Tolkiens Arda – Sveriges stora Tolkienforum

Men själva namnet Jakob betyder tydligen "hälgreppare", så det är ändå en ganska tydlig koppling. Och Tolkien måste väl ha haft någon avsikt med att låta Gandalf ta sig an just balrogens häl.

Now after Gandalf had ridden for some time the light of day grew in the sky, and Pippin roused himself and looked up. To his left lay a sea of mist, rising to a bleak shadow in the East; but to his right great mountains reared their heads, ranging from the West to a steep and sudden end, as if in the making of the land the River had burst through a great barrier, carving out a mighty valley to be a land of battle and debate in times to come. And there where the White Mountains of Ered Nimrais came to their end he saw, as Gandalf had promised, the dark mass of Mount Mindolluin, the deep purple shadows of its high glens, and its tall face whitening in the rising day. And upon its out-thrust knee was the Guarded City, with its seven walls of stone so strong and old that it seemed to have been not builded but carven by giants out of the bones of the earth.
____ Even as Pippin gazed in wonder the walls passed from looming grey to white, blushing faintly in the dawn; and suddenly the sun climbed over the eastern shadow and sent forth a shaft that smote the face of the City. Then Pippin cried aloud, for the Tower of Ecthelion, standing high within the topmost wall, shone out against the sky, glimmering like a spike of pearl and silver, tall and fair and shapely, and its pinnacle glittered as if it were wrought of crystals; and white banners broke and fluttered from the battlements in the morning breeze, and high and far he heard a clear ringing as of silver trumpets.

Efter det att Gandalf ridit vidare en stund växte dagsljuset på himlen och Pippin ruskade på sig och tittade upp. Till vänster låg ett hav av dimma som växte till en dyster skugga i öster, men till höger sköt stora bergstoppar upp vilka sträckte sig från väster mot ett brant och tvärt slut, som om floden under det att landet danades hade rusat genom ett väldigt hinder och grävt ut en mäktig dal som ett landskap för strid och träta i kommande tider. Och just där Vita bergen i Ered Nimrais upphörde såg han, liksom Gandalf hade lovat, Mindolluinbergets mörka massiv, dess höga klyftors mörklila skuggor och dess resliga vitnande fasad när dagen framträdde. Och på dess markanta utlöpare låg Bevakade staden, med sina sju murar av sten som var så starka och gamla att de inte föreföll murade men utgrävda av jättar ur jordens knotor.
Ännu medan Pippin stirrade i förundran övergick murarna från dystert grått till vitt, svagt rodnande i gryningsljuset – och med ens klättrade solen upp över österns skugga och sände iväg en ljuskägla vilken träffade stadens fasad. Då ropade Pippin högt, för Ecthelions torn som reste sig innanför den översta muren strålade mot skyn, gnistrade som en spira av pärlor och silver, högt och fagert och välformat, och dess tinne glittrade som vore den danad av kristaller; och vita baner vecklades ut och fladdrade från bröstvärnet i morgonbrisen och högt och avlägset hörde han en klar klang som från silvertrumpeter.

Om min översättning hjälper dig eller inte är mer än jag vågar gissa, men här är den:

Efter att Gandalf hade ridit ett tag började dagen gry över himlen, och Pipping kvicknade till och tittade upp. På vänster hand låg ett hav av dimma som höjde sig till en dyster skugga i öster, men till höger lyfte höga berg sina huvuden och radade upp sig västerifrån till ett brant och tvärt slut, som om Floden en gång när landet formades hade brutit sig igenom en mäktig barriär och skurit ut en väldig dal till att bli ett stridens och tvistens land under åren som skulle komma kommande år. Och just där Ered Nimrais, Vita bergen, kom till sin ände såg han, precis som Gandalf hade utlovat, berget Mindolluins mörka massiv med sina höga dalkjusors djupa purpurskugga och sin resliga branta framsida som ljusnade till vitt i den gryende dagern. Och uppe på dess utsträckta knä stod vaksamhetens stad med sina sju murar av sten, så starka och uråldriga att de inte tycktes uppförda av människohand utan utmejslade av jättar ur själva urberget.
Medan Pipping betraktade dem i förundran skiftade murarna färg från ruvande grått till vitt och antog en lätt rodnad i gryningsljuset. Och plötsligt med ens klättrade solen upp över skuggan i öster och kastade ut ett strålknippe som träffade stadens framsida. Då gav Pipping till ett högt rop, för Ecthelions torn, som reste sig mot skyn inom den översta muren, glänste mot himlens fond som en glimmande pik av pärlor och silver, hög och vacker och välformad, och dess spira glittrade som vore den av kristall. Vita fanor vecklade ut sig och fladdrade från bröstvärnet i morgonbrisen, och högt upp och långt borta hörde han klart klingande toner en klar klang som från silvertrumpeter.