Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Det är ju märkligt att jag och mäster Kamel s a s är så följsamma. Har inte varit inne på ett par dagar. Istället har jag petat lite med sången om Durin. (har vi månne hunnit lika långt i nya boken?) För när jag kliver in igen, så är även du där och petar.

Nåväl, här kommer mitt pet, så långt jag nu har hunnit:



Vår värld var ung, vart berg så grönt,
ofläckad lyste månen skönt.
Det fanns ej ord för ström och sten
när Durin väcktes upp allen.
Han namngav namnlös topp och dal.
Han drack från orörd källa sval.
I Spegeltärn hans skarpa blick
en stjärnekrona skåda fick,
likt ädla stenar i ett band,
bortom hans hjässas mörka rand.

Vår värld var fager, hög och vid,
i äldre dar, förr’n sorgens tid
i Nargothrond, vid kungars fall,
i Gondolin. Bak havets svall
de gått förlorade i strid.
Vår värld var skön på Durins tid.

En kung på mejslad tron han var,
och salens pelare uppbar
från silvergolv hans gyllne tak.
Kraftrunor prydde hans gemak.
Från lyktor utav bergskristall
sken sol och måne i hans hall.
Och natt fördrevs av ljus så klart.
Där strålade så underbart.

Där hammare, på städet drev,
Där mejsel klöv, där runor skrev.
Där smiddes svärd, och snoddes hjalt.
Där bröts och byggdes överallt.
Beryll, metall och blek opal,
där smiddes skjöld i Durins sal.
Likt fiskfjäll brynjor, yxor, svärd,
och spjut med lyster, från hans härd.

Från Durins folk man hörde sång
djupt under bergen dagen lång.
Och barder spelte harpa förr.
Trumpeter klang vid bergets dörr.

Vår värld är grå, vår glädje slut,
och smedens eld har brunnit ut.
Ej klingar sång, ej hammarfall,
ty mörkret bor i Durins hall.
Runt graven viskar salen tom
I Moria, i Khazad-dûm.
Men än kan sjunkna stjärnor nå
från Spegeltärnens djup ändå.
Den kronan bor i vattnet än,
tills Durin vaknar upp igen.

Vad då "även jag"? Om du har hängt med i den här tråden så har du sett mig "peta" i Durins sång ända sedan sidan fem, för över en vecka sedan, så det är ju inte direkt något nytt påfund.


Mycket snyggt! Men det är synd att du valde samma dikt som jag, för nu kan jag inte frigöra mig från min egen tolkning, som jag på det stora hela är mycket nöjd med, och fullt ut tillgodogöra mig din. Självklart är jag, med den självgodhet som obönhörligen drabbar alla som försöker sig på skaldekonsten, fast förvissad om att min egen är bättre!

Eller för att citera Toke i Röde Orm:

"Och även om så må vara att du inte har så stor färdighet som jag i att sätta samman vers, finns dock den trösten också för dig, att skalderna dricka ur de största hornen vid gudarnas gille."

Den här biten var lysande. Fick så många inre bilder av den. Snyggt jobbat! Båda två!

Jag tyckte att slutet var bäst (eller snarare andra halvan av dikten).

Fast jag tycker nog att Kamelens version är lite vassare.

Jag har inte varit inne på den här tråden på en eller ett par veckor, minns inte riktigt.
Jag såg sedan att du "petat" litet längre än jag. Det var bra för min egen frigjordhet att jag inte läst ditt pet innan.

Jag fann dock direkt ett ord som jag skulle vilja sno från dig.
Kamelens rad: "där mejseln klöv och stickeln skrev,".

Stickeln! Tack! Jag visste inte hur jag skulle skriva där, och råkade i rena villervallan få till att runorna själva skrev (vet ej hur). Något poetiskt låter det kanske, men dock fel. Stickeln är mycket bättre.

Sen är jag helt överens med dig om att jag tycker bättre om mitt eget verk!

Tacka Ohlmarks, jag knyckte det från honom! Men man hittar det också genom att helt enkelt slå på "graver" i sin ordbok.


Trevligt att vi är så rörande eniga!

Vilken dikt tar du dig an härnäst? Så skall jag undvika den.

Det säger jag inte...

Skämt åsido (se ovan).

Jag håller på med "bästa nos". Kan ju inte bara tycka illa om utan att försöka överglänsa...(?)
Håller nog på med Bombadil överhuvudtaget, tror jag.

Ett enkelt sätt att komma undan det lilla nödrimmet grå/står är ju att stoppa in ett "ses", så här:

Bergen är gamla, världen grå,
och kall och tom ses smedjan stå.

Frågan är bara: Är det bättre? Eller pockar följdfrågan "ses av vem då?" alltför mycket på uppmärksamheten?

Ja, det är bättre.

Hmm, jag är inte så säker. Det känns för mig lite som en nödlösning av den typ som Lotta Olsson verkar så förtjust i, ungefär som att stoppa in ett "som förut" eller "stor" eller "än" för att få till rimmet...

Får fundera ett tag till, tror jag. Att det skall vara så förtvivlat svårt att få distans till det man själv skrivit! Kanske om jag försöker undvika att se åt den dikten på en vecka eller så...

Sånt brukar faktiskt hjälpa. Det undermedvetna jobbar ganska bra om man inte stör det hela tiden. När jag gjort en målning som jag är missnöjd med så brukar jag tycka att den är bättre när jag inte sett den på ett tag.

Jag tycker rent av att "...tom ses smedjan stå" är bättre svenska än "öde smedjan står". Det är ett mycket vanligt fenomen i svensk poesi att lägga verbet sist, antingen för rimmets skull eller ibland för rytmens skull. Ofta blir språket lidande tycker jag; t ex:
"Alla dig idag vill hylla
när du dina 50 ska fylla..."
och liknande haltande konstruktioner. Där tycker jag att ditt nya förslag flyter på mer naturligt.

Tack för åsikterna om den stående smedjan! Jag skall ta till mig dem lite mer om några dagar, just nu har jag lagt den dikten i träda.


Jag har äntligen börjat läsa nyöversättningen, och har kommit ungefär till mötet med Gildor. På vägen har jag stött på ett par av Lottas dikttolkningar, och mitt helhetsintryck av henne är nog oförändrat. Hon är väldigt bra på mer vardaglig vers, får till klockrena formuleringar ibland, och hon är generellt mycket bra på att följa originalets rytm. Hon har dock betydligt svårare att hitta stilen när Tolkien blir högtidlig och stämningsfull.

De dikter jag hittills har träffat på är de här:

Ringversen
Den har vi ju snuddat vid en aning på annat håll.

Den gamla vandringssången
- dvs "The Road goes ever on". Den har t o m hunnit förekomma i två aningen olika versioner redan. Den har nämnts tidigare här i tråden. Jag tycker att Lotta gör den helt OK, men att Ohlmarks gör den klart bättre - faktiskt i båda sina onödigt olika versioner. Kanske att han kunde behöva någon liten trimning här och var, plus en sammanjämkning av sina två varianter till en "greatest hits"-version, men i stort är den "perfekt". (Får se om jag orkar ge mig på den där trimningen/jämkningen någon gång.)

En vandringssång
Det är den här hobbitarna sjunger strax innan de träffar på Gildors följe, den som börjar "Upon the hearth the fire is red". Lotta gör den mycket bra, så bra att jag inte ens har känt mig manad att jämföra med Ohlmarks version. Högsta betyg!

Elbereth Gilthoniel
Den här gör Lotta inte särskilt bra, tyvärr, i alla fall inte i mina ögon. Vi kan väl ta en närmare titt på den i nästa inlägg.

Jag är frestad att försöka få till en egen version av den här, men innan jag börjar får ni gärna hjälpa mig med några frågor, om ni kan:

1) Vad menar Tolkien med "the world of woven trees"? Sammanflätade träd, OK, men varför skulle detta vara mer kännetecknande för den plats där dessa alver vandrar (Midgård) än andra ställen?

2) Vad fasen menas med "bright thy breath"? Hur kan en andning vara ljus?

3) "The Sunless Year", syftar detta på någon specifik incident ur Silmarillion? Vad heter det i så fall där?