Den stegrande kamelen skrev:
Jag brottas fortfarande med frågan om stor eller liten bokstav mest hela tiden, och tycker fortfarande att det är en av de lurigaste sakerna med hela översättningen.
Det där skrev jag för tre år sedan i den här tråden, och det är fortfarande precis lika sant. Versal eller inte är hopplöst svårt att avgöra! Men jag har i alla fall kommit fram till följande tre iakttagelser, vilket har lett till ett luddigt allmänt förhållningssätt från min sida:
1) Svenskan är generellt ett versalfattigare språk än engelskan.
2) Tolkien använder fler versaler än vad som är brukligt i vanlig (åtminstone något så när modern) engelska. Hans versaler är dessutom ofta i viss mån betydelsebärande, genom att till exempel understryka särskild viktighet eller skilja en specifik från en allmän användning av samma begrepp. Och inte minst är de en del av ... låt oss kalla det den "gammaldags poetiska känslan" i hans prosa.
3) Tolkien är synnerligen inkonsekvent i hur han använder versaler, det finns inget fixt regelverk.
Min slutsats av allt detta:
Jag bör i min översättning använda färre versaler än Tolkien, men ändå lite fler än vad som är vanligt i svenskan. Om jag skulle dra ner versalerna till ett absolut minimum (som Andersson gjort) så skulle jag inte göra rättvisa åt Tolkiens speciella stil, och dessutom skulle jag i en del fall riskera att beröva den svenske läsaren fakta eller stämningar som originalläsaren får ta del av. Men om jag tvärtom skruvade upp versalerna hela vägen upp till Tolkiens nivå så skulle det bli osvenskt och oskönt. Dessbättre är det inget större problem om jag i mitt famlande efter denna versaliseringens gyllene medelväg skulle göra mig skyldig till en del inkonsekvenser, då Tolkien alltså har gjort detsamma.
Så långt är allt gott och väl – även om det har tagit mig väldigt lång tid att ens formulera den här principen. Men sedan återstår ju allt det svåra, att välja versal eller gemen i varje specifikt fall!
Mer konkret har jag nyss drabbats av följande dilemma: Jag valde tidigt – av anledningar som jag inte riktigt minns – att konsekvent skriva "de svarta ryttarna" med gemener. Jag tycker att det har funkat bra, även om Tolkien ju alltid kör versal på sina
Black Riders. Men nu i TT kapitel 5 har jag träffat på
the White Rider, och plötsligt är jag inte nöjd med min praxis längre. Jag vill ju ha versal, ju! Typ så här:
Kamelen skrev:
”Talar jag inte sant, Gandalf”, sade Aragorn till sist, ”att du skulle kunna färdas varthelst du önskar snabbare än jag? Och även detta vill jag säga: du är vår anförare och vårt standar. Mörkrets herre har Nio. Men vi har en Enda, mäktigare än de: den Vite ryttaren. Han har gått genom elden och avgrunden, och de skall frukta honom. Vi går vart än han leder oss.”
Även om jag kan leva med ett visst mått av inkonsekvens så är det
inte okej i min värld att köra med "den Vite ryttaren" versalt och "de svarta ryttarna" gement. Det skär sig alltför mycket (och är för orättvist mot de stackars ondingarna). Följaktligen har jag tvingats att gå tillbaka till första volymen och försöka få lite stil och fason på de däringa ryttarna. Men när jag gjorde det märkte jag (vilket väl gissningsvis var anledningen till att jag hade gemener till att börja med) att det inte blir snyggt att sätta versal överallt där en eller flera svarta ryttare dyker upp, oavsett sammanhang. Här är några exempel där jag
inte vill ha versal:
*
... och om nån av dom där svarta ryttarna försöker hindra honom, då får dom Sam Gamgi att tas med, sa jag. Då skrattade dom.
* Han föreställde sig hur svarta hästar stod färdigsadlade i skuggorna på värdshusgården och hur svarta ryttare spejade ned från de övre fönstren.
* Ut ur porten mellan träden som de just hade lämnat red en svart ryttare.
Här däremot är några exempel där jag
vill ha versal (jag använder versal även för kortformen bara "Ryttarna", precis som Tolkien använder
the Riders):
* Fruktan för de Svarta ryttarna föll plötsligt över dem igen som en skugga.
* Det hade gått bud vida omkring att Gandalf hade försvunnit och Ryttarna hade siktats.
* Men min tid kommer. Morgulfursten och hans Svarta ryttare har trätt fram. Kriget nalkas!
Om jag skall försöka formulera en princip för denna mystiska distinktion så blir det nog något i den här stilen: Jag använder bara versal där de Svarta ryttarna omnämns "odelbart", där det är gruppen som helhet som åsyftas, ryttarna som företeelse skulle man kanske kunna säga, och inte de enskilda ryttarna (ens om de alla är samlade). Om jag skulle kunna byta ut ryttarbegreppet mot "de Nio" utan att det skorrar så kan det blir stort S, annars inte. (Det har dock inte varit helt självklart i vilken kategori varje enskild förekomst hör hemma. Många är tydligt av ena eller andra sorten, men det finns åtskilliga exempel som ligger någonstans mitt emellan.)
Låter det här invecklade resonemanget överhuvudtaget vettigt någonstans? Eller är jag fullständigt ute och snurrar? Någon som har åsikter eller insikter i frågan?