Pellegrino skrev:
Ringló > Ringle å (översatt från sindarin, ej från engelska!)
Först kommer ringversen. Sedan kommer en lång lista med numrerade namn. "68 Ringle å" kan vi läsa (i första upplagan). Det är en nyckel till kartan på motstående sida, en karta som kräver sitt förstoringsglas.
Ringle å dyker sedan upp på kartan i tredje volymen. Det här är de enda förekomsterna av namnet i denna form. Det är följaktligen endast de noggrant kartgranskande läsarna som möter namnformen; och få av dessa torde stanna upp, hala fram förstoringsglaset och studera kartan i detalj när den dyker upp alldeles i början av boken. Själv har jag aldrig verkligen läst kartorna i ringsagan. Det närmaste jag kommit en systematisk kartläsning av Tolkien är min första läsning av den hopplösa alvbibeln. När ett ortnamn dök upp i texten sökte jag direkt (inte alltid med framgång) hitta det på kartan. Det är nog det enda sättet att komma igenom det säregna kapitlet "Om Beleriand och dess riken". Men låt oss tillämpa denna alvbibliska lässtrategi på det här fallet.
I slutet av kapitlet "Minas Tirith" i tredje volymen bevittnar Pippin hur utländernas krigare under hurrarop och trumpetfanfarer tågar in genom Stora porten för att delta i stadens försvar. Där kommer gamle Forlong, den fete herren av Lossarnach, med sina trupper. Och där kommer folk från Morthonds högländer (Svartrotsdalen), Anfalas (Långa strandremsan), Lamedon, Ethir, Pinnath Gelin (Gröna kullarna) och Dol Amroth. Och bland dessa kommer även "männen från Ringló dal". Den sistnämnda orten finns inte på kartan. Men eftersom namnen på första volymens karta är alfabetiskt ordnade i den tillhörande listan får vi (då vi givetvis även har första volymen uppslagen) genast syn på ett
Ringle å, och vi hittar det sedan enkelt även på kartan i tredje volymen. De skulle kunna vara besläktade lokaler. Ringle å ligger i rätt område. Vi återfinner i detta område även ett
Lossarnarch, ett
Lamedon och på översiktskartan i första volymen ett
Anfalas (
Långelinje). Däremot letar vi förgäves efter de andra namnen. Men omnämnandena av flera av dessa orter är ändå intressanta i sammanhanget, då det visar att gondorianska orter mycket väl kunde ha ett väströnt namn parallellt med sitt alviska, där det väströna namnet närmast är att betrakta som ett ortnamnslån. Kanske var det i regel så. Alla har bara inte fått plats i ringsagan.
I början av kapitlet "Sista krigsrådet" berättar sedan Legolas hur den Grå skvadronen (med Döda armén) på färden från Erech till Pelargir "passerade både Ciril och Ringló" för att fortsätta mot Gilrain. Lägesangivelsen är tydlig, och det råder i det här läget (för den kartföljande läsaren) inga som helst tvivel om att
Ringle å är ett väströnt namn för
Ringló, för på kartorna hittar vi i närområdet även namnen
Kirilån (för
Ciril),
Guldregnsälven (för
Gilrain, jämför svenska
gylla,
regn) och
Pelargir. Vi får här ytterligare exempel på väströna namn eller namnformer som existerar parallellt med de alviska.
I "Hur år täljdes" i
Ringens värld anges så slutligen att det är den 10 mars 3019 som Aragorn "rider genom Ringló". Här förefaller
Ringló beteckna dalen. Det ligger då nära till hands att anta att även
Ciril betecknar en dal i anslutning till Kirilån, men troligare är kanske att
Ringló i likhet med
Morthond användes för båda (III:73, 156).
Kartnamnet
Ringle å förefaller således vara ett gondorianskt, eller kanske hobiskt, ortnamnslån; och man kan tänka sig ett *
Ringló å, vilket senare blivit till det likaledes särskrivna
Ringle å. Alternativt är det dalen som är
Ringle, och
Ringle å är då en helt regelmässig särskrivning. Särskrivningen motiveras i båda fallen dessutom av att den bryter upp vokalmötet.
Ringló ger förmodligen inte en engelsk läsare samma direkta och naturliga associationer som en svensk får, även om samma typ av associationer är möjliga. Jag hittar inte heller några besläktade engelska ortnamn. Den väströna anpassningen har på kartorna inskränkts till ett förtydligande
River och ett utelämnat accenttecken; det senare ger i den ansedda
An Introduction to Elvish (1978) upphov till klassificeringen "Misspelt" (s. 88). Inte heller
Gilrain har översatts på den engelska kartan, trots att associationerna och en direktöverföring till väströna här ligger närmare till hands än på svenska. Väströna namn och namnformer förekommer dock parallellt med de alviska även i den engelska översättningen. Och textens
Ciril är på kartan
Kiril.
På engelska är det även klart att det ensamma
Ringló betecknar floden och inte dalen, vilket även det bidrar till att den engelska texten upplevs som fattigare. Översiktskartan är dock nominellt rikare. Där hittar vi de namn som vi saknade på de svenska kartorna.
På den engelska översiktskartan betecknas floden "R. RINGLO" och på tredje volymens engelska Gondorkarta "River RINGLO". Så det är utifrån kartorna inte helt självklart att det är ett alviskt namn. Lokalens belägenhet, förekomsterna senare i texten och ordets allmänt icke-engelska karaktär gör dock att det för Åke i slutändan inte kan ha rått något tvivel om att namnet är alviskt, vilket även bekräftas av att han i texten väljer den alviska formen.
Frånvaron av
Morthond på kartan får sin förklaring vid en direkt jämförelse med den engelska versionen. Det har blivit till
Laxå, som inte nämns i den svenska texten och som man utan hjälp av den engelska översättningen inte helt självklart kopplar ihop med
Morthond. Men gör man väl den kopplingen är det inte svårt att förstå hur
Laxå uppstått. Såväl
Guldregnsälven som
Laxå finns med på listan i början av första volymen. Övriga saknade namn saknas dock verkligen på översiktskartan.
Till
Unfinished Tales (1980) korrigerades de engelska kartorna:
Ringló fick sitt accenttecken och
Kiril blev
Ciril. Dessa kartor utgjorde även underlag för kartorna i den svenska utgåvan. Floderna heter således
Ringló respektive
Ciril på de nya svenska kartorna. Den listige Adlerbeth fogar dock i registret in "Ringle å" som en förklaring till
Ringló, en förklaring som även fungerar som väströnt namn.
Laxå och
Guldregnsälven lyser dock med sin frånvaro, trots att
Morthond och
Gilrain förekommer i såväl löptext som register.
Ciril nämns bara i förbifarten i skafferibokens register.
Den engelska kartändringen till
Ciril kan starkt ifrågasättas. Formen
Kiril är inte bara ett etablerat christopherskt kartpåfund utan är ursprungligen faderns och används av denne även i förordet till Tom Bombadills lilla versbok, som publicerades efter ringsagan; Åke översätter där till
Kiril. Och det står fortfarande
Kiril i Hammond & Sculls kommenterade utgåva av versboken från 2014. "In the
Bombadil preface,
Kiril perhaps should be
Ciril, Tolkien's final preferred spelling and that used in most later versions or printings of the
Lord of the Rings maps; but [...] for the preface Tolkien seems to have chosen to follow the
Lord of the Rings map, as it stood in 1962, and it seemed right (if maybe inconsistent) to retain
Kiril inte the footnote", säger Hammond & Scull (s. 121). Användandet av kartformen i versboken kan dock även tolkas som att Tolkien accepterade kartformen som kartform. Det står dock
Ciril på kartorna även i Hammond & Sculls jubelutgåva av ringsagan från 2005; och tyvärr gjorde man även misstaget att ändra kartformen till
Ciril i den svenska nyöversättningen av ringsagan.
Åke översatte förmodligen kartan till första volymen långt innan han gav sig på texten i tredje volymen. Sedan har merparten av dessa namn kvarstått på senare kartor. Om förlaget hade väntat tills alla tre volymerna var översatta hade det kunnat vara annorlunda. Men jag tycker faktiskt dessa ohlmarkska namn på ren väströna tillför något. Ortnamnsskicket i trakten får en djupare, mer realistisk och mer diversifierad karaktär. Dessutom fyller de ett behov motsvarande det i det sindarinadministrativa Gondor, vilket även Adlerberth verkar ha insett. Kanske skulle förlaget löpt linan ut. Men det går annars utmärkt att själv annotera sin karta.
Argumentet mot de ohlmarkska formerna är mest att det blir bättre än i originalet. Tolkien (egentligen Christopher) exemplifierar med sitt
River Kiril hur vid ortnamnslån stavningen kan anpassas och namnet ges ett (standardiserat) förklarande tillägg. Tolkiens
Blackroot Valley är ett av flera exempel på översättningslån. Ohlmarks kompletterar med sitt
Ringle å, som även exemplifierar morfematisk anpassning. Man kan här även misstänka att namnet har utsatts för en folketymologisk omtolkning. Ohlmarks
Guldregnsälven är annars ett klockrent exempel på hur fonologisk anpassning ofta kombineras med folketymologisk omtolkning. Ohlmarks
Laxå är dock det mest spännande ortnamnslånet. Förleden har här troligen tolkats som
mört "fiskyngel", närmare bestämt "laxyngel".
Mycket av det här (inklusive Christophers
Kiril) är naturligtvis en lycklig slump, till exempel är
Guldregnsälven ett resultat av att Ohlmarks antog att namnet var engelskt. "
Gilrain (eng.
gilt rain), Guldregnsälven i Lebennin", säger han långt senare i sitt tolkienlexikon; men det är värt att notera att
gil är en verklig engelsk ortnamnsled (av fornengelska
gylden "gyllene"). En liknande uppenbar förklaring finns till
Laxå, även om det inte är något Ohlmarks erkänner i sitt tolkienlexikon.