Den tolvåriga Giannina (berättaren) och hennes kompisar Angela och Ida diskuterar med Gianninas faster Vittoria, som är något av en trollpacka. Den sluga Ida gör en omvänd Gandalf:
Citera:
"Limbo finns inte", sa Ida.
"Och inte paradiset, skärselden eller helvetet heller", tillade Angela.
"Vem har sagt det?"
"Pappa."
"Och var tror han att Gud sätter dem som syndar och dem som inte syndar?"
"Gud finns inte heller", sa Ida.
"Det finns inte ens någon synd", förtydligade Angela.
"Är det eran pappa som har sagt det också?"
"Ja."
"Eran pappa är en skithög."
"Man får inte säga fula ord", sa Ida förebrående.
Jag lade mig i innan Vittoria hann tappa tålamodet helt.
"Det finns visst synd, det är när det inte finns någon vänskap eller kärlek och man slösar bort fina saker."
"Där ser ni", sa Vittoria. "Giannina fattar, men det gör inte ni."
"Det är inte sant, jag fattar också", sa Ida som blev sur. "Synd är när man blir besviken. Man säger vad synd när man tappar något i golvet och det går sönder."
Hon väntade sig beröm, men det kom inga uppskattande ord, min faster sa bara jaså, besviken. Jag tyckte hon betedde sig orättvist mot min kompis som var liten men smart och slukade svåra böcker, och själv gillade jag hennes iakttagelse. Därför sa jag vad synd flera gånger, jag ville att Vittoria skulle höra det, vad synd, vad synd
(Elena Ferrante, De vuxnas lögnaktiga liv, 2020, s. 108.)
Hur står det då i det italienska originalet?
Che peccato, förmodar jag. Bokslukaren Ida hade säkert läst ringsagan. Men jag undrar vad den engelska översättaren fått det till.