Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Så sant, så sant....

För mig betyder termen "djupare" litteratur att man kan ha ett mentalt utbyte av de tankar och idéer som förmedlas även efter det att man läst boken.

Exempel:

Paksenarrion gav mig en flera år lång inre dialog om vad hjältemod är, och vad ondska är.

Böckerna om Thomas Covenant gav mig också en flera år lång inre dialog om vad ansvar är, och hur man kan ta respektive undvika att ta ansvar, och vilka konsekvenser det för med sig.

Detta är två bokserier som jag återkommer till att läsa, inte bara för litteraturens skull, utan för de filosofiska funderingar som ryms i handlingen.

Vad jag antagligen vill ha sagt är att "djupare" litteratur inte bara är en förströelse för stunden, utan en textmassa som kan påverka och förändra ditt eget sätt att tänka/vara. Och Eddings respektive Brooks har inte haft den effekten på mig i alla fall.

Har bara läst Shanarras Svärd och Shanarras Alvstenar. Personligen tycker jag att dem mestadels kändes som bleka kopior av Tolkiens böcker. Handlingen och karaktärerna var misstänkt lika Härskarringens handling och karaktärer. Detta blir, som Älva säger, mest påtagligt i Shanarras Svärd.
Brooks starka sida är enligt mig att böckerna (i alla fall de som jag har läst) håller ett starkt tempo och att actionscenerna är spännande. Min första tanke när jag läste ut Shanarras Svärd var att jag inte tyckte särskillt bra om boken, men om det hade varit en actionfilm så hade jag älskat den. Det säger en hel del om böckerna tycker jag.



Nu måste jag nog försvara min favorit Gaiman lite. Visst kanske Neverwere kan tyckas lite slätstruken (trots att det är en av mina favoritböcker), men om du tar en närmare titt på Stjärnstoft, Sandman (seriealbum) och Books of Magic (också seriealbum) så kommer du nog att bli väl medveten om Gaimans storhet. Ge honom en chans till, du kommer inte att bli besviken

jag håller med om att Sandman (har de flesta tidningarna i amerikansk originalutgåva) är kanonbra, men det tar jag som ett bevis på min tes om att Gaiman är ytlig. Hans stories fungerar bra på film och i seriealbum, men i bokform tycker jag att han är för "lätt". Därmed inte sagt att han är dålig på något vis alls.

vem f**n är Gaiman?
hoppas ingen har tagit illa upp!!

Nej då, tar inte illa upp. Neil Gaiman är en författare som skrivit en del fantasyböcker, många kända seriealbum samt en del barnböcker. Det som han gjort sig mest känd för är serietidningen Sandman, samt boken Goda omen som han skrev tillsammans med Terry Pratchett. Personligen tycker jag att Gaiman är en författare som alla som gillar fantasy borde titta närmare på. Hans fantasyböcker skiljer sig en hel del från standardfantasyn och har istället en mer sagomässig stämning. Av de böcker av honom som jag har läst tycker jag att Stjärnstoft och Goda omen är de två bästa, och jag rekommenderar alla som inte läst Gaiman att läsa dessa böcker.

Jag läste nyss Coraline av Gaiman (vilket blev min första erfarenhet av honom). Den har ju lite barnbokskaraktär sådär och går snabbt att läsa, men ändå känns det som den har någon form av djupare innebörd och den lämnade mig med lite att fundera på. (Till skillnad från Eddings, jag gäspade mig igenom den enda boken jag har läst av honom, och det enda jag minns från den nu är något om en galen sektledare som råkade ha ihjäl sin armé genom att befalla dem att falla på sina svärd.) Sen vet jag förstås inte hur Gaimans övriga verk är.

Det står en ganska rolig sak om Shannaras svärd i The Ultimate Encyclopedia of Fantasy:



Lin Carter var redaktör för Ballantines Adult Fantasy-serie -- en serie med klassiska fantasy-böcker. Som redaktör var han legendarisk för sin förmåga att nosa upp riktiga pärlor som blivit bortglömda och han hade ett enastående öga för bra fantasy -- kanske på grund av att han själv var en ganska usel författare som aldrig skrev något eget utan bara imiterade andra. I Brooks kände han väl igen sig själv, förmodar jag.

Själv önskar jag att jag aldrig hade läst den ursprungliga Shannara-trilogin -- det var den träigaste, mest imitativa smörja jag någonsin stött på under de 23 år jag kunnat läsa, och enbart ett slöseri med tid. Tillför inte genren det allra minsta. Enda anledningen till att jag läste två böcker till efter Sword var att jag hade fått dem i present och ville se om serien blev bättre. Det blev den aldrig.

Jag håller med i stora drag, och vill dessutom tillföra att Brooks skriver med en väldigt torftig engelska. Men jag tycker nog ändå att ursprungstrilogin blev lite bättre för varje bok. Där den första var avgrundsusel var den andra bara dålig, och den tredje hade faktiskt vissa små kvaliteter, tycker jag. Wishsong-konceptet kändes också en aning nyskapande, åtminstone för mig. (Fast jag kanske bara inte har läst den bok han har snott det från... )

På tal om "mest imitativa": Någon som har läst Iron Tower-trilogin av Dennis L. McKiernan? Där kan man snacka om Tolkien-imitation! Ett folk av småväxta människor - McKiernan kallar dem Warrows - bor i sitt eget isolerade lilla land, men när den stora ondskan börjar växa igen i världen lämnar fyra av dem landet och blir indragna i konflikten. På vägen träffar de bland annat på en warrow-koloni utanför riket där värdshuset, som drivs av Bockleman Brewster, har en framträdande roll. Ett övergivet dvärgrike under bergen som blivit ett tillhåll för ondska, det undangömda alvriket i skogen, den stora floden som rinner genom Mithgar (jo, världen heter så!) och kastar sig ut i ett mäktigt vattenfall innan den kommer ner till människornas kungarike i söder... Allt finns med! (Utom Gandalf faktiskt, av någon anledning. Och så bor ondskan i norr, inte i öster.)

Det låter skrattretande uselt, men jag är faktiskt lite svag för den här trilogin. Den har charm! Författaren säger dessutom själv i förordet att det är en Tolkien-imitation. "Ibland är en bok så bra att man inte vill att den skall ta slut, så jag skrev en fortsättning", säger han (eller någonting ditåt, jag citerar ur minnet). Då syftar han inte på själva trilogin utan på just fortsättningen, som han faktiskt skrev först och som är en duologi som handlar om hur dvärgarna erövrar tillbaka sitt förlorade rike.

På avdelningen imitationer har jag nog aldrig sett en grövre än den här. Rekommenderas!

Ojojojoj -- det där låter som något jag borde läsa, fast inte lägga pengar på. Imitativt så det skriker om det!

Det är intressant att notera att det ursprungliga ondskans hemvist i Midgård faktiskt låg i norr. Och "warrows" ligger ganska nära den stavning av "dwarves" (dwarrows) som Tolkien själv föredrog, så McTiernan är i alla fall påläst.

Trilogin finns faktiskt som samlingsvolym på SF-bokhandeln för en billig penning - bara 92 spänn!
http://www.sfbok.se/asp/artikel2.asp?VolumeID=45872

McKiernan är vad jag förstår väldigt produktiv och har efter de jag nämnde skrivit många fler böcker om "sin" värld Mithgar. Där lämnar han Tolkiens förlaga och hittar på mer eget (eller kanske stulet från någon annan som jag inte läst). Men att döma av det lilla jag har läst av detta så är han ingen större författare när han måste skapa själv. Han tenderar dessutom, verkar det utifrån mina stickprov, att bli ganska jolmigt amerikanskt sentimental. Jag har aldrig läst något annat av honom än trilogin och den efterföljande duologin som varit värt besväret. Men just dessa fem böcker har faktiskt sin definitiva charm! (Även om de väl rent litterärt inte är några större mästerverk.)

Låter som lite lagom förströelse. Gillade faktiskt Shannara hyfsat till jag läste Shannaras Svärd. det var lite väl likt Tolkien och inte var det särskilt mysigt heller.

Kan någon förklara? Läste Brooks som min första fantasy litteratur men har aldrig läst om vare sig Shannaras svärd eller Shaanaras alvstenar?
Däremot har jag läst shannaras Ättlingar, Druid (Bäst i serien), Alvdrottning och Talismaner.

I Shannaras alvdrottning måste ett sällskap ut på en farofylld resa. Gissa hur många? är det kanske någon i sällskapet som blir lockad av det magiska föremålet och sviker? nej nej vad skulle det komma ifrån.
Förövrigt håller jag med om att hans språk är torftigt och rätt simpelt dock är det som redan påpekats perfekt för nybörjare läste dem när jag var 12-13...

Men ingen klår Fodams uppdrag (resa)? som riktigt usel Fantasy

Förklara vad då? Vad är din fråga?


Erik Leijonhufvud, va?

Eric Leijonhufvud gillar jag. Särskilt den första: Vattenfolkets land. Tyckte den var udda och underhållande.

En miss från mig undrade varför de inte stod med i serien... Enligt bokomslagen består Shannarasviten bara av de fyra böcker jag skrev upp. Vart försvann de två andra?