit mat ser de sig omkring och upptäcker en kammare bakom en dörr av sten. Mitt i rummet finns ett bord och därpå ligger något som ser ut som en stenkista. Balins grav. På golvet ligger vad som utan tvekan är resterna av en strid som utspelat sig för flera år sedan. Där finns ben efter döda dvärgar, vapen och rustningar och där finner de också en bok som ger en bild av vad som varit och vad som hänt med dem som dog i rummet. Det är fruktansvärd läsning. Bokens sista rader lyder: ”Vi kan inte komma ut. Slutet närmar sig. Trummor, trummor från djupet. De kommer…” Obehagliga till mods tar de sig samman för att gå vidare men hör plötsligt ett rullande dån som från berget självt och ett larm utan dess like som svarar utifrån hallen där de tillbringat natten. Skräcken griper dem alla och som ett eko från boken ropar Legolas och Gimli: ”De kommer. Vi kan inte komma ut!” De hör hur en hel arme kommer upp mot dörren. En arme av orker konstaterar Gandalf efter en hastig blick, men där är även grottroll. Som tur är finns det ännu en dörr ut ur rummet och där det ännu fritt, men att bara fly som jagade råttor vore gagnlöst, de måste först försöka hejda förföljarna. De försöker kila fast dörren, men mot murbräckor, släggor och grottroll är det verkningslöst så dörren är snart förlorad och orkerna väller in. Nu får de slåss för sina liv och de lyckas dräpa så många orker att de andra skrämda drar sig tillbaka tillräckligt länge för att brödraskapet ska hinna fly genom den andra dörren. Hela tiden är allt ackompanjerat av trummors dån. Då de rusat genom dörren gör Gandalf ett andra försök att hindra förföljarna. Med magi försöker han hålla den stängd, men på andra sidan dörren finns något med krafter som kan mäta sig med Gandalfs. Deras kamp resulterar dock i att kammaren de kom ifrån mer eller mindre rasar samman och på så vis blir vägen bakom dem blockerad för fienderna. Gandalf är utmattad, Frodo och Sam skadade, men det finns ingen tid för vila. De måste fly. I en timme famlar de sig fram i mörkret utan att höra något av sina förföljare men så plötsligt är trummorna där igen och orker som skjuter skurar av pilar mot dem. Över bron nu bara och de är räddade. Då uppenbarar sig balrogen. Det var den som utmanade Gandalf vid dörren och nu är han tillbaka för at ta upp striden. De andra flyr över bron medan Gandalf står kvar på dess mitt för att försöka stoppa demonen. Han lyckas… men följer med balrogen ner i avgrunden…

Chocken och fasan förlamar ringens brödraskap där de står och ser Gandalf försvinna i djupet. Det är Aragorn som med ett rop väcker dem och manar dem att följa honom. De flyr, flyr ut i dagsljuset.

Länge gråter de men de har fortfarande ett uppdrag att utföra så de måste ta sig samman och fortsätta. De passerar the Mirrormere och fortsätter att gå i flera timmar med endast en kort rast för att se om Frodos och Sams skador. De får i sig lite mat och ännu efter mörkrets inbrott fortsätter de gå för att nå tryggheten i Lothlóriens skogar innan de slår sig till ro. Nu anar Frodo återigen att något förföljer dem. En bra bit in bland mallornträden hör de plötsligt en röst som ropar till dem och högt uppe i ett kraftigt träd finner de Haldir och hans bröder som bjuder dem på både mat och sovplatser, vilket de uttröttade och slitna vandrarna tacksamt tar emot.

Om det känns övermäktigt att rapportera så intensivt kanske du istället kunde göra "stickprov" i färderna, liksom? Någon dag här och någon dag där. När lusten och andan faller på och sammanfaller med ledig datortid, så att säga...?
*viftar med flaggor och banderoller, sjunger hejaramsor medan jag upprättar blåbärsoppe- och vätskekontroller längs vägen för vår skarpsynte och ständigt vakne reporter*
(Det där skulle varit en svårkomponerad smiley... )

Du är inte klok! Jag försöker föreställa mig den. Men visst. Jag har länge tyckt att vi behöver fler smajlare. *torkar tårarna*

Ditt förslag vore ju en möjlig lösning. Problemet är bara att jag vet hur jag själv fungerar. (Och det tror jag att du vet med vid det här laget.) Om jag sätter mig ner för att skriva "ett stickprov" så slutar jag inte förrän stickprovet blivit en hel jäkla artikel. När jag började med detta var det egentligen bara meningen att jag skulle skriva en liten påminnelse typ: "Idag är de här och gör detta." Men... Ja, ni ser ju hur jag dragit iväg.

Så istället söker jag medarbetare. Théoden Ändny (eller vad han nu heter. Komplicerat namn) har anmält sitt eventuella intresse redan. Visserligen har jag lagt min rapport här i gammelklubben men om någon utanför denna klubb vill följa Merry och Pippin t ex går det ju alldeles utmärkt att ha en parallell tråd i "storforumet". Jag tänker nämligen inte lämna mina idoler Frodo och Sam i sticket. Är någon intresserad så kan väl vederbörande antingen svara här om det är en member, annars skicka mig ett PM.

8 Januari
16 Afteryule

Mitt i natten vaknar Frodo av att orker passerar förbi deras träd och han känner en stor tacksamhet över att de inte befann sig på marken. När det blivit lugnt igen är det något annat som rör sig där nere och känslan av fruktan växer återigen i Frodo. Något eller någon är på väg upp för stammen. Han kikar ner och ser två bleka ögon lysa mot honom i mörkret innan varelsen kvickt ilar iväg.

Dagen gryr och de är snart på väg igen. Nu har de Haldir med som vägvisare. De tar sig över the Silverlode med tre rep som ”bro”. Om sällskapet ska få färdas vidare måste Gimli binda för sina ögon enligt den lag som råder. Men Gimli är stolt och blir rasande av förslaget. Aragorn beslutar då att de alla ska få sina ögon förbundna så att inte Gimli ensam ska bli utpekad. Detta gör i sin tur Legolas rasande, men så får det bli. De vandrar vidare medan Haldir leder den blinda truppen. Berövad synen känner Frodo hur hans andra sinnen skärps och han erfar en märklig, nästan magisk känsla av att han vandrat in i en annan värld, i en förfluten tid där inga faror hotar. För en tid är de i säkerhet och de sover tryggt på marken inatt.

Rosie Fallingleaf, för Arda i Lothlórien
(Det är nån mer som förföljer brödraskapet. Jag så honom inatt. Riktigt läbbig figur! Undrar om han kommer från nån annan Toliensajt…)

9 Januari
17 Afteryule

Idag kan våra hjältar äntligen kasta av sig sina bekymmer för en tid. De tar upp sin blinda vandring igen strax efter att de vaknat men vid middagstid får de bud från Celeborn och Galadriel av Lothlórien att ögonbindlarna får tas av. Synen som möter dem är sagans vy, fylld av skönhet i färger och former som inga ord kan göra rättvisa och Frodo står länge och förundras. De har nått fram till Cerin Amroth varifrån Aragorn har ljusa minnen. De stannar här en stund innan de går vidare och slutligen når fram till alvernas gröna stad, Caras Galadhon där Celeborn och Galadriel lever. Sällskapet visas in i en stor sal, belägen högt uppe i ett kolossalt mallornträd där paret tar emot dem på var sin tron. Celeborn hälsar dem välkomna en efter en allt efter som de stiger fram men frågar sedan var Gandalf är. Aragorn berättar vad som hände i Moria och hans berättelse väcker bestörtning i salen. Celeborn brister ut i hårda ord mot både Gandalf och de övriga i brödraskapet, ord som Galadriel ber honom att ta tillbaka. Vilket han också gör med ursäktande ord om sin egen oro.

Galadriel liknar deras uppdrag vid en balansgång på en knivsegg. Om de irrar sig bort aldrig så lite från sitt åtagande medför det slutet för dem alla, men det finns hopp så länge alla är trogna. Därefter prövar hon dem, en efter en, för att utröna hur pålitlig deras trofasthet är genom att, i tanken, erbjuda dem det de mest önskar om de lämnar brödraskapets väg. De är alla mycket lättade när det är över. I natt får de sova i ett tält bäddat med mjuka bolster och med alla faror på behagligt avstånd.

Det var 23 dagar sedan de startade från Rivendell.

10 Januari
18 Afteryule

Här i Lothlórien stannar de en tid för att vila upp sig och hämta styrka inför nästa etapp. Solen skiner var dag och mat och dryck finns i överflöd…

…Jag tror att jag tar semester ett tag faktiskt. Det händer inte mycket att rapportera och den här solen gör en ganska sömning. Bra ställe att semestra på, typ. Man glider mest omkring och faktum är att man blir lite dagvilsen här, tappar liksom verklighetsuppfattningen lite grann… Jag… Fast det är klart att… Äh… Vi hörs…

Rosie Fallingleaf, på semester i Caras Galadhon

24 Januari
2 Solmath

Jag vill härmed be om ursäkt för att jag medvetet fört er, mina läsare, bakom ljuset. Några av er är säkert medvetna om det redan, men kanske inte alla: Datumen jag angivit är felaktiga…

Att direkt översätta Fylkes kalender till vår var ett beslut jag tog för att slippa den komplicerade process det innebär att räkna om hobbitarnas kalender till vår och vice versa. På det viset hamnade jag dock i en ännu värre knipa. När ska jag skriva om vad som händer den 29 och 30 februari?

Den frågan kan bara besvaras på ett sätt varför jag nu uppdaterat mina tidigare uppgifter och från och med nu rapporterar på den korrekta dagen. Jag ber återigen om ursäkt och hoppas på ert överseende.

Rosie Fallingleaf, för Arda kvar i Lothlórien


(Man kan få huvudvärk för mindre. Om någon av er vet med er att jag räknat fel kan ni väl skicka ett PM eller inlägg.)

Det är bra! Håll andan uppe! Jag gillar att läsa det här.

Kul att höra. Det är ännu roligare att göra!

5 Februari
14 Solmath

Sköna, ansvarsfria och fridfulla dagar har de tillbringat i Lothlórien. De har fått tid till att samla styrka både till kropp och själ men uppbrottet närmar sig. Idag återser de Galadriel igen då hon uppsöker dem vid skymningen för att erbjuda dem att se i den vattenfyllda silverskål som kallas Galadriels Spegel. En spegel som kan visa många ting. Vissa saker sanna, andra inte. Frodo är tveksam men Sam vill gärna ta en titt på denna ”alvmagi”. Han ångrat sig dock då det han ser fyller honom med bestörtning, ilska och oro. Det pågår allehanda sattyg hemma i Fylke! Då Frodo beslutar sig för att titta ser han inte mycket han kan förstå och tolka, men så finns plötsligt ögat där. Det är det enda som fyller hans synfält och som paralyserad står han kvar medan det irrar fram och tillbaka, tydligt sökande efter något och Frodo känner att han hör till de eftersökta. Det är Galadriels röst som återför honom till verkligheten och bilden bleknar bort.

”Jag ger dig ringen,” säger Frodo. ”Den är för mycket för mig.” Galadriel avvisar erbjudandet, men inte utan ansträngning. Att ta emot ringen vore ett säkert sätt att äntligen, en gång för alla besegra Sauron men hon vet också att ondskan istället skulle finna väg genom henne på så vis.

Senare blir ringens brödraskap bjudna till Celeborns sal igen och han förhör dem om vilken väg de tänkt välja. Då det visar sig att osäkerheten är stor och att även Aragorn är villrådig erbjuder han dem båtar med vars hjälp de kan färdas söderut i Anduins vatten. Lättad mottar Aragorn förslaget. Det betyder att hans slutgiltiga vägval kan skjutas upp några dagar. Senare när de nio reskamraterna ensamma håller råd är inte villrådigheten mindre. Boromir är den enda som kan ge klart besked om vad de borde göra. Han tänker bege sig hem till Minas Tirith och han vill dessutom att de andra följer med honom. ”Det vore idioti att kasta bort...,” utbrister han, hejdar sig och fortsätter: ”Det vore idioti att kasta bort liv, menar jag.” ”Men var det verkligen det han tänkte?” undrar Frodo gripen av en obehaglig tanke.

Då vår kära Rosie är på skidsemester på Caradhras snötäckta sluttningar (eller var det Sälen...? ) skickar jag hennes rapporter. Varsågoda.

7 Februari
15 Solmath

Idag är uppbrottets dag och då de packar på morgonen kommer alver som skänker dem lembas och mantlar att ta med på resan. Tunga till sinnes tar de farväl av sitt tillfälliga hem i Caras Galadhon och ger sig ut i Lothlóriens marker igen, även nu med Haldir som guide. Då de gått ett par mil kommer de fram till en vit brygga där många båtar ligger förtöjda. Däribland tre små, grå båtar som är ämnade för dem. Deras packning fördelas i båtarna och alverna lägger även ner några rep till Sams tillfredsställelse. Under provturen möter de Celeborn och Galadriel som kommer drivande mot dem i ett skepp byggt som en svan. De bjuder brödraskapet på en avskedsmåltid som hålls på gräsmattan mellan Silverlode och Anduin och då de talas vid ger Celeborn dem de råd han kan beträffande vägen de har framför sig. Innan det slutligen är dags att lämna tryggheten inom Lothlóriens gränser skänker Galadriel dem varsin gåva till minne. Så tar de plats i sina båtar och det är med tung sorg i sina hjärtan de låter Anduins vatten föra dem söderut, bort från Lothlórien.

Här är Rosies andra rapport för veckan:

10 Februari
19 Solmath

I skymningen tror sig Sam se ögon på en stock medan de paddlar fram på floden. Han tänker själv att det knappast kan vara annat än en dröm, men när han berättar om händelsen för Frodo bekräftar han att även han sett ögonen. ”Gollum”, gissar de. Och mycket riktigt. När Frodo sitter vakt under natten kommer Gollum paddlandes i vattnet och tar sig fram till en av båtarna, men försvinner lika fort igen när han ser att han är iakttagen.

Caradhras har nog blivit gammal och trött. Det var inte mycket till motstånd han hade att bjuda längre...

14 Februari
23 Solmath

De befinner sig fortfarande på floden och sedan några dagar tillbaka färdas de mestadels under dygnets mörka timmar igen, medan de tillbringar dagarna gömda. Då det här dygnet närmar sig midnatt är sällskapet bara en hårsmån från att hamna mitt i Sarn Gebirs forsar och det skulle med all säkerhet kostat dem livet. Som om inte det var nog börjar dessutom svarta ork-pilar vissla omkring dem då de kämpar mot strömmen för att ta sig till säkerheten på motsatta stranden. De kommer undan med blotta förskräckelsen, men ett nytt hot närmar sig från skyn. En bevingad varelse sveper över dem men efter en välriktad pil från Legolas båge försvinner den i mörkret mot östra stranden. Det verkar som om fienden fått upp vittringen…

15 Februari
24 Solmath

Morgonen gryr till en dag inbäddad i grå dimma. En dimma som ger dem ett bra skydd mot fiendeögon, och det är tur, för nu behöver de dagsljuset för att ta sig vidare. Det är dock fortfarande diskussion om vad detta ”vidare” innebär och Boromir fortsätter hårdnackat att framföra sin åsikt. Aragorn vill fortsätta på floden och då Frodo följer Aragorn får Boromir ge upp.

Sarn Gebir går inte att ta sig nerför så de får bära båtar och packning på en stig som leder förbi forsen just för detta ändamål. När allt är framburet har dagen gått över i skymning och eftersom de inte har sovit sedan dagsvilan igår måste de stanna där de är ännu en natt.

16 Februari
25 Solmath

Ännu en natt utan missöden har förflutit och dagen blir också lugn. Istället är de med om en mäktig händelse. De når fram till Argonath, den passage som en gång i tiden var gränsen till Gondor från norr. Fyllda av vördnad passerar de Isildurs och Anárions imponerande stenstoder som utstrålar en makt så stor att den blir rent fysiskt kännbar. En ganska kuslig upplevelse för dem alla, utom för Aragorn som länge längtat efter att få se de förfäder som var Gondors första kungar.

Då de reder sitt nattläger på Parth Galen är den tionde dagen av deras båtfärd över. Många mil har de tillryggalagt på detta vilsamma sätt men nu går inte beslutet att skjuta upp längre. Framför dem ligger Rauros-fallen, så med båt kommer de inte längre. Aragorn måste besluta sig för om han ska välja östra sidan för färd mot Mordor eller västra och vidare till Minas Tirith.

Sting skimrar i blått…