Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Läkekraft: Ljuset i silmarillerna verkar besitta någon sorts diffus läkekraft. Kommer inte precis ihåg hur men de skulle kunna läka de två träden i Valinor som Ungoliant förstörde. Finns det fler exempel?

Håller fullständigt med dig. Med denna tråd ville jag dock starta en diskussion kring silmarillernas kraft och makt. Varför åtråddes dem av så många? Varför gick ingen oberörd från att ha varit i kontakt med dem? Hur kunde de påverka en hel värld? Därför tyckte jag det kunde passa med att "över"-precisera deras krafter.

När jag tänker efter så säger Tolkien i detta fall emot sig själv.
Betrakta följande två citat från Silmarillion.

Men det var Feanor som skapade dem med hjälp av trädens ljus. Ingen annan klarade av det. Då borde han väl rimligtvis ha klarat av att fundera ut hur han skulle klyva dem också.

Aule skulle nog inte velat förstöra Silmarillerna. Det var ju det sista ljuset av hans hustrus livsverk som bevarades i dem.

Men det var inte om han velat utan om han kunnat som var frågan...

Förmodligen kunde han det men han vill nog inte eftersom som Älva skrev att det var det sista ljuset av hans hustrus livsverk bevarde i dom.

Men Valar ville ju öppna silmarillerna, för att ljuset från träden var lagrat i dem, genom att ge det tillbaks till träden så hade de kunnat läkas och räddas. (Det var alltså just träden de hade kunnat rädda, om de kunde läka annat är osagt).
Så de trodde tydligen att de gick att öppna och man kan väl anta att Aulë ville rädda sin hustrus träd?

JO det hade de kunnat göra men man behövde kanske inte öppna dem för det och nu ville ju inte Feanor ge bort dem och sålunda förlorades trädens ljus för alltid förutom solen och månen.

Vilket är lite egoistiskt, Feanor kunde bort en eller två men inte alla.

Han var tvungen att ge bort alla för att det skulle ha fungerat överhuvudtaget. Träden var ju helt utsugna.

Varför smidde Fëanor dom från början? Har glömt bort det...

Då förstår jag

Han ville fånga trädens ljus har jag för mig.

I Sagor från Midgård (tror jag) sägs att Fëanor var som förhäxad av Galadriels hår, fast hon ville inte ge honom ett endaste strå. Så han försökte fånga blandningen av Trädens guld och silver i silmarilerna i stället. Nåja. Tro't den som vill. Varför Feanor skapade dem är inte lika viktigt som att han gjorde det -- på det viset är de en typisk McGuffin. Det kunde ha blivit en nätt liten predikan om det fåfängliga och förkastliga i att i arrogans och på konstgjord väg försöka uppnå något som Gimli vinner genom ärlighet och ödmjukhet. Vad nu sen detta något är, men Galadriel är den karaktär som mest av alla bemöts med nästan religiös dyrkan.

Jag skulle vilja snäva in frågan om varför de var åtråvärda till att gälla varför Morgoth eftertraktade dem. Att skönhetsälskande alver kan vilja tillverka och äga saker bara av estetiska skäl kan jag gå med på, men Morgoth verkar inte vara den typen? Var det för att de var det enda han inte skulle kunna fördärva, eller för att han ville äga något som ingen annan hade, eller för att ingen annan skulle få ha dem, eller för att han förstod hur mycket olycka de skulle dra över alverna som han hatade?

Jag är nästan säker på att det var Celebrimbor som var intresserad av Galadriel. Inte var det väl Fëanor iaf?

Feanor var släkt med Galadriel så han var aldrig kär i henne men besatt av hennes underbara hår.

Morgoth ville ha Silmarillerna på grund av deras kraft skulle jag tro och på grund av avundsjuka gentemot alverna och valar som kunde skapa vackra saker. Något han själv misslyckades i.

Även de mindre sympatiska karaktärerna i Midgård verkar ha en förkärlek för vackra saker. Smaug och de andra drakarna samlar ju på sig stora högar av guld och juveler, och orcherna plundrar ju friskt när de kommer åt.

Andra som t.ex. Fëanors elaka söner, eller dvärgarna från Menegroth som anfaller Doriath, är ju själva skickliga på att tillverka sköna ting, trots att deras personliga moral minst sagt ligger i gråzonen.

På det viset är väl Melkor inte annorlunda än någon annan i Midgård.