Men om man ser det på det sättet så händer ju allt i hobbitboken och Ringsagan för att Tolkien ville det, och vad finns det då kvar för mening med berättelsen? Då hittade Bilbo ju till exempel Ringen för att Tolkien ville det, och inte för att det var hans öde/Ringen hade tröttnat på Gollum, och de tog inte örntaxi till Domedagsberget för att Tolkien ville det, inte på grund av inomvärldsliga omständigheter som andra förklarar mycket bättre än vad jag kan. Så jag ligger nog mer på Kamelens linje här, för att det ska vara meningsfullt att tolka det så alls så måste Galadriel ha varit ansvarig, inte Tolkien
Men för att prata om något helt annat:
Någonting jag har tänkt på nu när jag läser Kamelens översättning är vilken jäkla drama queen Aragorn är... Här är tre exempel jag kan komma på på rak arm, men det finns säkert fler!
Citera:
"... Om jag var ute efter Ringen, då kunde jag ta den – NU!”Han reste sig och tycktes plötsligt växa sig längre. Hans ögon lågade skarpt och befallande. Han kastade tillbaka manteln och lade handen på fästet till ett svärd som hade hängt dolt vid hans sida.
Citera:
”Var inte rädda!” sade en främmande röst bakom dem. Frodo vände sig om och såg Vidstige, men ändå inte Vidstige, för den väderbitne utbygdsjägaren var inte längre kvar. I aktern satt Aragorn, Arathorns son; stolt och rakryggad styrde han båten med skickliga paddeltag. Hans huva var tillbakakastad, hans mörka hår strömmade i vinden och ett ljus var i hans blick: en konung som återvände ur landsflykten till sitt eget land.
Citera:
”Gondor! Gondor!” utropade Aragorn. ”Om jag ändå finge se dig igen i en lyckligare stund! Ännu bär min väg inte söderut till dina klara strömmar.
Gondor! Gondor, du rike mellan berg och hav!
Västan blåste, och Silverträdet glänste av
ljus likt klart regn, som föll i forna kungars park.
O vingad krona! O vita torn och mur så stark!
O Gondor, Gondor! Skall Silverträdet ses av män
och Västan blåsa där mellan berg och hav igen?
Låt oss gå nu!”
Han har verkligen sinne för dramatiska gester, den snubben!
Jag gillar särskilt tanken på hur han spänt måste ha suttit och väntat på att Argonaths stoder skulle komma inom synhåll för att kunna kasta tillbaka huvan och släppa loss sitt strömmande hår... Jag tror verkligen inte att det är så Tolkien menade det när han skrev det, men jag kan inte låta bli att gapskratta varje gång jag läser det...