Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Välkommen till Sveriges stora Tolkienforum! Klicka här för att gå till förstasidan.
Aktuellt datum och tid: fre mar 29, 2024 8:42 am

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme




Ny tråd Svara på tråd  [ 73 inlägg ]  Gå till sida Föregående  1, 2, 3, 4, 5  Nästa
Författare Meddelande
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons mar 02, 2005 8:51 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
2 Mars
9 Rethe

De närmar sig något idag. Det känns i luften och det märks på Gollum. Han är orolig och rastlös och allt är onaturligt tyst. Vid skymningen förstår hobbitarna var denna domedagsstämning har sitt ursprung. Långt där nere i dalen kan de ana Minas Morguls spöklika byggnader i dunklet. De vilar några timmar väl gömda i ett mångförgrenat träd innan de går vidare.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tor mar 03, 2005 8:04 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
3 Mars
10 Rethe

Gollum väcker dem strax efter midnatt. Han är otålig och vill ge sig iväg genast. De vandrar hela återstoden av natten och unnar sig sedan en längre vila när gryningen kommer. Nu är det säkrast att bara färdas under mörkrets beskydd igen, vilket visar sig bli lättare än de anat för den här dagen blir aldrig ljus! Istället faller mörkret tätare och tätare under förmiddagen. De ligger och trycker i sitt gömställe och undrar vad som är i görningen. Som om inte mörkret vore nog mullrar och dundrar det hela tiden som om ett kraftigt åskkväder härjade på avstånd. Till och med marken skälver. När så Sam och Frodo båda två fått några timmar sömn, de vågar inte sova samtidigt, står Gollum där och drar otåligt i dem. Det är ännu inte kväll, men inte en minut till vill han försinka så de ger sig av igen, smygande och kryssande mellan de skydd de kan finna.

Så når de korsvägen där en väg i vardera väderstreck möts. De slår in på den östra och står snart inför Minas Morguls fasansfulla stad. En förlamande skräck hugger tag i dem då de står och ser på de spöklika, diffust upplysta byggnaderna. Den första som kommer till sans är Gollum och han drar frenetiskt i Frodo för att få honom att gå vidare, men istället för att söka sig i säkerhet ger sig Frodo plötsligt av mot Minas Morgul. Styrd av någon annan vilja än sin egen har han bara i sinnet att bege sig mot spökstaden, men Gollum och Sam rusar ifatt och hejdar honom. Det krävs en total kraftansträngning av Frodo för att vända staden ryggen och gå åt motsatta hållet. Gollum leder dem till en stig som vindlande börjar leta sig uppför bergssidan men efter en stund är ansträngningarna för mycket för Frodo, han orkar inte mer och ber om vila. Det gör Gollum utom sig. Han vet vilken fara de befinner sig i och vill så snabbt som möjligt ta sig utom synhåll från eventuella ögon i staden. Medan han vettskrämt försöker få Frodo på fötter igen kommer det mullrande dånet tillbaka och de kan se en blixt skjuta i höjden i öster. Från Minas Morgul kommer ett fruktansvärt svar. Blixtar och blå eld slår ut från byggnaderna och luften fylls av allehanda läten och röster, och ett isande skri överröstar alltsammans och får dem att kasta sig mot marken med händerna för öronen.

Minas Morguls portar öppnar sig och ut marscherar en svart här. I fronten rider en väldig gestalt, helt klädd i svart förutom en kronliknande hjälm som kröner hans huvud. Det är den högste av ringvålnaderna som drar i krig igen och densamme som högg Frodo i axeln på Weathertop för ganska exakt fyra månader sedan. Plötsligt stannar han till, som i tvekan. Det är tydligt att han förnimmer något. Gömd bland stenarna känner Frodo hur smärtan och iskylan i det gamla såret tilltar och plötsligt kan han förundrat se hur hans hand som av en alldeles egen vilja långsamt närmar sig ringen samtidigt som en röst manar honom att ta den på. Men Frodo behåller kontrollen över sig själv och låter istället handen sluta sig runt den lilla glasflaskan som han fått av Galadriel. I samma stund tycks den främmande makten tappa sitt grepp om honom för den här gången och ryttaren sporrar sin häst och rider vidare. Den här som tågar ut ur Minas Morgul och förbi dem är stor och skrämmande och Frodo brister i gråt av förtvivlan och uppgivenhet. Han är plötsligt övertygad om att allt är för sent och att han redan misslyckats. Men Sam för honom tillbaka till verkligheten och han vänder sin förtvivlan till beslutsamhet.

Nu ska de uppåt. Över Ephel Dúath måste de ta sig via en trappa som är både brant och söndervittrad och för var steg ökar avgrunden bakom dem. Steg för steg arbetar de sig vidare även sedan de för längesedan passerat gränsen för vad de orkar.

(Nu är det synd om dem.. :cry: )


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre mar 04, 2005 7:55 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
4 Mars
11 Rethe

Natten har varit fruktansvärt påfrestande och nu ser de, högt däruppe, torn misstänkt lika vakttorn och Gollum bekräftar att passagen visst är bevakad, men långt ifrån så fullständigt som Morannon. De når slutet på trapporna äntligen och får en välbehövlig vila. Sam filosoferar om de hjältesagor han hört berättas för sig och om huvudpersonerna och hur de upplevde sitt äventyr. Han funderar över om kanske han och Frodo kommer att figurera i en liknande saga i framtiden… och om hur den i så fall kommer att sluta… Fortfarande ligger mörkret kompakt dag som natt. Frodo somnar och snart gör Sam det också även om hans föresats var att hålla vakt. Gollum som varit ute på något eget litet ärende återvänder så småningom och ser dem sova fridfullt tillsammans. En liten övervintrad rest av värme väcks i honom och han betraktar Frodo med tillgivenhet. Försiktigt sträcker han ut en hand och rör vid honom. Rörelsen väcker Sam som yrvaken misstolkar situationen och far ut med anklagelser mot Gollum. Den sköra känslan av värme splittras som glas mot en stenhäll och ersätts av hat och kall beslutsamhet. När de nu kommit så här långt har Gollum utfört vad han ombads att göra och är fri att gå, men han hävdar bestämt att de inte kan klara sig själva än, så under hans ledning går de vidare.

Rosie Fallingleaf, för Arda på Ephel Dúath (som undrar hur avgörande denna till synes obetydliga lilla händelse var för utgången…)


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre mar 04, 2005 11:08 am 
Offline
Creator of stars
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån dec 15, 2003 11:52 am
Inlägg: 11222
Ort: Dun Cannobaen
Ja det undrar jag också. MEn om inte Gollum så hett hade hatat dem så hade inte ringen hamnat i elden heller tror jag.

Kul att följa såhär dag för dag och tänka att nu är det mars javisst och då gjorde dom det här osv.

_________________
There's a feelin' I get when I look to the west
and my spirit is crying for leaving...

And a new day will dawn for those who stand long
And the forests will echo with laughter


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör mar 05, 2005 10:05 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
Fast hans begär till ringen överskuggar ju allt annat, så även om han inte hatat så intensivt skulle han ju ändå bli tvungen att försöka ta ringen till slut... Så även om Gollum i detta läge hade ångrat sig och inte lett dem in i tunneln skulle det nog ändå kommit till strid om ringen och vem som var dess rätta ägare i slutänden.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör mar 05, 2005 10:07 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
5 Mars
12 Rethe

Så står de med ens vid en hög barriär eller mur där en grottmynning öppnar sig. Ur den strömmar en vidrig stank och det är endast mycket motvilligt de går in efter ett sista, djupt andetag. Det är svart. Ett kompakt kännbart mörker som lägger sig tungt över alla som vågar ge sig in i det. De får känna sig fram, vilket går bra till börja med men stanken och mörkret påverkar snart deras sinnen tills de känner sig avtrubbade och avdomnade. Vidare inåt trevar de, steg för steg. Något mjukt som tycks hänga ner från grottans tak sveper över dem ibland och luften i grottan försämras hela tiden och börjar bli svår att andas. De undrar hur många fler andetag de ska kunna uthärda när gången plötsligt öppnar sig på ena sidan och de blir vissa om varifrån odören kommer. Stanken slår emot dem som ett välriktat knytnävsslag och de kan känna att en fasansfull ondska finns därinne. De vill rusa därifrån men deras kroppar lyder bara motvilligt och de får tvinga sina ben att föra dem framåt. Då de väl passerat öppningen släpper förlamningen och de kan öka farten, men istället är de plötsligt utan vägledning. Gollum är borta.

Så blir de varse att något närmar sig dem bakifrån. Ett hot som de inte kan se, bara förnimma. ”Stjärnglaset!” utropar Sam som plötsligt genom en inre syn blivit påmind om det. Frodo tar det i sin hand, håller upp det och uttalar alviska ord som han inte själv förstår. Så strålar ett starkt, kallt ljus ut i tunneln som till deras förskräckelse reflekteras i ett par enorma facettögon. Gripna av fasa drar sig Frodo och Sam långsamt bakåt men ögonen närmar sig. Deras första impuls är att fly hals över huvud, men Frodo återfår snabbt sansen och inser att det är lönlöst. Han vänder sig istället om, drar Sting ur sin skida och med svärdet i ena handen och glaset i den andra går han med beslutsamma steg mot faran. Det verkar fungera. Ögonen tycks inte klara av det starka ljuset för de drar sig tillbaka in mot mörkret och är borta.

Så fort de kan tar de sig framåt och känner snart att luften blir friskare och lättare att andas och så ligger öppningen äntligen framför dem. Den är barrikaderad med ett gytter av tjocka spindeltrådar som brutalt kastar dem tillbaka. Sams försök att hugga sig igenom är verkningslöst men Sting biter vassare och de kan ta sig ut i friheten. Lycklig över att vara ute ur den gräsliga tunneln rusar Frodo iväg med sån fart att Sam halkar efter. Så kommer det sig att Sam framför sig ser hur ett ohyggligt stort spindelliknande monster krälar ut ur berget och sätter efter Frodo. Sam ska just till att skrika en varning då han plötsligt har Gollum runt halsen. Ett vilt slagsmål utbryter, men Sams raseri och frustration ger honom oanade krafter. Hans rasande motstånd blir för mycket för Gollum som ränner iväg igen, men han lyckades uppehålla Sam tillräckligt länge för att monstret skulle hinna oskadliggöra Frodo som ligger på den kalla stenen med monstret över sig. Utan att tveka går Sam till anfall. Han tar upp Frodos svärd som ligger på marken och lyckas flera gånger få in hugg mot den väldiga kroppen men de har liten verkan. Så sänker hon sig ner mot Sam som håller svärdet riktat uppåt och hon spetsar sig själv. Hon vräker sig åt sidan, sårad och medtagen men fortfarande fast besluten att döda. Då hon ännu en gång närmar sig Sam hör han som i en dröm alvers röster och han höjer stjärnglaset som han fått av Frodo vid grottmynningen och utropar några alviska ord som han inte själv förstår innebörden av. Ljuset, smärtan och den alviska kraften blir för mycket för monstret som besegrat flyr från platsen. Sam kryper utmattad fram till Frodo som ligger orörlig. Död. Vilka känslor som drar genom honom går knappast att finna ord för. Allt är förgäves, förbi och över och han försvinner in i mörkret.

Då han kommer till sans igen fattar han efter lång stunds övervägande ett svårt beslut. Även om Frodo är död återstår uppdraget och då Sam tycks vara den enda som återstår tar han motvilligt ringen av Frodo och hänger den om sin egen hals. Genast känner han dess ohyggliga tyngd som drar honom mot marken. Även Sting beslutar han att ta med och lämnar istället sitt eget svärd bredvid Frodos kropp och efter en sista blick på sin herre och vän börjar han gå. Men han vänder sig snart om och blir ståendes i tvekan. Gör han rätt? Kan han verkligen lämna Frodo ensam i fiendeland?

Rosie Fallingleaf, för Arda på Ephel Dúath (och nyexaminerad spindelfobiker)


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: sön mar 06, 2005 10:09 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
6 Mars
13 Rethe

Frodo ligger där nere i mörkret men Sam kan bara ana var, då han till sin fasa hör larm och skrik av orker som hastigt närmar sig. Hans enda chans att undgå upptäckt är att sätta på sig ringen, så med den på fingret står han tryckt mot bergssidan medan orkerna passerar förbi honom. De förenar sig med ännu en orkertrupp och ränner nedåt samma väg som Sam just gått så det är oundvikligt att Frodo ska bli upphittad. Sam blir förtvivlad. Han förbannar och förebrår sig själv att han lämnade Frodo i sticket och tvekar inte längre om vad han borde göra. Han måste skydda sin herres kropp. Så när orkerna bär iväg med sitt fynd in i bergets tunnlar är en rasande och förtvivlad Sam dem i hälarna. De har ett gott försprång med då Sam har ringen på fingret förstärks hans hörsel så även om de är långt ifrån honom kan han höra vad de talar om, och han får en chock av vad han hör. Av orkernas tal förstår han att Frodo inte är död! Han är bara bedövad av monstrets gift. Återigen förbannar Sam sin dumhet och sin förmåga att fatta fel beslut och eldad av förtvivlan och raseri struntar han helt i riskerna och de dåliga oddsen. Han ska tillbaka till Frodo. Han förföljer orkerna genom tunnlarna men finner plötsligt vägen tillbommad. Sam står på ena sidan och på andra sidan en låst järnport bär orkerna bort Frodo. Ursinnigt kastar han sig mot dörren och faller avsvimmad ihop.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån mar 07, 2005 9:45 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
7 Mars
14 Rethe

Då Sam vaknar upp har han inte en aning om hur länge han legat där. Han har ont och är omtöcknad. Han inser att porten måste vara en bakdörr till ett av tornen de sett och då den är omöjlig att forsera vänder han istället om samma väg som han kom för att leta efter en annan ingång. Han går ut ur berget och passerar Ephel Dúaths krön. Stående där kan han skåda ut över detta fasans land. Han ser Orodruin som spyr ut eld över dalen och då han vänder blicken mot vänster ser han orkernas torn i all dess väldighet då det står med ryggen mot bergssidan och blickar ut över Mordors land. I flera våningar försvinner det ner mot djupet. Sams hjärta sjunker i bröstet då han inser hur omöjligt det kommer att bli för honom att ta sig in där utan att nyttja ringen. Men han vet också att han inte längre kan använda den utan att snärjas av dess vilja. Han är i ringens land nu. Men även om han är rädd och till synes chanslös finns inga alternativ för Sam.

Han finner ett portvalv som leder in till tornet, men där hejdas han. En osynlig kraft spärrar vägen. Den stänger passagen lika effektivt som en tillbommad dörr och Sam härleder den till två stenfigurer som står utposterade på var sida om valvet. Han plockar fram Galadriels ljusflaska som visar sig fungera alldeles utmärkt som nyckel och slipper förbi i samma stund som de två väktarna ger ifrån sig ett högt skri. I tornet syns tydliga tecken på att ett vilt slagsmål rasat, det ligger döda orkerkroppar överallt vilket visserligen är lyckosamt för Sam men det blir också en skräckfylld promenad bland alla liken. Han går uppåt. På vägen möter han en ork som till Sams förvåning och förtjusning blir vettskrämd när den ser hobbiten och då den rusar tillbaka samma väg som den kom passar Sam på att följa efter för att bli ledd på rätt väg. Orken är dock alldeles för snabb, men Sam verkar hamna rätt ändå för plötsligt står han ute på en slags borggård högt upp i tornet där orkerkroppar ligger i drivor. På gården har tornets översta spira sin bas och ut ur den rusar plötsligt två orker under högljutt grälande, den ena jagandes den andre. Den förföljda lyckas finta sig fri och rusar tillbaka upp i tornet medan den andre står flämtande kvar och hämtar andan. Med sig bär den ett bylte som den lägger ifrån sig på marken. Uppenbarligen ett bergärligt bylte för plötsligt börjar en av orkerkropparna som Sam tagit för död att röra på sig. Den krälar fram till byltet och lägger hastigt beslag på det, varefter den reser sig upp och går till anfall mot den andre som dock inte är sen att försvara sig. Sam blir vittne till ett minst sagt bestialiskt mord varefter mördaren tar tillbaka sitt bylte och rusar mot trappdörren där Sam står. Även den här orken lyckas Sam sätta skräck i, men den lyckas finta sig förbi Sam och fly nerför trappan. Sam förbannar att den kom undan, rädd för att det kan få följder, men han har annat att tänka på nu. Han måste hitta Frodo.

Han rusar upp i det mindre tornet och börjar en mödosam klättring uppför, men bara för att återigen finna sig stå vid en återvändsgränd. Han sätter sig ner. Uppgiven, uttröttad och förtvivlad och börjar sakta sjunga. (Ja, vem skulle inte göra det i en sån situation? :? ) Svagt någonstans ifrån hör han ett svar och plötsligt slås en dörr upp på våningen ovanför och en svärjande ork kommer ut. Med en steges hjälp tar den sig upp genom en lucka i taket. Sam hör ett piskrapp falla och det är nog för att han ska kasta all försiktighet åt sidan. Han rusar uppför stegen alldeles i sista minuten för att hejda ett andra piskrapp mot Frodo som ligger naken på golvet med orken över sig. Sam går till anfall och striden slutar med att orken faller ner genom luckan i golvet. Mot alla odds och med en enastående tur har Bag Ends trädgårdsmästare lyckats ta sig hela vägen genom orktornet och till sin herre. Han tar Frodo i famn och upptäcker att det är en ganska illa åtgången och förvirrad Frodo han finner. Vid åsynen av Sam återvänder han dock inom kort till verkligheten men minns snart att det är en förtvivlad verklighet. ”De har tagit allting!” utbrister han. ”Allting!” och vidden av hans egna ord går med smärtsam tydlighet upp för honom. ”Nej, inte allting,” invänder Sam och förklarar ursäktande att han tagit ringen. Frodo blir först oerhört lättad och lovprisar Sam men hans ton förbyts snart och blir hård och fientlig då han kräver ringen tillbaka. Ringen låter sin makt och vilja verka mellan vännerna och stämningen i rummet blir tät och full av misstänksamhet. ”Din tjuv!” skriker Frodo. Det blir för mycket för Sam som tillintetgjord sjunker ihop på golvet. Då Frodo håller ringen i sin hand igen kommer han till sans och inser förskräckt vad han sagt. Ångerfull ber han om förlåtelse.

Sam finner rätt på kläder åt dem som de kan bära som kamouflage och de ger sig av från tornet. På väg ut finner Sam att portvalvets väktare inte slumrat i sin vaksamhet. Det förefaller som om själva luften blivit ogenomtränglig och de kan inte ta ett enda steg till, men Sam höjer åter igen Galadriels stjärnglas som genast låter sin enerig verka och tvingar väktarnas kraft tillbaka. I samma stund som hobbitarna passerat blandar sig väktarnas skri med skriet från en Nazgûl och valvet störtar samman bakom dem. De flyr hals över huvud och lyckas slinka utom synhåll från tornet i samma stund som Nazgûlen sveper ner och landar vid den raserade porten. Med odjurets klagoskrik ringande i öronen snubblar de skräckslagna vidare.

Rosie Fallingleaf, för Arda i Mordor (undrandes hur många som egentligen orkade igenom detta? :) )


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån mar 07, 2005 9:48 am 
Offline
Creator of stars
Användarvisningsbild

Blev medlem: mån dec 15, 2003 11:52 am
Inlägg: 11222
Ort: Dun Cannobaen
Jag läste allt!. Mycket bra.

_________________
There's a feelin' I get when I look to the west
and my spirit is crying for leaving...

And a new day will dawn for those who stand long
And the forests will echo with laughter


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 08, 2005 8:09 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
8 Mars
15 Rethe

De måste ta sig så långt härifrån de någonsin orkar och kan för nu går larmet på allvar. En klocka ringer, horn smattrar och ljudet av fötter och hovar ekar bland stenarna upp mot tornet. För att undkomma tvingas hobbitarna hoppa i blindo ner i avgrunden bredvid dem. Lyckligtvis visar den sig vara betydligt grundare än vad de befarat, men i stället landar de i ett törnesnår med taggar av den storlek man kan förvänta sig i detta fientliga land. De fortsätter sin vandring mot norr nu.

De är utan vatten, slitna, såriga och till alla gränser trötta på detta eviga mörker. ”Om jag finge be Lóriens härskarinna om något nu, skulle det bara vara lite ljus och vatten..,” suckar Sam längtansfullt. Inte långt därefter ser han till sin förvåning verkligen himlen ljusna borta i söder. Sakta och vagt visserligen, men ändå stadigt ljusare. Medan de förundrat betraktar det tilltagande ljuset flyger återigen en Nazgûl över himlen. Dess skri är öronbedövande men den här gången fyller det dem inte med fruktan då det förefaller vara ett skri av fasa och förskräckelse. Sams hopp återvänder, men efter en blick på Frodo som verkar ha passerat alla möjligheter till hopp uppfylls han istället av oro och ängslan.

Som genom ett Galadriels under finner de även vatten under dagen och kan dricka sig otörstiga och fylla sina flaskor. När kvällen närmar sig har Frodo tömt alla sina kraftreserver och utan möjlighet att ta sig längre kryper de in under ett snår, vilket är det enda skydd de kan finna, och somnar.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: ons mar 09, 2005 7:57 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
9 Mars
16 Rethe

Idag lyckas de med stor möda ta sig upp på Morgais krön via en klyfta där bergskedjan är lägre än i övrigt. Stående på dess krön blickar de ut över slätten och kan se Orodruins eld ännu mycket långt borta i fjärran. Under dem breder ett kolossalt fältläger befolkat med människor ut sig. Där är ett myller av liv och rörelse och Sam och Frodo inser att de knappast kommer någonstans den vägen. De tvingas istället klättra ner igen och fortsätta sin vandring i dalen innanför Morgai. Oupptäckta lyckas de ta sig förbi ett orknäste men så snart de fått det på betryggande avstånd hörs orkers röster och de skyndar sig att ta skydd. Av orkernas allt annat än förtroliga samtal förstår hobbitarna att de är utsända att speja efter den förrymda fången och hans medhjälpare. De får också höra att kriget inte verkar gå enligt planerna och att Gollum varit synlig. Samtalet slutar med att den ene orken skjuter en pil genom ögat på sin kumpan och försvinner springande från platsen.

Hobbitarna beslutar att stanna kvar där de är tills natten faller, då de återtar sin vandring.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: fre mar 11, 2005 8:17 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
11 Mars
18 Rethe

När gryningen kommer har de travat på hela natten och dagen klarnar till den ljusaste sedan Mordors mörker spred sig över världen och hobbitarna kan se sin omgivning bättre än på länge. Tyvärr är det de ser bara nedslående. Den väg de nu måste gå är välbevakad och utan några som helst möjligheter att komma undan om de skulle möta någon. Alternativet att vända och gå tillbaka igen är uteslutet då det alldeles säkert skulle innebära att de svalt eller törstade ihjäl innan de fått en chans att utföra uppdraget. Men först måste de vila. Då Frodo sover lämnar Sam honom ensam en stund för att försöka finna vatten. Till sin lättnad finner han vad han söker men då han vänder sig om för att gå tillbaka ser han en mörk figur som stryker omkring i närheten av Frodos gömställe. Gollum! Sam får bråttom tillbaka men Gollum är försvunnen igen.

I skydd av mörkret ger de sig av igen. De viker av mot öster och befinner sig på en väg urhuggen ur själva berget när de plötsligt hör trampet av marscherande fötter bakom sig. På vänster hand har de bergssidan och på höger, ett stup. De kan ingenstans ta vägen så de sätter sig ner i dunklet, tryckta mot bergssidan och hoppas på ett mirakel. Det är en hel orktrupp som närmar sig och nästan halva truppen har passerat innan de slutligen blir upptäckta. Tagna för maskande soldater blir de drivna in i ledet och med piskan vinande omkring sig är de tvingade att hålla truppens tempo. Det är tungt för Sam men fullständigt outhärdligt för Frodo som får mobilisera alla sina återstående resurser för att ta sig framåt. Efter en dryg mil är det ytterst nära att han slutar fungera. Han ragglar och snubblar som en drucken och Sam som vid det här laget har fullt upp med att hålla sig själv igång får även försöka hålla Frodo på fötter så gott han kan. Läget ser fullständigt hopplöst ut när deras chans plötsligt uppenbarar sig…


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: lör mar 12, 2005 7:32 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
12 Mars
19 Rethe

Flera vägar och kompanier möts i en trång passage som leder in till Udûn och naturligtvis blir det slagsmål och tumult i trängseln. Sam förlorar ingen tid utan kastar sig själv ner på marken och drar Frodo med sig. Osedda kan de krypa ut ur tumultet och av vägen där de hämtar andan en stund till nöds skymda bakom vägens höga kant. Men där kan de inte stanna, så Sam manar snart på Frodo för att få honom att ta sig längre bort från vägen där chansen är större att de kan vila oupptäckta. Frodo ger det sista han har och lyckas ta sig närmare 20 meter innan han vältrar ner i en grund sänka och ligger som död. Sam bäddar om honom så gott det går, tvingar i honom lite vatten och lembas och ger sen själv efter för utmattningen.

När ljuset återvänder är Sam på fötter igen. Spanandes ut över kanten på gömstället bedömer han terrängen. Slätten mellan dem och Orodruin tycks var full av hålor och sprickor som visserligen erbjuder dem hyfsat skydd men å andra sidan är det långt nog även om vägen vore slät och snörrät mot målet. Sam uppskattar avståndet till runt 8 mil och vidden av de uppoffringar de kommer att tvingas till går slutligen upp för honom. En bister och orubblig beslutsamhet fyller Sam när han för första gången inser att detta kommer att kosta dem livet, och att det bästa de kan hoppas på är att uppdraget är genomfört när de dör.

Så ger de sig ut över Gorgoroths slätt men de kommer inte många kilometer innan Frodos krafter återigen är slut. Sam inser att detta krypande och smygande mellan betäckningarna är över Frodos förmåga och att de aldrig kommer att nå sitt mål på det sättet, så han beslutar att föra dem upp på vägen istället. Det är en enorm risk han tar men de har knappast något val och Frodo som är förbi av trötthet och så upptagen av striden som oavbrutet pågår inom honom orkar inte invända. De fortsätter sin vandring på vägen som leder till Barad-dûr.

Rosie Fallingleaf, för Arda i Mordor (:cry: stackarna)


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: mån mar 14, 2005 7:52 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
14 Mars
21 Rethe

Läget är oförändrat kritiskt. De hittar åtminstone lite vatten i en av orkerna uppförd cistern. Unket och smutsigt visserligen, men de är inte särskilt kräsna i den belägenhet de nu befinner sig. Vattnet ger dem ännu någon dags frist.


Upp
 Profil  
 
 Inläggsrubrik:
InläggPostat: tis mar 15, 2005 7:41 am 
Offline
Maia
Användarvisningsbild

Blev medlem: ons nov 19, 2003 9:29 pm
Inlägg: 787
Ort: Värmländska södern
15 Mars
22 Rethe

Timme för timme, dag för dag strävar de på mot en allt mer tilltagande känsla av ruvande ondska och hot. Inga fiender har synts till under dagarna men om nätterna, då de ligger hopkrupna i vad skydd de kan finna, hörs de marschera fram över landet. Frodo är knappt kontaktbar och har egentligen passerat gränsen för vad han klarar av. Sjuk av utmattning snubblar han vägen fram, fullständigt innesluten i sig själv och blind för allt annat än kampen som pågår inom honom. Han lyfter ofta sin vänstra arm värjande till skydd mot något hot som Sam inte kan se och hans andra hand söker sig ideligen mot ringen. Snart är vattnet slut igen, men i värsta fall har de flera dagar kvar att gå. Det är bara alvernas bröd med dess märkliga egenskaper som håller dem vid liv och vilja.

Inte ens kvällens vila får Frodo att återhämta sig. Hopsjunken och orkeslös sitter han med hängande huvud och händerna som ligger slappt utefter marken rycker oavbrutet. Även Sam får en orolig natt, full av maror som blandar sig med vakenheten, men de bleka ögon han ser tycks vara verkliga.


Upp
 Profil  
 
Visa inlägg nyare än:  Sortera efter  
Ny tråd Svara på tråd  [ 73 inlägg ]  Gå till sida Föregående  1, 2, 3, 4, 5  Nästa

Alla tidsangivelser är UTC + 1 timme


Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: Inga registrerade användare och 4 gäster


Du kan inte skapa nya trådar i denna kategori
Du kan inte svara på trådar i denna kategori
Du kan inte redigera dina inlägg i denna kategori
Du kan inte ta bort dina inlägg i denna kategori
Du kan inte bifoga filer i denna kategori

Sök efter:
Hoppa till:  
cron
Powered by phpBB © 2000, 2002, 2005, 2007 phpBB Group
Swedish translation by Peetra & phpBB Sweden © 2006-2010