Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Fick Hobbiten först idag. Bara Tolkiens målningar är fantastiska i sig. De förgyllde min dag!

Tyvärr måste jag dock notera en osnygg plump i protokollet för två riktigt grova spoilers i slutet av baksidestexten..... Taskigt mot nya oinvigda läsare.

Jag har hunnit ungefär halvvägs genom Hobbiten, men nu vill jag få lite fart på debatten här.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är något som stör mig i Anderssons översättning.
Jag tror att det är en känsla av distans till hela historien.
Hallqvists språk blixtrar och sjuder av engagemang, precis som från en liten hobbit som just har kommit hem från ett fantastiskt äventyr som han bara måste skriva ner.
Anderssons språk känns mer som något man slipar till vid ett översättarbord - en text vars original någon annan har skrivit, för länge sen.

Jag tar ett exempel från kapitlet med trollen. (Jag tycker att exemplet på ett enkelt sätt illustrerar skillnaden mellan Hallqvists och Anderssons kvaliteer enligt mig.)
Bill (William) tycker synd om Bilbo, eftersom han är det minst hungriga av trollen.

I original:


Hallqvist:


Andersson:


Anderssons språk är så korrekt översatt, att det blir för korrekt i min smak.
Huruvida troll faktiskt skulle säga "ynkliga kryp" på svenska, är ju omöjligt och ointressant att diskutera, men rent subjektivt får jag en mustigare och mer sagoaktig känsla av "stackars lilla kräk". "Ynkliga kryp" kan jag tänka mig att en snorkig alvkung säger snarare än ett korkat troll.

Dessutom har Hallqvist lyckats göra det som Tolkien eftersträvar i trollens tal, nämligen att - på ett vulgariserande sätt - dra ihop "Låt honom gå" till "Låt'en gå". Engelsk skriftspråkstradition erbjuder många fler såna talspråkiga finesser än svenskan, så det gäller att passa på när tillfälle ges.
Hallqvists lägger till "som jag nyss sade", men i övrigt anser jag att hon kommer originalet närmare.

Anderssons val att översätta William till Vilgot lämnar jag därhän. Jag hade inte gjort det, men jag är inte översättare till yrket.

Sammanfattningsvis anser jag att Erik Andersson är en mycket kompetent översättare, men det rinner inget hobbitblod i hans ådror, och det märks.

Verstolningen av John Swedenmark kräver ett eget inlägg.

Här blir jag lite besviken, faktiskt. Jag har inte alls följt med i ev. debatter om varför John Swedenmark blev vald (eller varför Lotta Olsson inte blev vald) till verstolkare.

Hur som helst är jag missnöjd med nästan samtliga verser av Swedenmark.
Enklast uttryckt: Jag begriper inte vad texten handlar om i hans tolkningar.
Det är det värsta jag vet, och det är inte helt ovanligt i versöversättning. Sångerna ska vara komplement till texten i denna BARNsaga. Då är det meningen att barn ska hänga med i verstexten också. Det är knappt att jag, vid en ålder av 40 år, gör det!
Det liknar mest en röra av ord i rader som ska innehålla ett visst antal stavelser, helt oaktat hur betoningen blir. Ideligen hittar jag "trygga räkor" i Swedenmarks tolkningar. Hör bara:



Här läser åtminstone jag "furórnas vrål". Jag avskyr sådant.

Det blir dessutom en hel del halvrim (inte bara som ovan vrål med gråt, utan gång på gång på gång....).

Tolkien är mycket noga med att finna rim till sina verser (och det var faktiskt Lotta O. också). Endast undantagsvis halvrimmade Tolkien.
Jag anser inte att man får vara nöjd med en tolkning/övesättning av poesi förrän man har uppfyllt åtminstone den delen av arbetet!!!
(Ni hör att jag är upprörd!)

En dramaturg lärde mig en gång "Aldrig kritik utan utväg!"
Således:

Från höjden hördes furors sus.
I natten växte stormens brus.
Eld brann röd och spred sin glöd,
och träden brann med facklors ljus.

Dessutom sker tyvärr en del slarv när poesi och prosa översätts av olika personer.
Sista meningen i kapitel ett är en direkt koppling till Thorins sjungna vers i slutet av samma kapitel.


sjunger Thorin och kapitlet slutar:


På svenska (Andersson/Swedenmark):


Inget jag sliter mitt hår för, men väl höjer ett kritiskt pekfinger...

Kul med lite diskussion!

Jag har själv inte hunnit läsa Hobbiten och Húrins barn, men jag har bläddrat lite i Hobbiten, och det jag sett har varit ganska bra. Men jag var lite inblandad i granskningen av boken och fick se manuskriptet, och när jag arbetade med det minns jag att jag såg många överföringar från originalet som retade något. Men jag får helt enkelt återkomma med en egen uppfattning när jag har läst hela.

Det kan ligga något i att Erik Andersson är en kompetent översättare men i avsaknad av hobbitblod (väl uttryckt! tycker jag). En spontan reflektion är att "Ynkliga kryp! Släpp honom!" saknar lite när det handlar om rytm. Jämför "Poor little blighter! Let him go!" Det kanske blir tydligare när man högläser – jag tycker att det är mycket lättare att hitta en effektfull betoning av Tolkiens version. När det gäller den här saken kan effekten i och för sig bli en annan när man läser hela den översatta boken i stället för ett brottstycke av den. Med en massa annan text runtomkring som erbjuder ett större rytmiskt sammanhang, där korthuggna fraser kanske fyller en funktion, kan formuleringar av den här typen passa bättre in. Jag upplevde att det blev på det sättet när jag läste Ringarnas herre, efter att översättningen getts ut. Men det är ändå svårt att komma ifrån att det saknas något i känsla här och där.

När det gäller Olssons inte vara i Hobbiten så lär det ha varit så att hon helt enkelt inte hade tid att medverka.

För fall som upprepandet av "break of day" är det ju i någon mån granskargöra att påpeka var översättningarna bör stämma överens. Jag ägnade mycket krut åt att hitta sådana här återkomlingar när jag granskade Ringarnas herre, så där ska det förhoppningsvis vara bra ställt på fronten. Men det var ju inte alltid som Erik tyckte att det gick att hitta en formulering som fungerade tillräckligt bra på båda ställen, och kanske var även detta ett sådant fall.

Appropå det Randalin skriver om EA:s distans till sitt jobb:
http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/ark ... kel=477666

Nä, nu har ju diskussionen dött ut helt. Nog måste det väl finnas mycket mer att fundera över kring den här boken. Hur kommer det sig till exempel att vi inte fick veta något om översättningen förrän det var "för sent"? Och varför fick inte Gustav granska?

Jag instämmer förresten till fullo med det du säger om Swedenmark, Randalin.

När jag läste boken för ett par månader sedan kluddrade jag ned lite tankar på en lapp, som jag sedan inte orkade omsätta i ett vettigt forumsinlägg. Det handlar helt enkelt på saker som jag störde mig på och eventuella fel i översättningen. Här kommer de:

Det första är helt enkelt ett tryckfel. I innehållsförteckningen står det att förordet börjar på s. 5. Det gör det inte. Innehållsförteckningen börjar på s. 5, förordet på s. 7.


Har inte svärd skidor, medan knivar har slidor?


Helt enkelt en felaktiv avstavning. Dal-sänka skall det vara.


Vad betyder dåskigt? Är detta ännu ett av Eriks krångelord, som inga barn förstår, eller är det helt enkelt ett tryckfel?


Detta stycke handlar om dvärgar och jag hoppade till lite när Andersson kallade dem för skitstövlar. Lite överdrivet, i mina öron. Originaltexten:




Missat ord?

I versen på s. 240-241 finns ordet "näpsts" med två gånger. Vad betyder det? Varför tar John Swedenmark med ett sådant ord i en vers riktad till barn?

Ordet tycks inte finnas i några ordlistor, så det är antingen dialektalt eller väldigt obskyrt. Inte ens SAOB vill kännas vid det. En enda träff får man om man googlar ordet, och det är i Carl Jonas Love Almqvists Monografi. Där står det:

I ordförklaringen som bifogats den moderna utgåva av Almqvist jag hittade förklaras ordet dåskig som "matt, dåsig", vilket passar skapligt med hur Erik använt det. Men detta enda historiska belägg tycker jag är en klen förevändning för att använda ett så långsökt ord. Hade Tolkien varit lika krånglig i original så hade det kanske varit mer passande, men det var han inte. En förmildrande omständighet är däremot att "dåskig" är ganska lättförståeligt ändå; man associerar till dåsig och kanske daskig, och hamnar hyfsat rätt. Trots det känns det som ett konstigt ordval - vilket vi ju känner sedan tidigare som en Eriksk paradgren!

Klipper in original och översättning också, bara för att göra diskussionen komplett. Passagen är inte helt lättöversatt, det medges!

Problemet med "skitstövel" är egentligen inte betydelsen utan hur det låter. Jag instämmer i att man hajar till, det svenska uttrycket känns starkare än det engelska. Professor Google definierar uttrycket a bad lot som 'an unpleasant or disreputable person (informal)'. Det kan man ju uttrycka på många sätt på svenska utan att ta till storsläggan som Erik gör. (Uttrycket "bad lot" kommer förresten från auktionssammanhang, som en beteckning på ett objekt, en "lot", som ingen bjuder på.)

Ett annat problem i Eriks version, även om det är marginellt, är att han tappar bort allitterationen i "tricky and treacherous". Det är ju inte vers detta, så man behöver kanske inte tänka så mycket på sånt egentligen, men det ger ändå ett visst "schvung" åt texten som nu tappas. Det hade också varit enkelt att behålla det, t ex:


Kan lägga upp Hallqvists version också som jämförelse. Hon har betydligt bättre fångat nyanserna i "bad lots", tycker jag. (Dessutom har hon lyckats bibehålla allitterationen, även om 'sl' och 'sv' i striktare sammanhang kan betraktas som olika ljud som inte stavrimmar.)

Att "låta sitt vatten" är ett bekant, ålderdomligt uttryck, då med låta i betydelsen "utgjuta" ungefär. Att "låta sitt ljus" har jag däremot inte hört förut, det skulle kunna vara en nykonstruktion av Erik. Känns i så fall inte som en helt orimlig sådan, om än kanske inte ett direkt självklart val. Jag orkar inte kolla upp originalets formulering just nu, så jag vet inte om det är passande eller överdrivet i sammanhanget med en så arkaisk/invecklad variant.


Att näpsa någon är ett ålderstiget uttryck för att kväsa, tukta, bestraffa denne. Än mer svårläst blir det förstås i böjningen "näpsts". Varför Swedenmark gjort något av allt det han ställt till med i denna bok är fortfarande höljt i dunkel...

Där fick vi många svar, Tack!

Ja, det fick vi.

Vi verkar vara överens om det mesta här. Både Andersson och Swedenmark krånglar ibland till det alltför mycket när boken är riktad till barn. "Skitstövel" var inte heller det bästa ordvalet. Att "låta sitt vatten (eller ljus)" är faktiskt ett uttryck jag aldrig hört förut och jag hade nog föredragit ett annat alternativ där. Så här lyder originaltexten:



Jag ser i alla fall ingen anledning att ta till ålderdomliga uttryck. Hallqvists översättning, som jämförelse, ser ut såhär: (Tyvärr har jag inte tillgång till Zetterholms. )



Någon kommentar angående slida kontra skida, förresten?

Ack, vilket öde! Här skriver man tre spaltmeter med kommentarer, och det (nästan) enda man får till svar är en fråga om det lilla man inte kommenterade.

Jag har tyvärr inga djupare insikter att dela med mig av när det gäller skida/slida. En titt i SAOB ger mig intrycket att slida går utmärkt att använda i båda fallen, men att skida nästan bara används för svärd, även om det finns gamla exempel på annat.

På andra håll på nätet ser jag en striktare uppdelning, att slidor bara är för knivar och skidor bara för svärd, så det är kanske det moderna språkörats åsikt. (Även om SAOB för all del också är ganska modern när vi är så långt komna i alfabetet som 's'.) Här är till exempel en diskussion som utgår från den ståndpunkten.

Jag tror det är Knivslida och Svärdskida!

Ja, vi verkar ju (tyvärr) vara överens om allt annat: varken "dåskigt", "skitstövel", "lät sitt vatten" eller "näpsts" är de ordval och formuleringar som vi hade föredragit. Andersson krånglar till det för barnen och Swedenmarks verstolkning suger. Självklart är jag tacksam för dina kommentarer och upplysningar, men vi verkar inte ha så mycket att diskutera här. Vi skulle ha behövt en Ohlmarxist (eller Hallqvistist?) med lite andra åsikter!

Jag tycker, precis som Orophin, att det skall vara knivslida och svärdsskida. Men det verkar ju inte finnas några riktiga belägg för detta, som du säger. Synd.

Det finns väl en medlem här (som är inaktiv) som heter Ohlmarxisten, vi skulle kunna kalla in honom!