Sumsar skrev:
3) Lindir, är det verkligen allmänt bruk att kalla hårda vokaler för mörka. Har i alla fall jag aldrig hört, även om de ofta finns i "mörka" ord som dov, moln och natt.
Det förekommer, men annars är hårda och mörka vokaler egentligen inte riktigt samma sak. Eftersom de flesta hårda vokaler också är mörka (och vice versa) är det dock lätt att uppfatta dem som synonymer.
De vokaler vi kallar "hårda" (de är ju inte speciellt hårda i sig ...) kallas väl närmast så för att de är de vokaler som enligt grundregeln får k och g att uttalas hårt (i Kalle, kålrot, kossa och kuta, men ej i kyla, kisa, kelig, kölhalning och kärlek, bara för att ta några exempel). Termen är alltså snarare pedagogisk än fonetisk - i fonetiken har man däremot inte en linjär tudelning utan en tredimensionell uppdelning, där vokalerna varierar både på skalan främre/bakre och på skalan högre/lägre (syftande på läget i munhålan, inte på tonhöjd eller övertoner), och dessutom rundade/orundade.
Det jag syftade på var dock inte detta, utan den klang vokalerna har i sig. Vokaler särskiljs beroende på kombinationer av övertoner, eller närmare bestämt kombinationer av
formanter (förstärkta övertonskluster - asch, den som inte vet vad det är förstår nog inte nu heller ...). Den mest framträdande formanten är oftast den andra formanten, ibland kallad munformanten.
Jag hittar ingen tabell över de svenska vokalerna just för ögonblicket, men om vi jämför andra formanten hos de finska vokalerna (hos en normal mansröst) får vi följande frekvenstal (i Hz) - de svenska jämförelseorden är bara ungefärliga:
a (motsvarar ungefär svenskt kort a i lack - det långa är mörkare) 1080
ä (som i häpen) 1750
o (dvs svenska å-ljudet i låta) 800
u (dvs svenska o-ljudet som i lok) 620
e (som i lek) 2100
ö (som i lök) 1630
i (som i lik) 2540
ü (motsvarar närmast svenska u-ljudet i kul) 1750
Om vi ordnar dem i sjunkande ordning blir det:
i 2540
e 2100
ä/ü 1750
ö 1630
a 1080
o 800
u 620
Ett litet test för den som vill försöka höra detta, är att
viska följande vokalserie (med obruten luftström och långsam, gradvis övergång från vokalljud till vokalljud):
i-e-ä-a-o-u (eller med svenska ljud: i-e-ä-a-å-o)
Jag vet inte hur lätt det är att uppfatta om man inte är van (själv är jag sångare, så jag är nästan oförskämt van att lyssna på vokalkvaliteter ...), men gör ni rätt ska ni kunna höra ett gradvis sjunkande väsljud i munhålan. Eftersom det dessutom sjunker ganska brant mellan ä och a är det lätt att dela inte dessa vokaler i två grupper, ljusa (i, e, ä samt ö och y) och mörka (a, o[å] och u[o]).
Den vokal som är överraskningen är det svenska u-ljudet (i kul), som inte har någon motsvarighet vare sig i finska eller i de flesta andra stora språk. Trots att det räknas till de hårda vokalerna (eftersom g och k blir hårda före den) är det i detta fall på grund av sina övertoner snarare att betrakta som en ljus vokal.
Ser man på vilket intryck vokaler gör i en dikt (eller i en sång) är det ju strängt taget helt ointressant att veta om de är hårda eller mjuka (dvs hur eventuella g:n och k:n skulle bete sig i närheten av dem - däremot är förstås konsontantljuden i sig intressanta) om de följer grundregeln som ju dessutom har mängder av undantag, utan det intressanta är hur vokalerna låter, t ex om de är ljusa eller mörka. I sångtexter blir detta mycket påfallande, men även i lästa texter för ett tränat eller känsligt öra. I till exempel ringversen tycker jag som sagt att det finns en påfallande koncentration av mörka vokaler, och i synnerhet på vissa enligt mig väl valda rader.
