Finns det egentligen några vackrare och mer bitterljuva verser än Legolas sång om havet i Konungens återkomst? För det är väl inte bara jag som har svårt att hålla tillbaka tårarna vid denna passage i boken... Jag har även haft funderingar på att den ska läsas på min begravning när jag lämnar jordelivet.
Citera:
Till havet, till havet! Där vita måsar ljuder
och vindarna blåser och vita skummet sjuder.
I väst, långt i väst, syns runda solen falla.
Grå skepp, grå skepp, hör du dem kalla,
mitt folk som rest före mig, dit jag ämnar fara?
Jag skall fly, jag skall fly skogens trygga vara,
ty våra år förklingar nu och dagen går mot natten.
Ensam skall jag segla ut och korsa vida vatten.
Långa är vågorna som mot Sista stranden svallar,
ljuva är rösterna från Svunna ön som kallar,
i Eressea, i Alvhem, fördolt för alla andra,
där löven inte faller: där skall vi evigt vandra!
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
