Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Med "är" menar jag för mig personligen. Jag tänker inte utge mig för att veta hur saker och ting verkligen är. Men jag är såpass ointresserad att jag inte direkt är motiverad att gå ut och leta efter motbevis. Kanske är det också så att man ser det man vill om man letar efter bevis/motbevis. Jag tänker inte komma till berget, och om berget finns så orkar det nog inte bry sig att komma till mig. Vi trivs bra så

I dag var det en sån där skitjobbig människa som satte sig brevid mig på bussen och började fråga om jag trodde på gud. Jag svarade så gott jag kunde men han menade att man var tvungen att tro om man ville komma till ett bra ställe när man dör vilket jag tycker är struntprat! Är man bara snäll mot andra och inte skadar andra människor så klarar man nog döden också.
Tyvärr i såna här situatuioner så missbedömer de här människorna min mildhet och mjuka avvisande som obeslutsamhet och vill då försöka ännu mer!

Varför kan man inte ta ett enkelt: "Jag är nöjd med vad jag tror på och hoppas att du också är nöjd. Är det inte viktigast att alla människor blir lyckliga på sitt sätt?"

Blir så trött...

Senast Jehovas Vittnen knackade på sade jag att jag var satanist. De har faktiskt inte kommit tillbaks på 7 år!

*fniss* Jag har svårt att ljuga. Men den där var så kul att jag förmodligen kommar ett använda det nästa gång. Det skadar ju ingen i alla fall...

Kanske beroende på att jag har fått intrycket att du flyttat runt en hel del också?

Nej, jag pratar om att de inte har kommit tillbaks till den (min mammas) lägenheten. Jag har flyttat runt, men hon bor kvar. Så dum är jag inte att jag tror att JV har koll på vart jag flyttar.

Jag tror inte heller på något som vetenskapen inte kan förklara, eller, för att omfomulera, jag tror inte att det finns något som vetenskapen inte kan förklara. Däremot finns det massvis av saker som vetenskapen inte kan förklara än, men det är en helt annan femma.

Jag tror alltså inte på någon Gud, och inte heller på ett liv efter döden. Jag skulle inte påstå att det gör mitt liv särskilt tråkigt, däremot innebär det att jag är rädd för döden, eller snarare för att mitt liv en dag är borta. Jag är rädd att inte hinna med allt jag vill göra.

En vän och har kommit fram till att vi båda är rädda för döden, men på olika sätt. Han är rädd för ovissheten, att man inte vet när och hur man kommer dö, medan jag är rädd för vissheten, d.v.s. att jag är helt säker på att jag kommer dör, och är lika säker på att jag inte kommer hinna göra allt vad jag vill innan dess...

De har fullständig koll
Till oss har de också slutat dyka upp vilket är lite synd eftersom de alltid brukade ge oss så fina färglada broschyrer.

Danne, jag tänkte nog så innan men kommit på att när man väl dör så kvittar det. om jag hinner något jag gärna vill göra i livet innan jag dör så är ju det bra och kul om jag gör det. Men om jag inte hinner det så kvittar det, för jag vet ju inte om jag missat det förrän jag dör, och då spelar det ju inte så stor roll längre, eller hur. Så varför vara rädd för det...

Jag tror inte på gud men på andra väsen och sånt.
Jorden kan inte vara den enda planet i hela unerverssium med inteligent liv på.

Utomjordingar räknas inte som andra väsen då de, vid eventuell existens, faktiskt kan förklaras av vetenskapen.




Till Mig har det endast kommit en gång. Jag citerade först Stephen Dedalus: varpå Jag påpekade att Min (före detta) kizzekatt, som Jag höll i famnen, tycker om att bitas och är särskilt förtjust i fårkött. De har aldrig kommit tillbaks.
(Jag tänkte lägga in en bild på katten här men bilden funkade inte så Jag lägger in en länk istället:

http://70.85.10.106/img.php?loc=loc6&im ... _Rufus.jpg

Tja, det är nog inte mycket att göra åt saken, är jag rädd... Man får helt enkelt lära sig att leva med vetskapen, om att man en dag inte kommer existera mer.

Än så länge oroar jag mig inte det minsta för döden. Kanske för att jag lägger ned för mycket tid i totalt ovidkommande saker som TA, hur det går för mitt favoritlag i fotboll eller vad som händer i helgen med mera.

Tänk, jag har oroat mig för döden ända sedan jag har varit liten...

När jag var mindre så brukade jag innan jag somna tänka på vad som händer efter döden. Absolut ingenting. Bara ett långt svart mörker som aldrig tar slut. Det var lite jobbigt så jag tänkte på något annat så gick det över. Nu är det inget jag tänker på, men om man ska cykla i stan och det är massa gator man måste korsa och man inte orkar stanna alltid så brukar jag tänka ungefär, går det så går det, annars skiter det sig. Det med cykel kanske inte var så bra exempel, men det bästa jag kunde komma på nu...