Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Prins Mael är en mysig karaktär.

Håller med om Gweniver/Ricyn... man blir lite tårögd av det.

Jills val må ha varit starkt, men att leva utan sin älskade... det är inget för mig i alla fall. Fast böckerna hade å andra sidan inte berört mig så mycket om folk inte hade gjort en massa felaktiga val hela tiden.

Den berättelsen är fin.

För mig inser Jill att även om hon älskar Rhodry skulle ett liv med honom innebära att hon levde som en halv människa - och det skulle troligen dödat kärleken. Och hon älskar nog Nevyn också, fast på ett helt annat sätt. Priset hon får betala för sitt val är att hon blir lite kantig om man säger.

SPOILER:








Ja hon blir definitivt mer tråkig efter att hon släppte Rhodry. Blodlös på nåt sätt.

Men kan det inte bero på att det tar ett par decennier innan man ser henne nästa gång? Jill i femti- sextiårsåldern har varit med om mer och lärt sig mer än i de första fyra böckerna, mognat och åldrats. Och i viss mån tror jag att den där "tråkigheten" är en distans till det allmänt mänskliga som kommer av att syssla med dweomer. Jag tänkte skriva "omänsklighet" men det stämmer inte riktigt. Närmast en viss beräknande kylighet, fatalism och ett medvetet utanförskap som verkar ganska skrämmande på mig. Nevyn har det mest, men hans ålder kan i och för sig spela in. Och oftast överskyls det av att han är så karismatisk och kan spela rollen av gullig farfarsgubbe. Ta Maryn till exempel, hans största framgång och samtidigt hans största misstag. Aderyn har det minst, men hans öde hade ju också ett par tuffa överraskningar för honom.

Det som gladde mig efter den första tredjedelen i serien var att det framgick klart och tydligt att Jills val inte på något sätt var enkelt och lättvindigt gjort. Hur hon än bar sig åt skulle någon bli fruktansvärt sårad och hon själv kluven. Fast det slog mig som ganska intressant att det var den mörka dweomern som provocerade fram hennes val genom att se till att Rhodry blev kidnappad. Hur hade framtiden sett ut om de låtit honom vara ifred?

Jag tycker att den mysigaste tanken var den som Jill hade från början att slå sig ner hos Nevyn när hon blev gravid med Rhodrys barn för då kunde hon inte rida på vägarna längre.

Ursäkta om jag går ett sidospår från denna härliga diskussion.

Ens själ genomgår inte bara kroppsändringar, den genomgår även könsändringar. En kvinnlig själ kan bli, för "ett ynka" liv, manligt, och vice versa. Vår älskade Jill gick igenom det en gång i tiden.

Varför får vi inte se fler exempel av det?

Under hela historien känner jag bara till 2 själar som har genomgått könsbyte. Nämligen Jill och Pettyc the badger (som senare blev Lady Rhodda). Kerr beskriver Jills könsbyte rätt så, minst sagt, ingående. Det är en bra idé. Men det lämnar mig att önska att en speciell man blev kvinna. Nämligen Cullyn-själen.

Kunde man inte få se hur Cullynsjälens eganskaper kunde lämpa sig i kvinnohamn? Den är arrogant, lättretad, säker och svärdmästerlig. Sådant som passar utmärkt för en krigare. Även med sådana eganskaper skulle hon ha svårt att bli en krigare. Speciellt som folk kan våldta henne när som helst.

En själ hade väl en viss könsbestämning men genomgick i några få fall en förändring bara för att ha upplevt det hela åtminstone en gång.

Hur inverkar karaktärens egna önskningar? Lyssa (Aderyns mor -- inte vår Aderyn alltså utan hans namne i Deverry) säger att hon önskade att hon fötts till man (något som borde ha fått dweomerrysningarna att löpa över Nevyns rygg) och jag kan slå mig i backen på att Gweniver tänkte det många gånger. Och som sakerna hänger ihop med återfödelser och sådant verkar den första och viktigaste regeln vara "Var fördömt försiktig med vad du önskar dig, i nästa liv kan det hända att du får det". Men jag kan inte tänka mig att en själ som Cullyns någonsin ens skulle tänka tanken att det skulle kunna vara en bra idé att se på saker ur ett kvinnligt perspektiv. Kvinnliga perspektiv är inte ens nånting han verkar värdesätta speciellt mycket. Och för den tidiga medeltid som tycks vara modell för sakernas tillstånd i Deverry är det inget märkligt med det. Det var en eländig tid för kvinnor -- eftersom Jill inte tycks beröras av det och Nevyn har en mjukare syn på saker och ting så mycket tänkte jag bara påpeka det. Men också han funderar väl över om det är en fin vink av De Höga om att han inte får Jill som sin elev förrän han slutar upp med att omedvetet betrakta henne som "sin" Brangwen och någon han en gång i tiden har åtrått? En annan av orsakerna till att jag gillar att fundera på hur förhållandet mellan Neb och Branna kommer att bli och vem som kommer att lära upp dem. Dallandra, säkert?

Dallandra till slut men Salamander måste få dem på rätt köl först.

Menar du att förgående livs önskningar påverkar könsvalet?

Du har rätt i att ens önskningar påverkar en del av nästgående liv. Berylla ville bli en enkel bondflicka - vilket hon blev vid 918 (bok 5). Gweenier ville bli man - vilket hon blev i form av Branioc.

Men ens kön borde inte påverkas av enbart en önskning. Urds/wyrds herrar måste ha en del i det. Flera av Cullyns själar skulle säkert inte tveka att våldta en vacker kvinna när de hade chansen. Varför skulle den själen inte få känna på hur det känns att bli våldtagen? Det är ett perfekt sätt av wyrds herrar att låta en betala för gammal ost.

Mitt argument bygger, som sagt, på att wyrds herrar skulle ge Gerraent-själen en ny upplevelse.

Du har självklart rätt i att Gerraens inte skulle se sig själv i kvinnokläder. Bara tanken på det skulle förvåna mig mer än väl. Och därför har du rätt med det argumentet att han inte skulle bli kvinna då han inte önskar att bli en.

*höjer ett ögonbryn* Men vem har sagt att man måste vara kvinna för att kunna bli våldtagen? Tänk på stackars Camdel. (Kommer han att få nån upprättelse i sina nästa liv förresten? Det hoppas jag verkligen.)

Jag förstår vad du menar med att det kunde vara en nyttig läxa för Gerraent/Tanyc/Dannyn osv. Men de fick ju sina straff också och jag tycker att jag ser en utveckling mot det bättre i deras levnadsöden. Gerraent begick blodskam och blev dräpt, Tanyc blev hängd, Dannyn blev bara förvisad men begick självmord för att slippa skammen. Och jag håller med, delvis, när det gäller flera av Gerraents inkarnationer och våldtäkt, men i den tiden och den miljön var det väl inte så ovanligt för krigsmän. Men hans personliga heder verkar extremt viktig för honom ändå -- det är hans vrede och hans komplicerade förhållande till Brangwen som ställde till det mest för honom. Och när det gäller Cullyn själv så är silverdolkarna faktiskt ett rätt skötsamt gäng. Det är sant att han kanske skulle ha kunnat göra det, men som jag har förstått Urds herrar är det bara sånt som man faktiskt har gjort som får konsekvenser för ens nästa liv. Jag tycker inte att de verkar så värst hämndgiriga heller -- har en själ gjort fel ska den svara för det den har gjort genom att reda upp det i nästa liv (för det mesta ur en lite mindre upphöjd position), men det är inte egentligen fråga om ett straff eller om att ge den förfördelade parten chansen att ge igen med samma mynt. Nevyn t.ex. blir upprörd när Gweran använder sin skaldegåva till att lägga en fälla för Tanyc i stället för att ta upp saken med sin lord. Som jag ser återfödelserna är de inte redskap för personlig vedergällning, för då tar ju kedjan av oförrätter aldrig slut.

Det verkar finnas ett visst intresse för att diskutera Salamander och det görs ju lämpligast i den här tråden. Ni som gillar honom; varför gör ni det och vad är det som gör honom så svår att tycka illa om? Ni som inte gillar honom kan väl svara på samma sak.

Ett av de drag jag tycker bäst om hos Salamander är att han är så charmigt ofullkomlig. Han avbröt sina dweomerstudier och drar inte jämnt med sin pappa, har definitivt ett huvud för sig själv. Det finns tricksterdrag hos honom, men han står ändå stenhårt på det godas sida. KK smög in honom på ett väldigt elegant, nästan vårdslöst sätt också, låter alla i själva historien se honom som en opålitlig slarver medan läsaren tillåts dra sina egna slutsatser.

Alshain, I totally agree with you...
Nej, skämt åsido, jag håller med om att han är otroligt charmig i sin ofullkomlighet. Jag har visserligen inte hunnit så långt som till att han har problem med sin pappa, men det intryck jag har fått är just att han döljer många (mörka?) hemligheter och krafter under sin melodramatiska gycklarroll, och det är nog det främsta skälet till att jag gillar honom, för vem vet inte om hur det är att gömma sig bakom en mask?
Sen kan det ju bidra att han faktiskt är lite smårolig sådär emellanåt...

Förresten, Alshain - du svarade aldrig på vad IMO står för?

Hoppsan, såna saker försvinner lätt ibland massan...

In My Opinion; antagligen ett tecken på alltför mycket tid förspilld på anglosaxiska forum. Den svenska översättningen skulle väl antagligen bli IMÅ (I Min Åsikt) eller EMM (Enligt Min Mening), men det är säkert ännu mer oklart.