Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

På en språksociologisk kurs i höstas hade vi i uppgift att göra en liten undersökning, och jag valde att kolla in språket i Åke Ohlmarks Tolkiens arv (missa inte den formidabla recensionen av Magnus Åberg: http://tolkiensarda.se/new/nummer/magsidor/art19_2.php). Detta svällde emellertid ut till en tiosidig text i Word, och då hade jag bara skrivit ned hälften av alla punkter som jag hade antecknat. Begränsningen för inlämningen var tre sidor, och det är det enda som jag till dags dato har färdigställt. Jag skulle dock bra gärna vilja skriva klart min stora avhandling, som säkert skulle bli på runt 20 sidor i så fall. Tills vidare lägger jag i alla fall ut det som jag hann med att hastigt kasta ihop av mitt betydligt utförligare material till dödlinjen för språksociologikursens miniundersökning. Kanske kan det få mig att snabbare sätta i gång med det större arbetet. Ursäkta de påtvingade hänvisningarna till kurslitteraturen. Vad tycker ni?

-----

Tolkiens arv – en språksociologisk studie

Inledning
I denna studie har jag undersökt boken Tolkiens arv (Bokförlaget Plus, 1978, 204 s., ISBN 91-7406-122-4) av Åke Ohlmarks (nedan ÅO). Sidhänvisningar lämnade utan vidare uppgift gäller denna bok. Jag tar här upp bokens språkliga och textuella särdrag, men behandlar också i sparsam utsträckning författaren såsom han framställer sig och framställs i boken.

Tillvägagångssätt
Jag har för detta arbete läst boken Tolkiens arv under det att jag fortlöpande har fört anteckningar och observerat återkommande drag. I detta värv har jag dels varit betjänt av en tidigare läsning av boken, dels av andra arbeten i ämnet, inte minst Åberg 2003.

Tolkiens arv
ÅO uppvisar i Tolkiens arv ett mycket stort ordförråd, och han tillgriper ord från vitt skilda stilnivåer. Så kan exempelvis folkligt slangbetonade eller dialektala uttryck som ”snubba” och ”av bara attan”, lånord som ”okay”, ”fiction” och ”thriller” samt uttryck för aggressivitet som ”galning”, ”psykopat”, ”lymmel”, ”ärkeförrädare”, ”dåre”, ”jubelidiot”, ”skräckbrev” och ”offertjänst” varvas med ord som ”rancuner”, smala akademiska termer som ”korrelarium” och ”koncipiera” samt adjektiv som ”gnostisk-kabbalistisk” och ”dualistisk-parsistisk”.

Märkbar är också ÅO:s tendens att använda sig av dramatiska och känsloladdade formuleringar som ger skärpa åt åsikter och omständigheter. Exempel på detta förekommer med hög frekvens, och det räcker i regel med att använda en ensam sida för att illustrera karaktärsdraget. Sidan 108 lämpar sig bättre än de flesta för ändamålet: ”[…] pricken över detta otroliga i […] effektivt döda […] bittert få ångra så länge jag levde […] alldeles rätt […] Han hade intresse uteslutande av […] största möjliga […] minsta hövliga […] inget behov […] höjd över allt sådant […] den enväldige mästaren […] ge en osnuten skolpojke ett antal brännande örfilar och hota med ännu värre straff […] ’er uppriktige rasande, besvikne och djupt förorättade Chr T’ […]”

Typiskt för denna dragning mot ickesubtila formuleringar är uttryck som ”rekordsnabb nolltid”, vilket förekommer i Tolkien och den svarta magin. Tendensen att begagna emfatiska uttryckssätt tycks i ÅO:s språkbruk understundom slå över till att närma sig tautologa formuleringar. Så omtalas exempelvis ”[…] den strikt kongruenta konsekvensen i Sagan om Ringen” (s. 99). Ofta tycks detta vara i någon mån medvetet; så torde fallet vara när ÅO berör hur ”[…] äventyrsförfattarens roll reduceras till en snabbstenograferande sekreterare” (s. 174), och än mer när han i affekt omtalar ”[…] vad jag tjuvlyssnat till i privataste privatissime” (s. 107).

ÅO använder i riklig omfattning egenhändigt konstruerade ord – framför allt i form av sammansättningar – och formuleringskonsten spänner från starkt talspråkliga meningar till avancerade litterära ordföljder med fornåldrig prägel: ”Gudskelov hade jag ju inte yttrat ett enda förgripligt ord, knappast något ord överhuvud. Mr Tolkien junior hade av bara farten spårat in på sin föreläsningsstil och kände sig som Förkunnaren, Profetens älsklingslärjunge i begrepp att undervisa en adept” (s. 69). Ur dessa två meningar går det att bryta ett antal komponenter som skulle kunna hänföras till en lägre stilnivå: ”gudskelov”, ”ju”, ”Mr Tolkien junior”, ”av bara farten”, ”spåra in på”. Samtidigt återfinns här en rad uttrycksmedel hemmahörande i mer högtravande text: ”yttrat”, ”förgripligt”, ”Förkunnaren”, ”lärjunge”, ”i begrepp att”, ”adept”. Den löpande texten i Tolkiens arv kan sägas bestå av en obruten serie inbördes disparata stilbrott. Detta skulle kunna få menliga följder, vilket i somliga perspektiv torde gälla även för ÅO:s prosa. Hans språkhantering får emellertid snarast som konsekvens att texten blir frodig, levande och lättläst. Tolkiens arv är en bok som med lätthet kan läsas på en dag, och detta beror inte enbart på dess relativt begränsade längd.

I Einarsson 2004:128 citeras en text av Sven Ljungberg, där en dialog mellan en katt och en skata präglas av osande svordomar infattade i en högtravande litterär språkdräkt. Denna illustrerar vilken hisnande effekt som kan uppnås genom skarpa skiftningar i stilnivå: en tilltalande kontrast uppstår. På liknande sätt uppnår ÅO ett välsmort flyt i prosan genom rappa växlingar mellan å ena sidan högtravande eller ålderdomligt språk och å andra sidan direkt pratiga formuleringar.

Det är vidare karakteristiskt för ÅO att i retoriken använda sig av religiösa referenser. Dessa utförs med en varierande grad av finess och skulle kunna sägas vara ett genomgående tema i de angrepp på Christopher Tolkien som präglar boken. Ett exempel på en mindre subtil anföring av detta slag återfinns i en hycklande passage på s. 109: ”Håll er på mattan, förmätna pack, och låt bli att tjata om att Gud är stor! Det vet han ändå att han är, och hans ställföreträdare på jorden vet också att han är det, och ställföreträdarens ställföreträdare vet det allra säkrast” (s. 109). ÅO:s utbildning som religionsvetare framträder på många sätt i Tolkiens arv, ofta genom referenser som ger intryck av att finnas till för att glänsa inför läsaren. Åberg 2003 framhåller på liknande sätt att ÅO under sin karriär konsekvent valde ”[…] att endast skriva om det han hade trivialkunskap om, alternativt hänvisa till sina kunskaper även då dessa inte berörde det han skrev om – ofta med hjälp av långsökta associationer”.

Ett återkommande inslag i Tolkiens arv är också utländska ord och i synnerhet latinska citat: ”Om någon annan varit lika lättvindig i ett Tolkienlexikon, skulle Christopher Tolkien brutit staven över den stackarens huvud. Men quod licet Iovi …” (s. 49). Om denna tendens skriver Åberg 2003 att ”[…] latinska citat har stavfel vilket inte gör dem mer lättbegripliga”. Föreliggande citat ger också exempel på idiomet ”att bryta staven över någon”, som av ÅO används som en återkommande refräng när handlingar av Christopher Tolkien omtalas. Ett liknande fall är uttrycket ”i stor oktav”, som befattar sig med böckers utförande. Detta har mångtaliga förekomster i texten men är annars högst ovanligt – en Internet-sökning på Google ger 19 träffar, av vilka åtskilliga är på norska och tre i själva verket visar sig vara textutdrag från Tolkiens arv.

Som framgår av anförda citat finns det en tendens hos ÅO att använda sig av obskyra språkliga påfund, smala akademiska referenser och tillkrånglade meningar. På s. 60 exemplifieras detta när ÅO berättar om hur han frågat några lokalbor om vägen: ”Det var till den [en livsmedelsbutik] de urinvånare var på väg, som jag utfrågade angående huset Tolkiens topografiska belägenhet.” Det går att se flera avsedda effekter med dessa stilgrepp, inte minst att göra ett lärt intryck på mindre språkvana läsare. Texten förefaller emellertid vara så hastigt skriven att halten av slarvig språkhantering och rena fel inte kan undgå andra än yngre barn. Uttryckssätt som ”Min lilla Silmarillion-trailer” ger ett emotionellt, okontrollerat, naivt och osakligt intryck, och kan lätt uppfattas som desperata grepp för att släta över eller försvara eventuella brister i framställningen. En mening som exemplifierar detta är ”Men när hon [Disa Törngren, översättaren av Humphrey Carpenters officiella Tolkienbiografi] mötte förlagschefen Karl-Åke Kärnell på stan sa hon honom att boken innehållet [sic] ’ett anfall på Åke’ eller om det var ’anmärkningar mot Åke’” (s. 147). En sådan formulering kan också öppet antyda en benägenhet att modifiera sakförhållanden.

Ett högst påtagligt drag i texten är avslutningsvis de många felskrivningarna och de slarvigt formulerade meningarna. Det sistnämnda kan exemplifieras av den förmodat oavsiktliga upprepningen av ”steg” i den inledande meningen till kapitlet ”Stora famnen”: ”Hur ska jag beskriva mennen [sic, läs: ”mannen”] som kom stegande in med raska steg?” (s. 63). I egenskap av den första i kapitlet är meningen naturligtvis exponerad, vilket gör den klumpiga upprepningen i kombination med felskrivningen ”mennen” särskilt malplacerad. Ett ovanligt anslående exempel på skrivfel utgörs vidare av meningen ”Han hade med stor möda dragit ut alla sporadiska notiser och halva antydningar ur hela ringtrilogin coh [sic] trodde sig på så sätt ha fått en uppfatning [sic] också om urhistorien” (s. 68). Dylika brister visar på att texten inte gärna kan ha utsatts för någon egentlig korrekturläsning, vilket skulle kunna kopplas till ÅO:s omvittnat höga arbetstempo.

Den höga frekvensen av fel tyder på att boken är slarvigt skriven och slarvigt utgiven. Ytterligare undersökningar kunde bestå i att åstadkomma motsvarande statistik från andra jämförbara böcker för en komparativ studie. Jag har inte haft möjlighet att göra detta nu, men det torde på förhand stå klart att antalet fel av varierande art i Tolkiens arv är dramatiskt större än i andra motsvarande texter.

Att författaren inte bemödat sig med att ta hänsyn till svenska skrivregler eller kontrollera stavning och typografins konsekvens, kan antyda att redogörelser för självupplevda händelser på samma sätt är inkorrekt återgivna. Bristande hänsyn för stavningsmässiga faktaförhållanden och textuell konsekvens, samt att dylikt kontinuerligt modifieras utifrån stundens behov eller ingivelser, skulle kunna tala för att författaren hyser en liknande inställning till sakförhållanden inom andra områden, och är benägen att modifiera faktiska händelseförlopp till sin egen fördel, utan att nödvändigtvis ta hänsyn till vad som faktiskt ägde rum.

Utgivarna – Bokförlaget Plus – förefaller inte ha betraktat Tolkiens arv som en viktig titel. Resultatet av föreliggande undersökning tyder på att man inte har bemödat sig med att korrekturläsa manuskriptet. Bokens omslag är mycket enkelt och baksidestexten har av språket att döma (inklusive den uppseendeväckande felstavningen ”Tolkiens” för ”Tolkien”, som återkommer på flera ställen i inlagans text) skrivits av ÅO själv. Typsnittet i bokens text förefaller inte kunna hantera accent i kombination med versaler (så är fallet för bokstaven U, se s. 186). Andersson 2003 fann efter sin undersökning av Härskarringen en hög felfrekvens, vilket har återklang i resultatet efter föreliggande studie av Tolkiens arv.

Tolkiens arv lämnar genom sin höga halt av fel läsaren med ett märkligt intryck, men de mångtaliga direkta osanningar som framförs i texten är också anslående. Detta är något som oavsett förhandskunskaper knappast går läsaren förbi. Den enda räddningen för ÅO blir således den trueism som framförs i Andersson 1985:77:

”[… det finns en] mystisk och nästan metafysisk känsla av allvar och sanning bakom det skrivna ordet. Om någon säger något, behöver man kanske inte bry sig så mycket om det. Men skrivs det ner blir det allvarligare. Ännu allvarligare om det skrivs på maskin och rena sanningen om det trycks i en bok. Och ändå har det varit samma gamla dumma tanke hela tiden.”

Litteratur
Andersson, Lars-Gunnar, 1985: Fult språk: svordomar, dialekter och annat ont. Stockholm.
Andersson, Martin, 2003: Sagan om felen. (26.9.2005.)
http://tolkiensarda.se/new/nummer/magsidor/arfett14.htm
http://tolkiensarda.se/new/nummer/magsidor/art1_16.php
http://tolkiensarda.se/new/nummer/magsidor/art19_1.php
Einarsson, Jan, 2004: Språksociologi. Lund.
Åberg, Magnus, 2003: Tolkiens arv. (26.9.2005.)
http://tolkiensarda.se/new/nummer/magsidor/art19_2.php

Intressant Gustav! Jag har läst boken så det var ett stort nöje att läsa din artikel.

Jag tror uppsatsen skulle vinna en hel del på en mer ödmjuk och distanserad hållning. Och hur är egentligen ditt eget förhållande till skrivregler, stavning och så vidare, Gustav?

Uppsatsen ger ett nästan lika tendentiöst intryck som Ohlmarks egna skriverier, tycker jag. Man får en känsla av att skribenten givit sig in i undersökningen med en redan grundmurad åsikt och bara strävat efter att bekräfta och understryka denna. Språket är också onödigt styltat, men det är kanske något som förväntas på den här typen av kurs?

Men det där om att Ohlmarks medvetet använt en ganska vildsint blandning av högstämt och jordnära språk för att göra texten mer levande, det tyckte jag var en riktigt intressant observation. Jag har kommit på mig med att själv ofta skriva på det viset, och kanske har jag fått det från Ohlmarks? Jag läste trots allt ringtrilogin i hans tappning löjligt många gånger under mina formbara uppväxtår...

Märkligt. Det måste ha blivit något tillfälligt fel. Det ser ju ut som om du gjort rätt.

Truism trodde jag kom från altruism och stavades så, men där ser man.

Man får lite dålig smak i munnen när man läser sån här uppstyltad smutskastning genom "guilt by association". Ohlmarks kunde inte stava och skrev illa (påstår du), alltså hade han en tendens att ljuga. Eller?

Å andra sidan kan man ju konstatera att stolpig kanslisvenska inte nödvändigtvis för med sig ett vettigt innehåll.

Enligt SAOB finns ordet textuell...

Oj, så nedsablad tror jag inte att jag någonsin blivit! Även om det var tråkigt att se är det intressant, och kanske finns det något att lära här. Jag är ju inte särskilt van vid att skriva vetenskapliga texter. Detta tycks också vara ett känsligt ämne.

Språket: Jag har verkligen inte ansträngt mig för att göra någon "kanslisvenska" av det hela, men samtidigt har jag inte ansträngt mig för att undvika det. Jag sammanfogade texten av den längre version jag skrivit under viss tidspress, och då kan det ju tänkas att en del onödigt tillkrånglade formuleringar tillkom. Jag kan se att texten bitvis skulle kunna upplevas som svårforcerad av vissa. Däremot kan jag inte förstå hur detta skulle kunna uppfattas som provocerande. Det räcker med att slå upp DN:s kultursidor för att få sig besvärligare språk till livs.

Men självklart skulle jag skriva på ett annat sätt om jag hade fler mottagare än läraren.

Tendentiöst o.s.v.: Här bör jag kanske understryka att detta är en språksociologisk undersökning, så det jag undersöker är helt enkelt vad författaren använder för språk och hur. En del fragment av andra diskussioner har också kommit med -- däribland Ohlmarks trovärdighetsproblem -- som egentligen hör till den längre texten. Att det skulle vara ett problem här hade jag inte tänkt på, men så är det nog.

Trovärdighetsproblemet: Att språklig slarvighet kan antyda slarvighet i hanteringen av fakta var hämtat ur kurslitteraturen. Men den delen är alltså egentligen ett led i ett längre resonemang som inte finns med här. Anledningen till att den passage som Pengolodh citerar lyfts in är att den konkret befattar sig med språket, som var uppgiftens ämne.

Ödmjukhet: Det ligger det säkerligen något i. Det är svårt att hålla sig neutral när man har att göra med en så känslostormande bok som Tolkiens arv.

Om Kamelen och Ohlmarxisten vill får ni gärna utveckla det här med ett tendentiöst intryck och att arbetet skulle tjäna på en mer distanserad hållning. Att enbart hävda sådant säger inte så mycket, men respons på detta tror jag skulle kunna vara värdefullt.

Finarfin om stavfel: Hälften av orden du framhåller kommer från citat av Ohlmarks, och av dessa är inte "urhistorien" och "brutit" fel (att "ha" utelämnas vid supinumformer är vanligt). Vid "uppfatning" (fast du skriver "upfatning") har jag skrivit "sic", vilket betyder "så" och markerar att stavfelet uppträder i originalet (man får alltså inte rätta den citerade texten). För "lokalbor", "språkvana" och "textuell" verkar du liksom för "urhistorien" helt enkelt ha klistrat in texten i Word, men flera av dessa finns i ordböcker och är också annars fullt tillgängliga konstruktioner som ger hundratals träffar på Google. Läs gärna Fredrik Lindströms Världens dåligaste språk. Men "trueism" har du rätt i. Jag tänkte för skojs skull avsluta texten på ett liknande sätt som Ohlmarks i Tolkiens arv och förlitade mig dumt nog på att han stavat rätt ("trueismen", s. 201) ...

OK, några mer handfasta synpunkter:Skriande överdrift. Man kan slå upp några sidor vilka som helst i Ohlmarks bok och konstatera att han skriver med "hänsyn till svenska skrivregler", och stavar rätt, i lika hög grad som de flesta andra skribenter. Ingen beskyller dem för att vara mindre nogräknade med sanningen. Och vad bokens typografi beträffar hade Ohlmarks nog inget större inflytande över den; du menar något annat.Men, om man rättade stavfelen och de språkliga inkonsekvenserna i Tolkiens arv, bleve det en välskriven bok då? I annat fall är det fel språklig nivå du kritiserar.(Hänsyn till, inte för, här.) "Stavningsmässiga faktaförhållanden" är ett bra exempel på hur ett onödigt tillkrånglat språk lätt leder vilse. Rättstavning är en norm, och normer och fakta är inte samma sak!Sker det verkligen kontinuerligt? Hur ofta är då det? Och vad vet skribenten om vilka "stundens behov eller ingivelser" som hemsökte Ohlmarks när han skrev? Påståenden som dessa gör en benägen att avfärda hela uppsatsen som ovederhäftig.Din andra mening säger samma sak som den första. Tesen vinner inte tyngd på att upprepas. Och presenterad så här, utan ansats till problematisering eller nyansering, ter den sig dessutom ganska svårsmält: om folk skriver slarvig svenska, så har de en benägenhet att ljuga. Jag hoppas att du inte citerar din kurslitteratur här! Rätt obehagligt i så fall.

Tack för synpunkterna, Pengolodh, även om de hade vunnit på att undvika en och annan impertinens. Men som jag redan har påpekat är detta stycke ett led i ett längre resonemang, ett större mönster. När alla faktorer summeras nås sedan i den längre texten slutsatser i linje med vad du -- trots att jag har skrivit "kan antyda" och "skulle kunna tala för" -- läser in i stycket nu. Om stycket inte alls fungerar i den kortare texten (tre sidor var begränsningen här) så får förstås jag ta på mig det, men jag tror att du tar detta på lite för stort allvar: det här är en framkastad text att bygga vidare på, inget slutgiltigt manifest. Och det tydliggjorde jag väl med all önskvärd tydlighet när jag lade upp texten?

Men att Ohlmarks ljuger hej vilt i Tolkiens arv (medelst mytomani eller ej) tror jag inte att någon som har läst boken betvivlar, och saken är lätt att bevisa -- jag kan på rak arm lägga fram flera punkter. Om något i hans språkbruk kan kopplas till detta är en annan sak, men jag tror alltså att det går att dra paralleller som "kan antyda" och "skulle kunna tala för". Din upprördhet inför detta får mig att undra: Har du läst boken?

Att du tycker dig hitta en skriande överdrift beror delvis på att du kommenterar lösryckta meningsfragment. "Att författaren inte bemödat sig med att ta hänsyn till svenska skrivregler [...]" går vidare från de premisser som texten har byggt upp -- jag gjorde exempelvis en statistiskt stickprov och hittade 58 fel på 13 sidor (vilket är av begränsat intresse innan jag har definierat vad ett "fel" är här, men det skulle kräva mer tid och utrymme än vad jag kan kosta på mig nu). Det är möjligt att dessa premisser har försvagats i textens kortversion, och i så fall har jag viss förståelse för att du får detta intryck. Jag får i och för sig en känsla av att vi börjar närma oss hårklyverier här.

Typografi: Du är nog ute efter att jag borde ha skrivit något i stil med "ortografisk" i stället, men om du läser exempelvis Christer Hellmarks Typografisk handbok så finner du en definition av begreppet "typografi" som är bredare än den som du tycks använda, och som delvis överlappar med skrivreglerna.

Och visst har Ohlmarks bok drastiskt fler slarvfel än andras böcker. Och att den "textuella konsekvensen" (exempelvis stavningen av namn) liksom det mesta i övrigt modifieras utifrån stundens behov är ovedersägligt.

Språket i min text är väl en bisak i sammanhanget, och som jag redan har påpekat kommer det sig till stor del av tidspress. Men jag tycker ändå att du har en viktig poäng i "stavningsmässiga faktaförhållanden" -- det var väl ett misslyckat försök att i stundens ingivelse försöka dra paralleller mellan olika former av fakta. Att exempelvis skrivregler i själva verket är skrivrekommendationer är viktigt att komma ihåg.

Ja, och det återstår att bevisa. Självklart har jag läst boken. Du lade ut en uppsats med bristfällig argumentation och bad om kritik. Du fick kritik. Utrymmesargumentet håller inte. Utveckla argumentet så att det får den plats det kräver, eller stryk det. Utrymmet verkar ju heller inte vara hela problemet här, eftersom du kan ägna ett helt stycke åt att säga samma sak två gånger. Använd utrymmet till att precisera och underbygga dina argument i stället. Som andra typografer talar Hellmark om utformning av trycksaker, inte av manus. Men det är väl Ohlmarks du är ute efter, inte någon stackare på bokförlaget PLUS?
Nej, "det mesta" i texten modifieras inte, och vad som var "stundens behov" är bara något som du väljer att tillskriva Ohlmarks. Var saklig i stället. Att texten innehåller fel och inkonsekvenser är något annat än varför. Du verkar vilja ta en genväg och bara vagt associera språkligt slarv i boken till den allmänna lögnaktighet som du tillskriver Ohlmarks. Det är ditt sätt att argumentera som är stötande. Sedan kanske Ohlmarks var mytoman, men bevisbördan ligger hos dig.