(nu lägger jag till GP texten, tack för upptäckten Andersson)
för att gå igenom dem med början i SvDs:
SvD skrev:
För översättningskonsten innebär det förunderliga lilla ordet ett problem. Å ena sidan har vi att göra med ett katalytiskt skaparord, som bör fredas. Å andra sidan äger det en omisskännlig brittisk klang, som kanhända minner om idylliskt kringskuttande kaniner.
Svenska översättare har handskats
med ordet på olika sätt. Tore Zetterholm, som 1947 översatte "The Hobbit", gick sin egen väg. Boken fick titeln "Hompen", och huvudpersonen Bilbo Baggins - hompen ifråga - döptes om till Bimbo Backlin.
Åke Ohlmarks, som mellan 1959 och 1961 med bråda fingrar överförde Tolkiens magnum opus "The Lord of the Rings" till svenska, under den samlande beteckningen "Sagan om ringen", högg hellre av ordet på mitten. Bilbo Bagger blev en hob, och en hob har han förblivit i svenskt språkbruk.
Tills nu.
Glömer han inte Bilbo nu? Britt G. Hallqvist alltså, där använs ju Hobbitar. Hmm...
SvD skrev:
För egen del ogillar jag nog anpassningen, skaparord eller ej, och betraktar det som flat EU-eftergift, det heter ju un hobbit och ein Hobbit. Gamle Ohlmarks mest lyckade uppfinningar, som Fylke och framför allt Vidstige (som rentav överträffar originalets Strider), finns kvar, som ett arv.
Intresanta formuleringar, är det bara jag som inte förstår om det är pro hobbit eller pro hob? Jag tycker inte att översättingar ska överträffa, det är ju en tolking och inte översättning då (som vi har sagt förrut).
SvD skrev:
Runt pärmen sitter en banderoll som förkunnar att vi har att göra med nyöversättningen, i bestämd form, av "Sagan om ringen" (vilket möjligen låter lite galet eftersom det inte är Ohlmarks översättning som nyöversatts).
Det här är nog det bästa som sägs i hela recensionen om möjligen inte det här ligger lite högre till i uppenbarhets nivå:
SvD skrev:
På den bakre fliken presenteras översättarna, att jämföra med en mindre bibelkommission. Ty detta är självfallet Den heliga skrift. Kontrollanterna och dyrkarna är legio, och då måste allt bli rätt. Jag vågar påstå att ingen annan bok inom överskådlig framtid kommer att närläsas och nötas som denna.
som sagt uppenbart
SvD skrev:
Beträffande namn på personer och platser har Andersson varit lyhörd för expertisen och valt att bygga om så mycket som möjligt med svenska ord, för att Tolkiens intrikata etymologier ska komma till sin rätt. Det är hedervärd målsättning, som lätt kan få komiska bitoner: Fylkes huvudort, i originalet "Michel Delving", kallar Andersson för Möcklegräva, vilket
låter som en ort hämtad ur Svenska MAD. Dessutom har ponnyn Bill fått namnet Bert, vilket jag väljer att inte kommentera.
Hmm... Det där med Bill/Bert undrar jag över, men delen med Möcklegräva håller jag då inte med om. Tyckte Ohlmarks översättning hade en känsla av Disney som verkligen inte passade in, medans Möcklegräva låter bättre.
SvD skrev:
Lotta Olssons gärning är betydligt otacksammare än Anderssons. Hon har översatt verserna och de långa sångerna, de partier som den genomsnittliga Tolkienläsaren (handen på hjärtat!) hoppar över. De som verkligen läser och även sjunger sångerna, det vill säga de som går omkring på stan i slängkappa och smyckar sina jordiska identiteter med sirliga alvnamn, är inte värda det grundliga och besjälade arbete Olsson lagt ner. De läser ändå på original. Vilket aldrig är någon dum idé, om man kan och orkar.
Få se nu, för det första det är en viss skillnad på en slängkappa och mantel. Desutom så lär många få sin första inblick och ingång igenom den här (man för hopas det iaf, så inte Ohlmarks för allt för stort fäste)
---------------------------------
nu går vi till DNs recension
----------------------------------
För det första innan vi går in på texten så saknas det en ordentlig bild av boken. En fet bild på Eliah Wood är inte något jag vill ödsla bandbredd på, då tittar jag på DVD:n istället (=
DN skrev:
Till svenska översattes den redan 1959-61 som "Sagan om ringen" av den överproduktive och egensinnige Åke Ohlmarks
Egensinning är ordet. Minst sagt en underdrift.
DN skrev:
Men Tolkiens översättningsdekret är inte oproblematiskt. För det första är svenska läsare inte engelska och för det andra var Tolkien själv språkgeni och grundlärd professor i fornengelska. Det senare innebär att hans referensramar är de förnämsta men inte att han alltid hade rätt. Han räknar ordet "mathom" (klenod) som engelskt, trots att det inte använts efter 1250 och inte finns i vanliga engelska ordböcker. Andersson nöjer sig med översättningen mattum, vad detta nu skall föreställa. Ordet hade språkhistoriskt korrekt kunnat översättas med "medm, memn" eller med andra lika missprydande former. Ohlmarks behöll "mathom", och det gjorde han rätt i.
Jag måste säga att jag tycker mathom låter bättre än mattum. Mycket bättre. Det borde lämnats oöversatt, här håller jag med DNs rescensetnt.
DN skrev:
Genom att slaviskt lyda Tolkien skapas en del i mitt tycke fula eller löjeväckande former som Möcklegräva för "Michel Delving" och Kofferdi-Secker för "Sackville-Bagginses", men det leder också till inkonsekvenser. Om nu alla "engelska" ord ska ges en svensk motsvarighet borde faktiskt själva "hobbit" från "hol-bytla" (hålbyggare) blivit till exempel det otänkbara hobbeg. Att behålla originalets former när de inte är språkligt genomskinliga hade i de flesta fall varit bättre och stämt överens med hur vi vanligtvis översätter litteratur från engelskan samt undvikit rena barnboksöversättningar som Holger, Teodor, Bert och Malte(!) för "Holman", "Ted", "Bill" och "Barliman".
Både Kofferdi och Möcklegräva har väll redan diskuterats här, samt Malte. Däremot verkar recensenten lite för okunnig för att ge sig in på visa analysdelar. Han skriver också om problemet med "min dyrgripp". Allt småsaker som diskuteras här.
DN skrev:
Hur Tolkien skrev är nämligen lika viktigt som vad han skrev. Engelskans stilbredd är stor och Tolkien utnyttjade hela spektrumet. Här har Lotta Olsson lyckats bättre än sin prosaiske kollega. De över 100 diktstroferna som fallit på hennes lott är oftast njutbart översatta, ibland minst lika bra som det den ivrige originalpoeten förmådde åstadkomma. Bäst lyckas Olsson med det mera vardagliga materialet som Sams trollrim och kanske särskilt den förtjusande Badsången där andra strofen lyder:
O, ljuvligt är ljudet av regnets dropp
och porlande bäckens vindlande lopp,
men bättre än regn eller skvalpande ström
är varmvattnets immiga dimmiga dröm.
När kraven på sångbarhet eller högstämdhet blir extra stora eller när Tom Bombadil drar i gång med sin nonsensvers hänger översättaren inte riktigt med i svängarna - ett och annat nödrim slinker också med - men dåligt blir det aldrig. Olssons insats är extra viktig därför att Tolkien som i de isländska sagorna använde poesin både för att fördjupa handlingen och ge tillbakablickar. (Detta har naturligtvis, som så mycket annat, nästan helt rationaliserats bort i den senaste filmatiseringen.)
Här känns det som de flesta fans inte delar resencentens åsikt. Snarrare så står vi i rak motsättning till varandra. Åtminstone det som kommit fram här på forumet.
DN skrev:
Allt detta är dock marginellt gnäll och jag är säker på att läsarna kommer att tycka om denna senaste (men inte sista) översättning. Den har den stora fördelen att den återger vad Tolkien faktiskt skrev.
Där räddade han sig själv. Det är småfel och misstag, men sånt är nog omöjligt att undvika.
--------------------------------
GP
--------------------------------
GP skrev:
Ja, om någon mot förmodan har missat det så är antimodernisten Tolkien numera big business och en industri som skulle göra Saruman den mångfärgade grön av avundsjuka.
Men låt oss bortse från det. Helt oavsett kommersiella baktankar är en nyöversättning av det som hittills kallats Sagan om Ringen, nu Ringens brödraskap, både efterlängtad och välförtjänt. Åke Ohlmarks gamla översättning är, om än bevisligen högst läsbar, beryktat bristfällig. Den är så späckad med missförstånd, felsyftningar, inkonsekvenser och godtyckliga tillägg att det bara kan bero på att Ohlmark antingen var betydligt sämre på engelska än på isländska eller att han inte tog uppdraget på allvar. Troligtvis båda delarna.
Det här är den första recensionen där recesenten känns kunnig. (Yeay)
GP skrev:
Hobbit-hobbyister har rådfrågats angående namnöversättningar och resultatet är genomgående mycket gott. Även den som är uppvuxen med den gamla översättningen vänjer sig snabbt vid att Frodo heter Secker i efternamn och andra dylika justeringar i enlighet med författarens intentioner. (Själv uppskattar jag särskilt att värdshusvärden som förut hette Barliman Smörblomma nu heter Malte Smörblom ...)
Som sagt mest kunnig.
Hobbit-hobbyist låter väll som en fin benämning på fakta granskarna eller?
GP skrev:
När poeten W H Auden entusiastiskt recenserade boken i New York Times skrev han att detta är en vuxenbok för alla mellan 12 och 70. Lika gärna skulle man kunna säga att den är en barnbok för alla i samma åldrar. Men i praktiken upptäcks den nog bäst av killar i tolvårsåldern. Har man väl hunnit bli intresserad av tjejer kan man störas av bokens avsaknad av sådana. Och om man, än värre, själv är tjej, kan man störas av att de flesta av de få kvinnor som skymtar förbi beskrivs med klichéer och ofta negativa sådana. Huruvida vuxna bögar (förutom Auden) kan vara en lämplig målgrupp har jag ingen aning om.
Men här så går sterotyperna i taket. Kommer ni ihåg Katarinas
textinnan sommaren? Den diskuterar det här, samt följdes av en trevlig chat. Jag känner mer kvinnliga en manliga Tolkien fantaster och det har alltid känts som det är så. Däremot verkar dusinfantasy vara något som manliga läsare föredrar. (Vi ska inte gå in på den diskutionen nu. Om ni vill diskutera det använd övrigt eller författarenstråd)
---------
Jag har inte hittat några fler recensioner, men antar att man ska ta och kolla i morgontidningarnas arkiv. Observera att Google inte indexerar varje dag. Därmed så är det inte möjligt att hitta dagens texter där
Logga in
Bli medlem
FAQ
Sök
Tror ni att vi får den optimala om vi väntar i 50 år till?
